Hahaha!!! Jag sitter med en 3 mån valp och funderar på om det där med omplacering inte vore rätt nice ändå nångång i framtiden… ;)

Ursäkta, inget bra svar på din fråga. Men jag hade sett till att veta mycket om hunden, och velat ha den hemma på prov en stund innan det blev bestämt att jag skulle ta över den.

Fördelarna är väl helt klart att man slipper den galna valptiden. Kan göra mer med hunden direkt. Nackdelen är väl att man inte får vara med hela resan.

#1: Det är just som du skriver som jag tänkt :)

Om det blir omplacering så tänker vi ju självklart att vi vill ha hundens hela historia och beteende berättat för oss, om möjligt. Att ha hunden på prov först är väl nästan en självklarhet, känner jag.

Prövotid för hund bör väl vara iag några månader, kan jag tänka?

#2: Tänker det beror väl helt på situationen.. I mitt fall så hade jag nog kunnat ta en omplacering om det vore en hund som fungerar i vardagen och i jakten (eftersom jag ska ha min till det…bland annat). Tänker det bästa är väl om den kommer via en bra uppfödare som ombesörjer omplaceringen. I såna fall tänker jag att den kanske då lever temporärt med uppfödaren, och det hela inte är nån akut brådska. Om man då har en bra relation mot dem så kan man väl ta hem hunden, leva med den lite, jaga med den lite…osv. Kanske räcker några veckor med att känna sig ganska säker isåfall, så många överraskningar kan det ju inte vara därefter (som inte kan uppstå ändå).

Men jag skulle inte ta en omplacering från en dag till en annan liksom med okänd historik eller knepigt skäl för omplaceringen. Tänker det som i mitt fall tex kunde vara legitimt är nån som av nån anledning inte kan / hinner jaga med hunden så den får inte det den behöver.. eller nån som måste flytta, eller dödsfall/sjukdom i familjen.. Såna fall finns ju.

Jag tycker personligen det är lite överdrivet ibland med hur folk ser det som närmast ondska att omplacera sin hund. Om hunden bara får det bra så tycker jag inte det är nått fel alls. Tror många sätter mänskliga känslor/egoism och nästan inbillar sig att hunden aldrig kan må bra med nya ägare. Vilket den såklart kan.

Nu är jag ju glad för valp också :) Men det ska bli kul om några månader när hon är mer fysiskt kapabel iaf. Och jag blir lite spattig ibland när jag läser om valpträning/uppfostran. Man kan lätt falla in i "herregud har jag inte gjort nog av DET DÄR OCKSÅ" och tro att man måste träna precis allt med en hund, annars är det inte bra nog. När jag vet att jag fanimej aldrig lärde min gamla hund duscha inomhus i badrummet förrän efter ett bra tag upp i "tonårsåldern" tex…sen gick det utan vidare oavsett haha.

Om jag inte bodde ensam skulle jag nog gärna ha 2 hundar. Och nu när jag har valp, skulle jag absolut då tänka att en stabil vuxen omplacering vore rätt väg att gå för att uppnå det..

Det är Emo som skriver detta:
Jag ville ha en hund och vände mig till Djurens vänner i Helsingborg. Det var på 60talet och jag ville ha en mellanstor tik. Någon dag senare kom en person med en mellanstor hanhund (utseende som en förkrymt shäfer). Han var biten av en annan hund där han var placerad, så det var akut.
Jag var tveksam eftersom jag ville ha en tik, men både min man och vår son ville ha honom. Han var ett år när han kom till oss. Det var hans sjätte hem.
14 år levde han och när jag ledsen gjorde honom den sista tjänsten på djursjukhuset i Helsingborg, sa jag att jag aldrig får en hund som älskar mig lika mycket som han gjorde. De sa att jag inte skulle säga så men jag svarade att det visste jag. Han var min andra hund och efter honom har jag haft flera Jag har fått torka tårar flera gånger nu när jag skrivit detta om honom nu. Nu har jag min sjätte (och troligen min sista) hund.
Alla de andra hundarna han varit tikvalpar när jag köpte dem.
Det var sant det jag sa på djursjukhuset den gången.

Tror det är individuellt. Personligen föredrar jag starkt att ta över vuxna hundar. Enda anledningen till att jag skulle skaffa valp skulle vara att jag verkligen vill ha en ras där omplaceringar sällan finns. Jag har två omplaceringar just nu. Ena kom till mig vid 6 år, är nu 12, och den andra är 4 och kom för en månad sedan. Båda anpassade sig och knöt an väldigt snabbt. Jag gillar att skippa valpstadiet då jag finner det jobbigt. Båda mina hundar var redan "klara" när de flyttade hit. Inkallning, ensamhetstränade, vardagslydnad osv och dessutom grundtränade i de hundsporter jag gillar. Jag är inte mindre bunden till mina vuxna omplaceringar än de hundar jag haft som jag skaffat som valpar. För mig är hundens mentalitet nr 1 och därför passar även omplaceringar mig bättre då jag kan få reda på hur hunden är.

#5: Det är ju det som är den stora fördelen med omplacering, de är liksom "färdiga" på många sätt. Jag tror inte jag skulle ha några som helst problem att knyta an till en omplaceringshund, eller tvärt om.

När jag hade min gamla hund, i hennes yngre dagar, hade jag en tänkt omplaceringshund hos mig en månad ungefär. Den hade några problem, som jag såg det, men inget som inte hade gått att lösa. Tyvärr fungerade inte hundarna med varandra rent energimässigt, min hunds lägstanivå var den andra hundens högsta. I längden hade det blivit för svårt, skulle jag tro.
Nu har jag ju ingen hund, så en omplacering skulle inte ha några problem med något sånt iaf.

Vill jag ha en omplacering av min tilltänkta ras kan jag få vänta länge dock. Det kommer omplaceringar, men inte ofta (som jag sa i huvudinlägget).

Jag tycker både och har sina fördelar.