Här kommer ett väldigt ledsamt inlägg jag aldrig någonsin kunde tro att jag skulle behöva skriva. Om någon orkar läsa igenom denna lååånga text tas det tacksamt emot tankar och ev liknande erfarenheter.

Jag har en golden retriever hane på 1 år som jag älskar hur mycket som helst. Han har bott hos mig sedan han var åtta veckor gammal och det är min första hund. Han är min egen hund (bor ingen mer människa hos mig, dock andra djur) men min familj har tack och lov hjälpt mig mycket med honom. Jag hade planerat för hund i flera år, läst på allt jag bara kommit åt och har även pluggat djurbeteende/etologi på högskolenivå. Jag anser själv att jag har stor teoretisk kunskap om hundar och andra djur (hos mig bor även 2 katter och 2 kaniner). Däremot är det ju som sagt min första egna hund och jag har ju märkt att teori och praktik är två helt olika saker…

Jag var 100% beredd på att valptiden och unghundstiden skulle bli jobbig. Rumsrenhet, ensamhetsträning, vardagslydnad, hundmötesproblematik, slyngelålder osv osv osv var jag beredd på. Att det skulle vara jobbigt det VISSTE jag. Men inte att det skulle vara helt ohanterbart.

Så till själva problemet: Min hund är underbar, go och snäll. Ibland. Andra gånger är han ärligt talat hemsk. Det känns som att han har två helt olika personligheter. Den första är go, snäll, busig, tokig, rolig och underbar – precis som en golden ska vara. Den andra är dock extremt aggressiv och gör mig skiträdd. Problemet är att han helt oprovocerat kan börja hugga och bita mig. Och nej, jag menar inte valpbitning eller lekfulla bitningar. När det är som värst hugger han tag i en kroppsdel, drar upp läpparna så alla tänder syns, det svartnar i ögonen och han släpper INTE taget. Ibland ruskar han typ om den kroppsdelen han biter i (som hundar gör med byten/leksaker när de ”dödar”). Jag har ännu inte behövt uppsöka läkare för något utav betten men det känns bara som en tidsfråga. Jag är öm, fått kläder förstörda och har blåmärken över hela kroppen pga detta. Dessa ”attacker” händer kanske i snitt två-tre gånger i veckan. Däremellan nafsar/hugger/biter han mig typ dagligen i olika grader av intensitet. Jag kan inte uppfatta några varningssignaler när han ”ger sig på mig”. Han morrar inte eller ändrar kroppsform utan det bara sker. Han kan t.ex ligga helt avslappnat i min famn och typ be om gos och i nästa sekund hugger han tag i armen.

Detta händer i alla olika möjliga situationer, de allra värsta gångerna har dock varit utomhus (oklart om det är utomhusmiljön som triggar eller om det bara är lättare att avbryta inomhus där jag lättare kan ta mig ifrån). Det händer tex under promenader (oavsett om vi tränat eller han fått gå fritt, oavsett om det dykt upp distraktioner eller inte) och det händer när jag försöker gosa med honom (han själv kommer fram till mig och vill uppenbart bli kelad med – ibland får vi en mysig gosstund och ibland biter han mig när jag rör honom). Det händer i princip alltid när han blir ivrig (vid lek, vid besök, när vi tränar nåt han tycker är kul, när han ser en hund eller människa som verkar intresserad av honom mm) men även när jag försöker ställa lite krav på honom (t.ex när jag inte vill att han ska hälsa på någon och i stället gå förbi). Det kan hända när som helst på dagen och oavsett om det vart mycket eller lite aktivitet för honom. Jag kan verkligen inte se något mönster. Dessutom har han resursförsvar där han vaktar olika saker. Inte heller här ser jag något mönster. Något han vaktat stenhårt ena dagen har inget värde nästa och tvärtom. När han vaktar kan jag dock oftast uppfatta signaler såsom att han stelnar till och drar upp mungiporna. Bitandet och resursförsvaret har funnits där sedan han var liten. Jag minns att jag ganska snart efter att ha fått hem honom kände att någonting var ”fel” med honom. Alla (i princip) valpar biter… men det här var liksom annorlunda. I takt med att han blivit äldre (och starkare) har det successivt bara blivit värre och värre men beteendet har funnits där från början.

Pga detta har jag svårt att i princip göra någonting med honom. Jag tar ut honom ungefär 2-3 timmar per dag där jag varvar vanliga stadspromenader med skogspromenader (i långlina). Vi spenderar även mycket tid hos mina föräldrar där han kan springa fritt på inhängnad tomt. Vi gör godissök i princip varje dag och jag försöker servera maten på olika sätt (i kong, i handduk, spritt på gräsmattan mm) för mental stimulans. Jag försöker att träna söklekar, nosework och apport men jag ger snart upp för han börjar hoppa och bitas nästan varje gång så det avbryts.

Jag har under hela hans tid arbetat mjukt och belöningsbaserat, aldrig bestraffat honom. Vad jag vet har han heller inte varit med om något traumatiskt i sitt liv. Tyvärr vet jag dock inte jättemycket om hans tid hos uppfödaren då jag tyvärr inte har så bra kontakt med henne. Jag upplever det som att hon inte vill hjälpa eller stötta mig. Däremot har jag fått hjälp och stöttning av en hundpsykolog sedan han var liten. Vi har tillsammans jobbat jättemycket med honom och försökt komma fram till orsaken bakom hans beteende, men vi kommer inte framåt. Hon säger att hon inte tycker hans beteende är okej eller normalt. Han har givetvis undersökts av veterinär men det har inte visat något missvisande. Jag planerar dock att göra en mer omfattande smärtutredning men eftersom han inte visar några symtom (utöver bitandet/aggression) på sjukdom vet jag inte vad man ska börja undersöka. Tyvärr måste ju även pengar inkluderas i allt som görs och jag har redan lagt extremt mycket pengar på att försöka ”fixa” honom och vet snart inte hur mycket mer jag kan lägga ut.

Jag har alltid tillhört de som sagt ”det är aldrig hundens fel – det är alltid ägarens fel” men jag börjar ändra uppfattning om det nu. Givetvis är det inte hundens fel, något triggar/stressar ju honom uppenbarligen till att utföra dessa beteenden. Men samtidigt känner jag att jag verkligen har gjort ALLT för honom. Som ny hundägare har jag säkert gjort en del fel med honom under året men inga som jag skulle kunna tänka mig kan kopplas till detta. Jag känner mig så otroligt misslyckad och jag är rädd för min hunds framtid. Jag älskar honom, men jag är också rädd för honom. Eftersom jag aldrig vet när hans ”attacker” kommer är jag ständigt på min vakt och drar mig ibland för att göra saker med honom (fast det egentligen är det jag mest vill!). Jag vågar inte låta någon annan än min familj och hundpsykologen vara i närheten av honom eftersom jag är rädd att han biter någon annan. Detta är inte hållbart och fortsätter det kommer ju även han att må dåligt av ett sådant liv. Jag har under året pluggat hemifrån och därför har hundvakt aldrig varit aktuellt. Till våren är dock planen att jag ska börja jobba men jag kommer inte våga lämna honom hos någon annan. Detta gör mig ännu mer stressad och det känns som att hela min framtid också är beroende av att hans beteende måste förändras. Jag är totalt utmattad och desperat.

Så för er som orkat läsa allt detta: Är det någon som varit med om något liknande? Vad hände i så fall? KAN ett sådant här beteende bara ”rinna av” när han blir äldre och mognare? Vad finns det mer att göra? Jag är tacksam för alla tankar, erfarenheter och förslag (oavsett om de är ledsamma eller hoppfulla).