Hade min partner velat att jag skulle ge upp en sådan viktig del av mitt liv och intresse som djur så hade jag valt djuren.

Visst, det är svårt att veta på förhand hur mycket jobb det är med djur så jag har full förståelse. Kan ni inte skaffa daghusse/matte eller hunddagis för avlastning? När saker blir för mycket så är det inte rimligt att belasta någon för mycket, då kan extra hjälp behövas och behöver inte vara fel. Låter heller inte så konstigt att bli så utmattad om ni har en unghund dessutom, de är extremt krävande och mycket jobb.

Ni behöver heller inte ge upp resor bara för att ni har hund, som sagt kan man hitta hundvakt för den perioden alternativt om framtida daghusse/matte kan ställa upp då eller hunddagis/hundpensionat.

Jag hade bara varit ärlig och sagt att efter dessa hundar kommer jag ha fler så du får acceptera detta, särkilt med tanke på att jag varit tydlig med att jag vill ha djur.

Sedan tycker jag personligen att det är osmakligt och elakt att säga så om familjemedlemmar även om de råkar vara fyrbenta. Att vänta på att de ska gå bort är bara en hemsk sak att säga.

Jag personligen hade aldrig valt bort djuren på grund av mitt egna mående.

Jag reagerar på att du skriver "lida".
Lider han av era djur?

Jag hade aldrig gett bort mina hundar. Det finns inte!

#3: Inte ovanligt att upplevas som lidande eller faktiskt lida om man tar hand om en unghund ensam utan avlastning. De har dessutom tre hundar. Jag var lidande med bara en hund när han var i sin unghundsfas. Det var så krävande att jag under den perioden aldrig ville skaffa en till hund någonsin och jag älskar ändå hundar med hela mitt hjärta.

Vissa individer är väl värre än andra dessutom. Min kunde aldrig gå ned i varv och var uppstressad alla timmar på dygnet. Jag fick aldrig någon sömn, han hoppade konstant på en som en jävla känguru och gnällde och skrek och bets och lyssnade inte och slet sönder mina armar med sina trettio kilos utfall. Jag var full av blåmärken och sår varje dag, sönderrivna kläder, och jag grät så ofta, så ofta, och undrade varför i hela friden man någonsin skaffar hund.

Idag är han underbar.

Vet man inte vad man ger sig in på och får en jobbig individ så kan man bli ganska miserabel. Nu i efterhand hade jag önskat att jag vetat att det finns ingen skam i avlastning.

#4: jag har också gått igenom de delarna var man känner att det blivit mer än man klarar. Lidande skulle jag aldrig kalla det.

Givetvis blir det jobbigt om 3 hundar läggs på en som inte själv hade skaffat hund. Det går ju att lösa med tex hunddagis eller dagmatte.

Råd till TS och alla unga tjejer där ute: var egoistiska. Tänk på er själva, lev de liv som ni vill leva, försök att inte anpassa er efter snubbar.

#5: Jag skulle säga att jag var lidande under den perioden, särskilt svårt var det när han skrek så högt att öronen blödde så fort han var onöjd med något, vilket inte gick att ignorera för jag hade antagligen blivit döv.

Har full förståelse för människor som kämpar med valpar/unghundar och precis son du säger så kan saker verkligen underlätta med hunddagis/dagmatte

Om det hade varit jag som ung så hade jag helt klart valt mina djur, mina hundar..
Om man känner så starkt för något som hundar och har 3 och känner att det är något jag vill bygga mitt liv på/med..

Det kanske betyder att du vill jobba med hundar på något vis i framtiden eller vad som helst, men att dom kommer vara viktiga för dig så pass viktiga att du mår bra av hundar och kommer må dåligt UTAN hundar..

Du kan börja må dåligt redan av tanken på hur han tänker och, börja skylla på din partner för att du mår dåligt för att HAN väntar på att hundarna ska dö--fy så hemskt…Sen att han säger att vi väntar tills hundarna är borta så du inte blir deprimerad???

Tror han inte att du kommer bli VÄLDIGT sorgsen, ledsen och kanske t.o.m deprimerad när dom är borta spec om du dansar efter hans pipa…För sörja kommer du ju göra…

Nej välj dig själv och vad DU brinner för -Hundar o andra djur..för annars är det mycket möjligt att du blir deprimerad…redan av att veta att han inte vill samma som dig.

Du kan ju börja med att säga till honom som du känner och att det ena utesluter inte det andra..Ni kan både ha djur och resa och som andra skrivit så finns det ju dagis, osv..

Vill han inte ens komromissa så finns det flera fiskar i havet…Du är ung så fastna inte hos någon som vill stoppa dina drömmar! 🙂

Startar man ett förhållande med någon som har huset fullt av djur och älskar djur av hela sitt hjärta så får man snällt acceptera att djuren kommer komma i första hand i vissa situationer. Samt att det alltid kommer finnas någon typ av djur i personens liv. Det är för mig underförstått, men kanske tänker jag fel.
Kan han inte förstå och acceptera det så kan han snällt få avlägsna sig, dags att du förklarar det för honom.

Resor går självklart att ordna, det finns pensionat och säkert så har någon av er någon vän som kan tänka sig låna ett djur en vecka eller varför inte någon som kan vara husvakt?😉 Visst tar det längre tid att spara med djur då dem är en extra utgift och det behöver sparas lite extra om dem ska vara på pensionat, men det är fortfarande möjligt.
Jag har både katt, hund och akvarium och körde på både weekends och enstaka veckor i england då jag hade exet på långdiststans.

Djuren hade alltid gått först för mig Djuren är mitt liv, spelar ingen roll hur mycket jag älskar min partner, hen skulle aldrig kunna ta mina djurs plats, min nuvarande partner vet detta, han tycker inte om hundar för att dom låter, men han vet mycket väll att om han inte vill att jag ska ha kvar djuren så vill inte jag ha kvar han, vilket är en diskussion vi hade senast förra veckan, har även haft den tidigare, han vet var jag ligger och jag vet var han ligger i vissa saker, är det en deal breaker så har vi kommit fram till att det inte finns så mycket att göra, sen ligger det ju även på mig att se till att hundarna är så tysta och lugna som möjligt om vi nu skulle flytta ihop.

#0: Jag hade inte valt bort hundarna. De ger mig så otroligt mycket, jag mår bra när jag är med dem. Skulle jag vara tvungen att göra mig av med dem, så skulle jag må fruktansvärt dåligt psykiskt.

Har du tagit upp detta med din partner, han kanske kan förstå hur det är ur din synvinkel ? Han har ju själv stor separationsångest, så han borde ju kunna tänka sig in i din situation ?

#4: Lidande vill jag inte kalla det. Vi har själv två unghundar hemma (1 och 1.,5 år) Hanar båda två och de har nyligen blivit könsmogna . De är värre än hin håles svärmor mellan varven. Ibland vill jag bara lyfta upp dem och slänga ut dem i snödrivan, och de är väl på väg ut på blocket typ fem gånger om dagen 🥴

De är skitjobbiga ja, men jag lider inte av att ta hand om dem. Det är fel ord att använda. Skulle inte använda det om någon av mina familjemedlemmar oavsett hur jobbiga eller uppkäftiga de är .

#12: Okej du var/är inte lidande men det kanske andra är. Jag var definitivt lidande under den perioden 😅

I vilket fall som, TS: kika på vilka sätt du kan avlasta din sambo.

#7: Det jag reagerar på är att det är ett väldigt starkt ord att skriva att man skulle LIDA under en period med vissa valpar/unghundar..

Det kan vara jobbigt enligt min erfarenhet efter haft 10 egna hundar och den 1a som var en enkel ras Beardis var nog den jobbigaste för vi inte var vana..
Så nästa hund om du vill skaffa en kommer nog vara lätt eller lättare…för mig var vår 2a hund en svår ras Lakenois, men den lättaste individ jag haft..

I alla fall när du skriver att man kan Lida av hundar och att du Led så tänker jag på människor med en sjukdom eller skada som ligger på sjukhus och lider..

När jag hade opererat mig akut,legat i koma och var förlamad i månader och hade ONT då Led jag och skulle gärna valt 2 skitjobbiga valpar framför det. 🙂

#15: Jag led psykiskt. Så jo. Förstår inte varför alla ska reagera så starkt på detta ordet som stämmer överens med hur jag mådde.

Min egna hund var nog ingen vanlig individ heller. När alla råd jag fick från olika tränare gjorde honom värre så har jag insett att alla hundar är individer och vissa värre än andra.

En persons lidande invaliderar inte någon annans, det är ingen tävling.

Till TS
Förstår att det är en jobbig situation där du/ni skaffat djur och en inte vill ha/kan inte ta ansvaret längre. Jag har levt med en partner som gått in i väggen och ibland kunde ansvaret att välja mat vara så tungt att han blev paralyserad.
Har din partner gått in i väggen så kommer ansvaret över 3 hundar säkerligen inte att gå. Speciellt som jag förstår det att han har huvudansvaret över djuren största delen av dagen då han jobbar hemifrån och du jobbar borta?

Vill du ha kvar djuren så får du lösa det så du kan ha kvar dem (dagis, dagmatte osv) . Jag menar att du inte måste välja mellan sambo eller djur, men om det är du som brinner för djur och inte kan leva utan dem så är det också ditt ansvar att se till att du kan ha kvar dem utan att lägga all eller för mycket ansvar på någon annan.

Och som jag förstod ditt inlägg så kan du inte ensam ta hand om alla djur, så väljer du djuren framför sambon så kan du ändå inte ha djuren? Hjälp sig själv genom att hjälpa honom ned avlastning så kommer det bli mycket bättre för alla

#16: Nej det är verkligen inte en tävling - det har du helt rätt i!
Blev bara lite konfunderad av att du hade en Xtra jobbig valp- o kallade det å lida.

Jag försökte bara få dig att se det från ett större perspektiv.

Du säger att du led psykiskt….ja det gjorde jag med såklart..det var det jobbigaste jag någonsin gått igenom, men jag är glad över det nu i efterhand för att det har lärt mig så mycket..och gjort att jag uppskattar så enkla saker som att jag kan gå upp ur sängen på morgonen tex.

Samma som dig antar jag - att du har växt av den "hemska" tiden men inte skulle du väl vilja vara utan det lidandet så här i efter hand. 🙂

#18: Jo förstås. Vill inte kapa denna tråden allt för mycket men låt oss bara säga att jag har fortfarande ångest över saker idag som hände då. Så tycker det är viktigt att människor inte går in med tron att hundägandet är alltid skitroligt och det aldrig innebär kamper eller lidande 🙂

#19: Nej det är ju inte alltid skitroligt eller ens roligt som när man ska få dom rumsrena - det kan vara väldigt jobbigt med vissa valpar och sen beror det på hur man bor osv..
När vi bodde i lägenhet på 3 trappor utan hiss så var det jobbigt, men jag var så ung då så jag tog upp valpen under armen INNAN jag hade klätt på mig - för håller man i dom så kissar dom inte inne på morgonen alltså.

Så visst kan det vara skitjobbigt ibland….jag tror jag har förträngt dom jobbiga stunderna eller glömt bort efter så många hundar..😊

Men kan du inte ta hjälp av någon med hunden - nu har jag glömt namnet - men det var en labbe iaf om du ff har något problem..

Första egna hunden är alltid jobbigast och man vet inte riktigt hur man ska göra och vi sökte privat tränare för han var så olydig..men det BLIR bättre..

Risken är stor här att du blir utan varken djur eller man. Personligen tycker jag inte man ska dansa efter någons pipa, men man kan behöva kompromissa en hel del i livet.

Du säger att han gått in i väggen, är det bokstavligt talat så som utbränd eller menar du bara att han tröttnat? Då är det stor skillnad. Är han utbränd måste du hjälpa honom nu, annars kommer han aldrig bli frisk och pigg och fungerande. Avlastning pronto. Kanske sälja några av de minst viktiga djuren (du skrev att du har flera, behöver du alla kycklingar, ödlor, fiskar, får och ormar? Eller vad du nu har……) och hitta ”fodervärd” åt en eller två av hundarna och ha kvar den ena men med dagmatte/hunddagis/rastgård samt ta all rastning m.m.
Är din man utbränd så kan han inte ta ansvar för saker, då bara bränner man sig mer och mer, då kanske du får acceptera att det bara går att ha en hund i ett år och sen hämta tillbaka de andra två, eller vad för lösning du nu kan hitta. Du behöver inte leva helt utan djur hela livet, men man kan hjälpa någon, med tydliga gränser och kommunikation, för att ha kvar den i sitt liv genom att offra något på det sättet under en tidsbestämd period.

Är han däremot lite less bara kan man diskutera mera. Avlastning står såklart högt upp på listan, men han kanske inte grävs ner i graven av att ha kvar något av ansvaret. Däremot kanske det är lämpligt att fundera på om alla djuren behövs just nu? Du får såklart vara tydlig mot honom med att djur alltid kommer finnas, men kanske kan ni ha det på en sådan nivå att ni både har djur och det samtidigt är möjligt att hitta vakt åt alla om ni ska bort. Har man 25 djur blir det svårt, men några hundar, ett par katter och en sköldpadda går nog bra. Kanske du kan ha kycklingar de närmaste 2-3 åren, därefter planer på ett par grisar, och så småning om får, men att ha allt just nu kanske är en för stor krock för er relation.
Om du verkligen MÅSTE ha alla djur precis här och nu och inte kan ta hand om dem själv och inte kan hitta lämpliga vakter till alla för weekends etc, då kanske det inte går med er relation. Din man har också behov, kanske framförallt av lite lugn och ro och ansvarsfrihet, så som vilken normal människa som helst. Om ni inte kan mötas kan det tyvärr vara så att relationen inte håller. Det behöver inte vara fel, alla relationer är inte menade att hålla så att säga, men då får du vara medveten om att du gjorde det valet. Hans val får han stå för, men dina val är dina egna, du vet ju hur det ligger till.