Det heter puppy blues och är inte så ovanligt som man tror. Jag hade lite dem känslorna när jag hämtade hem min valp och kände ånger, det gick bort för mig med tiden.

Det är absolut inget att skämmas över eller så. Det är en mycket vanlig känsla. När man gjort allt "rätt" i förberedande syfte och verkligen gått in till 110 %. Sen kommer verkligheten ikapp när valpen väl är på plats hemma och man inser att det man trodde bara skulle vara mysigt och kul även är krävande och faktiskt inte bara kul.

Du får tänka på att valpen är himla ny om ni bara haft den sen i fredags. Det är inte ens en vecka. Du är valpens nya trygghet, du är valpens beskydd, det är du som rår för valpen. Självklart kommer den i början vara rätt påflugen, den har ju ingen annan och känner kanske sig inte ens hemma ordentligt ännu. Låt det ta tid för valpen att landa och finna sin plats i ert hem.

Du har sambo skriver du, det är bra för då kan ni hjälpas åt och dela upp bördan lite. Behöver du en paus nån timme kan din sambo vara hemma med valpen så kan du kanske gå en långpromenad. Se till att ni tar stunder och bara laddar era egna batterier. Utnyttja vänner, familj eller liknande också så ofta ni kan.

Om man inte haft hund tidigare blir det dessutom en enorm omställning i hur ens rutiner behöver se ut. Man kan ha övat, planerat och ha full koll, men om man inte står i situationen i ett skarpt läge vet man inte hur det känns. Det blir en stress och press att plötsligt ansvara helt och fullt ut för ett annat liv, samtidigt som det också är något av det finaste man kan ha. Man måste få känna sig otrillräcklig ibland, sen får man försöka vända på det och hitta det man känner sig bra på i situationen.

#1: Tack för svar! Hur lång tid tog det innan det gick över för dig? Har läst en del nu om puppy blues och det stämmer väldigt bra överens med vad jag känner. En enorm ångest och ånger..

#2: Tack för dina otroligt stöttande ord. Ja det känns otroligt skämmigt och dessutom förtjänar denna älskade varelse en som inte känner såhär men det är oundvikligt, gör allt i min makt för att han ska få det lika bra som andra valpar. Du beskriver precis som det är, att allt är planerat men att nu när jag väl är i det så kom nästan allt som en chock ändå. Och övertänkandet kring ekonomi, tid osv. Jag kommer ge det sin tid men är rädd att denna känsla inte kommer gå över, super rädd för det och det skulle kännas så jobbigt att omplacera honom och svika min uppfödare..

#3: nu var det 5 år sedan jag tog hem min valp. Men det jag minns var…

• Chocken av vad det verkligen innebar att bli med valp. Man kan läsa, läsa, läsa på men ingenting kan få dig att faktiskt förstå det faktiska jobbet som kommer med valp förrän man själv får uppleva det - sömnlösa nätter, allt bitande, frustrationen i all träning, ångesten över att vad man än gör så lyssnar valpen inte och inget funkar, man känner sig värdelös osv osv.
• Min första hund. Jag hade en ångest över att jag "övergav" honom, jag hade ångest att valpen fick all uppmärksamhet och att han fick ingen. Så jag försökte nästan umgås med honom mer för att överkompensera det men i själva verket tyckte han bara det var roligt med en artfrände så det var mina känslor som baserades på en inbillning som inte var sann.
• Jämförandet med andras hundar. Man får höra om andra hundar när man pratar med hundägare, särskilt får man höra om det på valpkursen. "Min hund kunde detta vid x månaders ålder", "din hund ska kunna detta då"… All denna jämförelse är sjuklig och orättvis. Den tar inte i beaktelse att alla hundar är unika med egna svårigheter som har egna utvecklingar. Min hund var särskild svår, han skrek högt som attans när han fick ångest och jag fick bara höra att jag skämde bort honom och jag gjorde fel. I själva verket var det bara hans personlighet och han sätt att visa att han var olycklig, men skrikandet gjorde mig nästan vansinnig. Särskilt när jag tänkte på alla andra valpar som är så tysta i jämförelse. Han skrek så högt att trumhinnorna nästan sprack. På natten var det värst. Han som individ var nog ingen lätt hund men jag hade tyvärr också förväntningen på vad en lätt hund borde innebära istället för att se honom som en individ och utgå från hans egna förutsättningar. Det hjälpte inte tat jag jämförde honom med min andra hund, vilket är en otroligt orättvis jämförelse; det är två helt olika raser, två helt olika åldrar, från två helt olika uppväxter och allra främst så är det två olika individer.

Min egna puppy blues försvann när jag kommit till lags med allt. Det tog säkert flera månader men när jag kunde acceptera honom för den han är, acceptera att han inte stal tid från min andra hund och acceptera att det är okej att han inte beter sig som alla andra hundar; det var då det började släppa.

Jag mådde riktigt dåligt och undrade vad jag hade gett mig in på, innan vi lärt känna varandra och hittat en rutin. Allt förändras när man kommit hem med valpen, så dina känslor är inte ovanliga.

Det kommer kännas bättre om någon vecka.

Som så många andra här så vet jag vad du går igenom.

Har haft flera hundar förr med aldrig valp. Valpen var välplanerad, mycket efterlängtad och rasen jag drömt om i flera år.
Men känslan av "vad har vi gett oss in på!", ångest och ånger började redan i bilresan hem då valpen var stressad, ledsen och blev illamående av att åka bil. Fick hem honom i Januari = snö och salt på vägarna, så redan på kvällen mötte vi vår första utmaning i form av tassar som sved. Jag kände mig så hjälplös och nästan förlamad när lilla 8 veckors valpen gick runt och hade "ont" i tassarna och jag visste inte hur hag skulle hjälpa honom. Med gråten i halsen ringde jag uppfödaren som var mycket förstående och kom med tips och tröst.
Dag 3 var jag så stressad och känslan av ansvar var så tung att jag satt på soffan och grät.

Men det gick över även om det var väldigt jobbigt mitt i känslokarusellen ;)
För mig gick den värsta ångesten över efter ca 2-3 veckor, och tog ca 3 månader innan jag landa i åra nya rutiner och mådde bra.

En liten valp är såååååå krävande och man kan inte lämna den ensam i 10sec, man känner sig nertyngd av ett enormt ansvar som nästan kväver en. Men det går snabbt över och snart kommer de känslorna du har nu att avta och så småningom helt försvinna.
Min "valp" är idag 10 månader (mitt uppe i slyngelåldern) och trotts att jag "ALDRIG skulle ha valp igen, någonsin igen!" så känns tanken på en liten valp inte alls så hemsk idag ;)

Här är ännu en som känner igen sig!

Jag har haft tre valpar vid detta laget och jag är mycket väl medveten om att jag inte tycker om att ha valp; jag trivs mycket bättre med vuxna hundar. Valpar är liksom det gulligaste som finns, men de är bara gulliga när de är någon annans ;)

Den tredje valpen (nu lite över 2 år) var på riktigt traumatisk att leva med. Jag hade så grov ångest i flera veckor/månader och hela första året gick jag med tanken i bakhuvudet att jag kan lämna tillbaka honom till uppfödaren. Speciellt då han var så otroligt stressad från första start, hade grov separationsångest, skällde hela tiden, bets hela tiden, sov aldrig och kissade/bajsade inte utomhus förens han var fyra månader.

Jag har aldrig gråtit så mycket över en hund och det är väldigt pinsamt att känna att man inte orkar med/ångrar sin valp, för ingen pratar ju om det. De flesta vet att det är generellt jobbigt att ha en valp, men väldigt få vill prata om dessa puppy blues som de andra nämnt. Det får en såklart att skämmas och man känner sig ensam i sina känslor. Så cred till dig TS som faktiskt vågar ta upp dina känslor såhär!

En valp är med en 24/7, så försök ta hjälp av din sambo/släkt/vänner och ta egentid utan valpen. Se på det som hur föräldrar ofta tar en kväll från sina bebisar/barn för att bara få andas lite.

Som så mycket annat så blir det bättre. Även valparna växer upp och blir mer självständiga, lär sig vad som är rätt och fel och får rutiner. Och framförallt får man så mycket villkorslös kärlek tillbaka.

#0: Alla som har haft valpar vid något tillfälle känner förmodligen lika dant som du nu gör. Jag har dumförklarat mig själv varje gång jag har köpt valp, att jag inte "kom ihåg" hur jobbiga och besvärliga valpar faktiskt är 😉

De värsta valpar jag har varit med om, är nog äldsta dotterns Welsh. Och min egen Troll.

Welshen var helt vedervärdig och ett hår av hin när han var valp. Han skällde, tuggade sönder precis allt som han fick tag på, inklusive golvmattan och möblerna. Han var fullständigt "döv" och nästan omöjlig att uppfostra. Dottern svor mång en gång över honom. Många är de tårar hon har fällt av förtvivlan och stora är de hårtussar hon har rivit ur sitt eget hår över honom.
Han är nu 5 år gammal och världens snällaste, tryggaste och stabilaste hund. Han är väldigt lyhört under träning, och helt fantastisk att jobba med.

Troll, Chihuahua, är nu 9 månader gammal, och han är överallt och ingenstans. Tappar öronen helt och hållet under träning/lydnad och går sin egen väg. Han är i spökåldern nu och allt är jättefarligt och skumt.

Jag vet ju att det går över, det är bara en fas, men det känns inte så när han går på som värst.

Bit ihop, håll ut. Låt någon annan, någon du litar på, ta valpen några timmar och få en paus. Det blir bättre med tiden 🙂

Kan nämna att första valpen, en dansk svensk gårdshund blev en chock. Vi trodde på allvar att han hade någon hjärnskada som gjorde honom helt galen. Bitandet, skällandet, attackerna mot oss ute på promenaderna.. Han var svår att tycka om en period. Vi till och med kontaktade uppfödaren och frågade om det var något fel på honom 🤣 han förstörde allt. Juckade mot allt. Han var inte en jobbig valp, han var fullständigt galen. Idag hade jag aldrig klarat av en sådan valp.

Men efter värsta perioden växte känslorna och han blev en älskad familjemedlem som blev en trevlig hund till och med.