Har läst din andra tråd också och jag känner det som om du egentligen vet att du inte vill ha hunden kvar och bara behöver lite bekräftelse för beslutet.

Så mitt råd är att du börjar leta efter ett nytt hem som kan funka för henne. Låter som något på landet vore det bästa va? Kanske någon ensamstående person eller ivf vuxna utan barn. Hittar du rätt person/personer, kanske ni kan börja med att de har hunden lite på prov några dagar då och då så ni får se om det funkar. Är ju inte bara för hunden det ska funka, utan de nya människorna måste också klara av problembeteendena som hunden har så det inte slutar med ny omplacering.

#1: Du har nog rätt. Innerst inne vet jag nog vad jag behöver göra, både för hennes skull, för min egen och för resten av familjen. Kan dock inte komma ifrån känslan av att jag sviker henne, skam och misslyckande. Det var inte Såhär det skulle bli. Hon är min fjärde hund i livet, så helt novis omhuldar är jag inte. Ändå kan jag inte göra henne trygg nog i vår omgivning…

Tittar på henne nu när hon ligger så gott och sover i soffan bredvid mig. Så fin och så lugn och trygg just nu. Hjärtat brister…

Men ska jag göra detta kommer jag att göra precis allt för att hitta rätt hem åt henne. På landet, äldre par utan småbarn hemma, med hundvana. Har inte bråttom - det måste bli helt rätt för hennes skull.

Har du riktig tur kanske du kan hitta nån som vill ha lite delad vårdnad? Typ att ni har hunden ibland när de vill vara lediga, kanske resa någonstans eller så?

Beror förstås på hur fäst hunden är vid er, ett clean cut kan ju vara bättre. Men jag har faktiskt sett hundar som varit totalt galna i sina ägare som det ändå funkat för att göra så. T.ex. så fick en grannes hund fick flytta hem till hennes föräldrar p.g.a. ändrade förhållanden och den har inga problem när de hälsar på och åker igen. Den var också problematisk, lite som din faktiskt. Var rädd, hade antagligen varit slagen tidigare (kom från shelter) och skällde på allt o alla o gjorde utfall (ville bara skrämmas). Tog ett år för mig att flörta in mig och hundar brukar gilla mig. Han blev dock mycket bättre efter att de började tillämpa metoden att släppa ut kopplet istället för att korta in det vid möten.

Det med kopplet verkar f.ö. vettigt. Prova det om det är så att du håller honom kort nu. Enligt den svenska kvinna som gjort metoden känd (glömt namn) behöver kort kopper hunden kroppsspråket. Den har ingen möjlighet att säga "jag är liten och rädd och vill inget ont" och då är enda möjligheten att försöka skrämma bort hotet.

#3: Det lät trösterikt! Tack!!! Delad vårdnad vore en dröm, om det funkade för hunden.

Vår hund har inga problem med just hundmöten. Det går nästan alltid hur bra som helst. Det är andra saker som rör sig snabbt och ljud hon blur skraj av. Men hon gör inga utfall. Kryper bara ihop, darrar, låg svans, rädd och vill fly hemåt.

Ja, jag kom ihåg sen att du skrev så. Sorry.