De mest stabila schäfrar jag har träffat tävlar i bruks och går kurser mest hela tiden.
De mindre stabila får inte arbeta alls utan får springa och gå på promenader.

Skarpa är väl att dom är modiga och inte tvekar att skydda.

Vit herdehund har jag aldrig stött på tyvärr.

#1: Hmm, jag tänker väl att det gäller väl de flesta hundar? En hund som arbetar är en glad hund.

Bara för att jag har rasen och har en bättre förståelse för aktivitetsnivån, hur skiljer sig en schäfer från en labrador? Labrador kräver ju också en del men de anses ju inte lika krävande som schäfrar :)

#2: ja så klart behöver alla raser använda huvudet. Men det är en stor skillnad mellan både raser och dessutom individer inom samma raser.

En labbe behöver mycket den med. Skillnaden skulle jag säga är mentaliteten. En labbe är lite mildare i vakt och älskar ofta allt istället för är modig. Den älskar att apportera, vilket ägaren märker hemma. Dom tar alltid något i munnen när dom är lyckliga. Typ en sko.

Det som fick mig att välja bort schäfer, trots att jag älskar rasen, är deras extrema fällning och att dom är väldigt glada för att låta. Både när dom är glada, osäkra och vaktande. Och det viktigaste, att jag inte har ambitionen att träna bruks på en seriös nivå, vilket jag tycker är grundläggande.

Jag har turen att en väninna har skaffat en långhårig schäfer. Valp, stor som ett monster. När jag ser hur mycket hon jobbar med honom är jag glad att jag valde whippet. Jag har olika diagnoser, och en schäfervalp skulle jag avråda från om du inte mår bra. Men en äldre omplacering skulle nog vara perfekt. Då vet du vad du får och slipper den bästa tiden då de flesta kreverar.

#2: Nu har jag ju främst erfarenhet av jaktlabbe respektive bruksschäfer och är inte så insatt i utställnings/sällskapsinriktade linjer och vad de behöver men jag skulle vilja påstå att en labbe och en schäfer av "arbetstyp" kräver lika mycket aktivering.
Det är båda två mycket kompetenta hundar som kan nå eliten i många grenar även om labben förstås är outstanding i jakten men inte är någon höjdare i skyddet.

En stor skillnad är dock att schäfrar kan bli ganska utåtagerande och ärligt talat jäkligt jobbiga om de inte aktiveras så mycket de behöver. Labbar (och golden) blir sällan jobbiga as (möjligen som valpar) och är sannolikt de raser som är mest okomplicerade om man ser i relation till deras kapacitet.

Jag har aldrig haft så enkla hundar som mina jaktlabbar och även om mina schäferägande kompisar haft vettiga schäfrar som fått vettig aktivering så har de "krävt mer på ytan". Det märks mer om en schäfer ballar ur, så att säga.
En labbe anpassar sig lättare till ett mindre aktivt liv men för att må riktigt bra behöver den få jobba, både fysiskt och mentalt - och helst apportera.

Skärpa kan väl enkelt uttryckas som hundens förmåga att bli arg. Det kan vara en egenskap som är svår att hantera, i synnerhet om inte resten av mentaliteten "matchar". Att ha en osäker eller rädd hund med skärpa kan gå riktigt illa.
Med andra ord, det är lättare att göra en schäfer arg än en labbe! 😎

#3: Nja, en labbe ska ha stor dådkraft. Att apportera en skadskjuten gås kräver en hel del mod, däremot skall en labbe inte ha någon större skärpa (förmåga att bli arg).
Att vara modig och ändå älska hela världen går alldeles utmärkt att kombinera, hälsar labbarna här hemma. 😉

#0: Nu spammar jag den här tråden! 😁

Jag tänker delvis som Nina vad gäller rasval, jag har också diverse sjukdomar och diagnoser och funderade länge på schäfer. Det hade nog inte blivit fel men heller inte optimalt.
De perioder jag mår sämre så är det väldigt skönt att inte ha en hund som måste få jobba, att ens samvete ständigt gnager. Det gäller förstås jaktlabbarna också men de är betydligt mer okomplicerade. (Det är dessutom lättare att pracka på sin mamma en labrador än en schäfer när man hamnar på sjukhus.😉)
Labrador var i och för sig inte ett aktivt val heller, jag snubblade över både Nikka och Posh. Om jag skulle välja rasen direkt vid ett valpköp? Njae, troligen inte.

Samtidigt behöver man faktiskt inte vara ein Übermensch för att ha schäfer. Det beror väl lite på vilken typ man köper, om du vill ha en schäfer att jobba med och som funkar bra rent allmänt så skulle jag kolla på någon "bruksschäfer light". En schäfer som är avlad för mentalitet och att jobba men inte är värsta tjänstehundsämnet. Det finns stor spridning inom rasen så en stabil, trevlig, arbetsvillig hund utan "extra allt" låter som en bra inriktning.
En nackdel med många bruksraser om man väljer de linjer som inte är avlade för att jobba är att man ofta tappar andra bitar också.
Diverse rädslor kommer som ett brev på posten och ofta har de fortfarande kvar en hel del arbetsbehov men har kanske inte samma motivation. De behöver alltså jobba men vill inte alltid, åtminstone inte med det som matte/husse tycker är lämpligt…

Vit herdehund kan vara värd att kika på men det förekommer en hel del kass mentalitet. Tar man sig tid och är noga när man väljer uppfödare/linjer så borde det dock gå att få en bra hund.
Jag uppfattar dem som ganska "lagomhundar", inte utpräglade sällskapshundar men inte rena arbetsmaskiner heller.
En hund som hänger med, är ganska allround, som behöver vettig aktivering men inte jämt.

På något luddigt sätt tänker jag mig att de är lite lättare att "tramsaktivera": man hittar på diverse aktiviteter när man ändå är ute, nån dag kanske man lägger ett spår men man behöver inte vara lika noggrann eller välplanerad som med en mer utpräglad arbetshund.

Nu har jag ingen aning om du överhuvudtaget har de problemen men om du är socialt osäker och tycker att det är jobbigt med folk eller att väcka uppmärksamhet så kan det vara värt att beakta i ditt rasval.
Det är inte en slump att jag numera har två raser som är (ö)kända för att älska allt och alla. Faktiskt lättare än om man har en hund där tillgängligheten slår över i osäkerhet eller rädsla.

Det blev som sagt ingen schäfer för mig, labbarna trillade in mer eller mindre av sig själva men den ras jag faktiskt *har *valt visade sig passa alldeles utmärkt för just mig. En liten robust, käck kamrat som lätt anpassar sig i olika sammanhang och går att göra lite allt möjligt med på basnivå - och som alltid är glad! Jag trodde väl aldrig jag skulle bli terriermänniska men cairnterrier blev klockrent rätt.

Våga tänka lite utanför boxen och kika även på helt andra raser. Helt plötsligt kanske DEN rasen dyker upp? Eller så håller du ögonen öppna för en omplacering som kan bli perfekt. 👍😀

Jaha då förstår jag! Trodde att schäfrar krävde mer, alltså nästan i stil med en border collie, så det känns skönt att höra att de ändå kan ta det lugnt även om de behöver mycket träning för att må bra :)

Bortsett från utseendet som kanske är det minst viktiga när det kommer till valet av hund så tilltalar det mig att de är enmannahundar. Jag älskar verkligen min labbe och det är så himla fint med förlåtande hundar som inte blir "arg" så lätt så kan jag också i samma veva tycka att deras kärlek till allt och alla blir stressande. Just det här med att de är så himla spontana att ta kontakt med andra och deras intresse för andra… Jag tror jag har kört fast mig i det. Vet inte hur jag ska få hans uppmärksamhet när han så gärna hellre hälsar på allt vi går förbi. Det känns som att schäfrar bryr sig mindre om sådant, sen är ju saker också individuellt men om man generaliserar? Att de blir utåtagerande låter ju inte trevligt, samtidigt kanske de har mindre risk att stressa upp sig för mycket? Vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Tänkte skapa en annan tråd med just detta ämnet men om jag uppfattat det rätt så ska det inte vara helt ovanligt att labradorer stressar upp sig i sin glädje. Det blir ingen tydlig på och av - knapp. Har schäfrar enklare för det?

#3: Det låter vettigt. Jag hade aldrig riktigt tänkt en valp, särskilt efter att uppfostrat en labrador så känns det inte som att jag vill ha valp de närmsta 40 åren haha. Vinthundar har också varit en tanke men tyvärr så uppskattar inte min familj deras utseende. Jag vet att jag inte ska skaffa hund för att passa andra när hunden egentligen ska passa mig, men det är väldigt jobbigt att konstant få kommentarer. Det mest avskräckande vore väl att man inte kan ha dem lösa om jag uppfattat det rätt. Precis, kanske en äldre omplacering någon vacker dag :)

#4: Om jag uppfattat det rätt så ska min egna labbe vara en utställningstyp men han har kapacitet så det räcker! Tror faktiskt han kan klassas som de mer högaktiva när jag jämför honom med min kompis golden som är så himla lättare att ha med att göra.

#6: Åh, spamma du på bara! Alltid roligt att höra vad andra tänker :)

För mig har det jobbiga varit att min egna hund vill hälsa på allt och alla och som du säger har jag det lite jobbigt socialt. Det känns som att med en schäfer måste man socialisera dem rejält fast med en labbe måste man aktivt arbeta och träna på att inte vara för social, något jag finner väldigt jobbigt när han börjar göra utfall :(

Ja det har du rätt i, man behöver ju inte en arbetsmaskin från en riktig brukslinje :) Sedan som Nina sa, att det behöver inte handla om en valp heller. Det kanske låter lite tramsigt men en av de större anledningarna till varför schäfern intresserar mig är för att min pappa hade schäfrar när han levde. På något sätt känns det som ett sätt att komma närmre honom och själva upplevelsen hade kanske gett mig något. Om de kräver lika mycket som labben kan jag nog fixa det men kanske bara leta efter en mindre krävande individ från en lugnare linje, en äldre omplacering eller så kikar jag vidare på vit herdehund :) Allt detta är ju självklart mest bara tankar jag bollar och lite önsketänkande, jag lär inte skaffa hund på ett bra tag eftersom min ekonomi blivit så dålig.

När vi ändå är på ämnet så undrar jag: hur vore det att ha en schäfer och labbe tillsammans? Bara av nyfikenhet. Jag vet ju att olika raser uttrycker sig på olika sätt och kanske kommer retriever-raserna bättre överens men hade det kraschat för mycket med labradorens milda natur och schäferns mer vaktiga om de bott tillsammans?

Vad intressant och vad roligt att du hittat din ras! Hur gick det till om jag får lov att fråga? För min del tror jag att jag har så himla lätt att låsa mig. Helst ingen mindre hund, helst ingen trimras, inga trubbnosar och listan kan göras lång.

Schäfer och labbe fungerar bra ihop :)

#8: Vad roligt att höra! :) Kanske då kan tillochmed skaffa en schäfer/vit herdehund under labradorens livsstid :)