Omplacering, hjälp och råd
, med stor sorg skriver jag det här inlägget och behöver råd, pepp och åsikter och lite hjälp avsätt navigera allt. Har haft så mycket ångest de senaste dagarna.
Jag har en större hund på lite över 2 år och en son på 1 år. I förrgår är jag, min sambo, vår son och vår hund i vardagsrummet och allt är precis som vanligt. Sonen kryper runt och grejar på golvet, vår hund ligger någon meter bort från honom och vi sitter på golvet mot soffan och tittar på. Helt plötsligt morrar vår hund mot sonen när han börjar krypa mot honom, jag blir helt chockad och plockar upp sonen direkt och vi säger år vår hund att gå och lägga sig i hallen som är några meter bort. Inget dramatiskt mer än att vi blir lite förvånade för att det har aldrig hänt förut men vi tänker också att han sa väl bara till. Vi sätter ner sonen igen och det fortsätter som vanligt och nu är de ju i olika rum, men så fort vår hund får syn på sonen som kryper så morrar han och visar beteenden han aldrig visat förut. Jag blir ledsen och helt ärligt lite rädd och sambon ringer uppfödaren för att be om råd, som säger att vi ska visa att det inte är ok och ryta till ordentligt och slänga ut honom om han fortsätter. Det gjorde vi sedan och det var då "bra" för den kvällen. Men jag kände ändå att besegra ont med ont inte var det rätta om ni förstår vad jag menar.
Igår då, jag är hemma själv med sonen och vår hund som ligger i matrummet och sonen kryper runt på köksgolvet och jag är I köket med honom. Matrum och kök är i anslutning till varann så de är bara några meter ifrån varandra. Tillslut då så tar min son spurt mot matrummet snabb som 1 åringar som kryper är och innan han ens hinner in i rummet ställer sig min hund upp och morrar och visar tänderna medand han låser ögonen på sonen. Jag blir då livrädd igen och drar snabbt som attan upp sonen innan något hinner hända och ryar till åt hunden innan jag lämnar rummet med sonen.
Redan efter första händelsen med morrande tyckte jag tanken var jobbig att ha sonen och hunden på golvet tillsammans men nu finns det inte att jag chansar och det blir ju en konstig vardag. Det är så sorgligt men jag vill inte vara naiv, tro att all bara blir bättre och sen gud förbjude att hunden biter sonen. Jag vill inte att min hund heller ska behöva vara irriterad och tycka det är jobbigt med min son. Jag vet bara inte vad det helt plötsligt kommer från, ingenting har hänt och sonen har aldrig kunnat göra illa honom på något sätt.
Nu har vi alltså börjat prata om omplacering för vår sons säkerhet är nummer 1 och vill inte att det ska råka bli en fruktansvärd olycka för att hunden inte kan ta att sonen kryper runt här inne om det är såhär han reagerar, hur blir det då om när han börjar gå eller springa och råkar ramla in i hunden? Är så rädd för vad folk ska säga, att vi är ännu en barnfamilj som placerar om vår hund, vad uppfödaren kommer säga om hon blir besviken på oss. Kanske låter så löjligt men får så mycket ångest av hela situationen. Var inte såhär det skulle bli och det gör ont i hjärtat. Ge mig gärna era åsikter och tankar om det här, vill ha hjälp att navigera det här lite och bolla med någon. Tack på förhand. Förlåt för långt och kanske krångligt inlägg.
Först av allt, jättebra att du ber om råd. Låter väldigt stressande för alla parter att ni har det så här.
När det kommer plötsliga beteendeförändringar så rekommenderar man ofta en grundlig veterinärundersökning för att kunna utesluta ev smärta eller annan ohälsa som gör hunden förändrad.
Vad är det för ras? Hur ser det ut med aktivering och motion?
Sen tycker jag inte man ska banna en hund som morrar. Att gå in och styra upp situationen, ja självklart men det är skillnad på att kommunicera:
"Du ger fan i att morra åt vårt barn!" och
"Blir du irriterad på barnet får du ligga någon annanstans, marsch iväg!" om du förstår hur jag menar? Hundar varnar genom att morra och förbjuder man den varningen kan de gå direkt till bett om det vill sig illa.
Tills vidare, går det att ge hunden en barnfri zon (där barnet inte kommer åt hunden och vice versa) där ni kan parkera honom när ni är hemma och lillknatten röjer fritt på golvet?
Jag är inte förälder själv men kan absolut förstå att omplacering övervägs.
En duktig hundtränare skulle säkert kunna ge er bra vägledning när denne ser situationen med egna ögon om ni vill ge det en chans. Om ni bestämmer er för omplacering så försök att inte ta åt er om uppfödaren har åsikter. Det är självklart att ni ska känna er trygga när ert barn rör sig fritt hemma.
// Harley
- Redigerat 2021-06-08 17:38 av Herveaux
#1: Tack så mycket för det utförliga och omtänksamma svaret. Det är absolut en super stress och- ångestfylld period just nu…
Tänkte vi inte ens på, ska boka en tid direkt imorgon för undersökning.
Nej det håller jag med om, kände som sagt att det var lite att försöka besegra ont med ont. Kändes inte helt rätt. Förstår verkligen vad du menar.
Som vi har det just nu är vi i vardagsrummet med sonen så stänger vi in oss där så inte hunden kommer in, ska vi va i köket/matrummet så får han gå ut. Känns ju inte hållbart och som sagt bara sorgligt.
Vi börjar med veterinärbesöket och kan det ge ett svar om varför det blivit som det blivit så skulle det kännas väldigt bra det går att åtgärda. Skulle inget visas så är jag rädd att min tillit till vår hund har försvunnit och av andra har vi fått råd att ha grindar mellan rum och inte låta honom vara i närheten av barn innan barnen själv får förstånd att hålla sig borta och respektera hunden, vilket vi gett honom innan hela tiden genom att sonen som är så liten har ju aldrig fått störa honom eller dra i honom eller så, men att han morrar på honom och varnar från flera meters avstånd när han bara kryper förbi funkar inte. Tänker ju när sonen börjar gå och han kanske ramlar in i honom vad skulle då kunna hända? Så jobbiga tankar som uppstått nu. Vi kommer nog inte ha mindre kryp barn här i framtiden då vi vill ha fler barn och har massa familj och vänner med barn så fungerar han inte ihop med småbarn så går det tyvärr inte med oss. Om det gör honom lyckligare i en familj utan barn skulle det även göra mig lycklig.
Vi hade en spets som blev aggressiv då sonen började krypa runt. Jag förstår precis ditt problem, den hunden var mitt allt innan jag fick barn. Sedan hade vi 2 hundar till och dessa 3 var väldigt tighta. Så att omplacera bara en skulle inte ha funkat. Jag höll på att bli tokig av beslutsångest och av rädsla för vad som kunnat hända. Blev även rädd för hur jag skulle reagera mot hunden om han skulle hugga tag i sonen.
Trist nog (men i rättan tid) blev hunden akut sjuk i lymfkörtelcancer och levde en månad till efter beskedet. Jag sörjde ihjäl mig och älskade min hund som blev 5 år. Dock slapp jag ta det hårda beslutet vad jag skulle göra, jag skulle isf ha behövt få alla 3 omplacerade till samma ställe. Och det är varken lätt eller roligt.
Lycka till och ta det beslut du tycker känns bäst. Kanske hunden kunde omplaceras till någon du känner, på så sätt skulle du ju inte förlora den helt.
#3: Åh jag börjar nästan gråta när jag läser det du skriver. Förstår ju precis. Exakt beslutsångesten och rädslan har ju verkligen ätit upp mig de senaste dagarna och nätterna, men nu har vi kommit fram till veterinärbesök för att utesluta att han har något problem som gör honom aggressiv och skulle det inte visa något, vilket jag tyvärr inte tror då han bara visar något mot sonen, så får det bli omplacering. Klarar inte av att känna mig rädd för min sons liv eller att han ska bli skadad hela dagarna då det är vi 3 som är tillsammans 90% av dagarna, och kan inte ha det så att jag och bebis är tillsammans i olika rum i huset och hunden får då lämna rummet och så stänger vi så han inte kommer in hur länge som helst, stackarn blir ju själv hela tiden… Usch och fy men vi får se.
Jo och sedan är det inget roligt liv för en hund som är van att få vara med, att plötsligt bli begränsad och inte få vara tillsammans med dig. Skulle tro att hunden börjar känna sig bortglömd och åsidosatt, vilket kan göra att han börjar hysa ännu mera agg mot sonen p.g.a svartsjuka.
#5: Precis…
Starta ny diskussion