Attackerar, säger du. Går det så långt att hon biter eller försöker bita eller är hon bara en papperstiger som försöker skrämmas men inte fullföljer?

Biter inte men markerar "hugger i luften" om någon kommer för nära. Tror nog hon skulle hugga om hon känner sig trängd, men vi har ju stenkoll på henne så att det inte ska hända… Hon är inte en sån som går undan, utan hon uppsöker människor och ska kolla in vad det är för typer. Tycker hon att dom är läskiga, då reser hon ragg och skäller eller morrar och ska skrämma iväg inkräktaren, om de då börjar gå därifrån då jagar hon efter och biter i byxben eller liknande… Tycker hon att är de okej, så kan hon nosa och gå därifrån eller till och med bli lite klappad. Man vet aldrig på förhand hur hon beter sig.

Hur ser en vecka ut för henne i träning ?

Måndag, med mig på jobbet i butik, på kvällen cykling el lång promenad i skogen kombinerat med lydnadsträning el personsök (sambo) Tisdag onsdag jobbar jag hemma, varierande träning, cykling, promenader, agility, simning om vädret tillåter. Torsdag fredag är hon på kollo och leker med sin polare Sigge, vallar djuren på gården, badar, går promenader.. Helgerna är vi ofta ute och vandrar med långlina, badar och simmar när det är varmt. Kombinerat med lydnadsträning. Vi har stor inhägnad tomt. Upplever att ju tröttare hon är i huvudet, desto värre blir bemötandet av människor. Inne kopplar hon av lätt och ligger gärna och trynar i soffan. Är som sagt supergullig med de hon gillar!

Har en hund som var likadan men hon bet några människor speciellt män, jag tränade skvallerträning med henne och lät henne vara med en grupp trevliga killar och många samtidigt då släppte hon sin man fobi för det blev för mycket intryck av att det var 7 snälla killar som bjöd henne på godis hela tiden. Men skvallerträning är guld värd.

En sak jag kan rekommendera är att försöka träna personsök om det går. Inte för att nå nån viss nivå, men det är super för att bygga självförtroende och det sociala för hundar som är försiktiga/reserverade/inte pigga på främlingar osv.. Har tränat med flera hundar som förvisso inte var aggressiva (vad jag sett iaf då), men väldigt tveksamma att närma sig främlingar. Dessa hundar har iaf påverkats väldigt positivt av att få söka upp främlingar, våga sig fram till dem och få stora belöningar när de gör det. 

Figuranterna ska ju vara passiva tills hunden tagit sig fram, så den sociala kontakten blir liksom helt på hundens villkor. Bara man är noggrann och ser till att den personen som hunden söker och hittar förstår att den ska vänta in hunden och hålla sig lugn och trevlig.

Tack för tipsen! Mottages tacksamt. Vi har som sagt bara tränat personsök med sambo och mig, hon är jätteduktig på det men ska absolut prova med nån som hon inte känner! Skvallertträning ska absolut provas!

Egenskaper som hunden föds med är väldigt svåra att förändra. Hur en hund beter sig socialt, hur den leker, hur den hanterar ljud osv nedärver hunden. Det handlar inte om man gjort rätt eller fel från början (om inget extraordinärt hänt förstås) utan det handlar om dålig avel. Ju mer ni jobbar med de här svagheterna desto mer strategier får både ni och hunden kring hur den ska hantera jobbiga situationer. Men hubden kommer aldrig bli trygg socialt, utan ställ in er på att det här är något ni har med er resten av hundens liv.

#7 
Ja, det jag menar är just med främlingar. Jag har tränat med iaf två hundar som varit väldigt blyga och reserverade för att närma sig främlingar. Det förändrades inte i en handvändning, men de blev definitivt mer trygga och sociala mot främlingar med tiden iom träningen. Precis som din hund var de heller inte färdiga vuxna då utan typ 1-2-3 år gamla. Deras ägare sa att de generellt sett i vardagen blivit mer sociala och mindre reserverade också, det generaliserades som sagt och gällde inte enbart vid söket. Jag tror det är en bra träning för såna hundar.

Även om som #8 säger, vissa saker är väldigt svåra att förändra (det känner jag själv när jag hör om folk som menar på att man bara måste träna lite mer så kan man få bort jakten hos sin hund och en perfekt inkallning som kan bryta jakt). Men det måste inte betyda att reservation hos en 1,5-årig hund är en sån medfödd, oföränderlig egenskap som måste se likadan ut forever. Det tror iaf inte jag. Absolut kommer mycket från aveln, men mycket kan även påverkas under uppväxten.

Er hund måste alltså aldrig bli en social hund som älskar allt och alla, den kan kanske inte bli det oavsett som sagt. Men det behövs ju inte heller. Det räcker ju om den är neutral i sitt beteende mot främmande människor och valde att inte ta kontakt med alla helt enkelt.

Kan hålla med att mycket kommer ifrån aveln (min hund är ju inte direkt bra avlad) men jag håller inte med att hunden inte kan bli trygg i sig själv, Min hund hatade barn och män otroligt mycket nu älskar hon både barn och män och är 9år, jag har tränat henne sen start men det där med barn var ju en osäkerhetsfråga rätt länge tills min otroligt bra föredetta granne tillät sin 3åring mata henne med godis, sens dess så älskar hon barn och dom kan hänga klänga och göra precis vad som helst emot henne hon bryr sig inte. Så det GÅR att förändra även ärftligt beteende, inte alltid såklart men av min erfarenhet så jo det går. Min hund var aldrig med om något dåligt ifrån varken barn eller män utan det var gener ifrån mamma hund som gjorde utfall emot ja det mesta.

Jag tänker att vissa osäkerheter särskilt kan uttrycka sig i hundens yngre år. Det betyder inte att det kommer vara exakt samma längre fram i hundens liv, särskilt med träning. Ta detta med spökålder, osäkerhet hos "tonårshundar" mm. Det verkar vara relativt vanligt om man läser online iaf att folks hundar har haft olika rädslor eller konstiga beteenden runt 1-2-årsåldern tex som absolut inte alltid finns kvar när hunden sen är vuxen. Menar inte att man därför bara ska vänta och strunta i det, snarare bara att det absolut är möjligt för såna saker att förändras.

Man skulle ju inte tänka så om andra rädslor? Om hunden är rädd för vissa konstiga underlag eller trappor/whatever så tänker ju typ alla att ja, då kan man träna på det och antagligen få en hund som klarar av underlagen/trapporna efter en viss tid (även om den inte älskar det). Skott/ljudrädsla kan man ju absolut träna många hundar att klara av, osv.

#10 jag har ju som sagt också träffat på ett flertal (unghundar) där deras ägare pratar om att de har haft/har det lite svårt med just män. Det verkar inte vara så fruktansvärt ovanligt tyvärr. Kan själv märka då att de är lite försiktiga/reserverade mot mig, särskilt i början. Däremot har jag märkt att samma hundar blivit trygga med mig allt eftersom det gått mer tid och vi tränat tillsammans, och det verkar även översättas i att de har lättare för även andra män i vardagen. Så nog kan man träna på det.

marängborrsväng, har ni haft hunden från början eller har den haft andra ägare än er? Uppfödaren undantagen då förstås. Jag frågar eftersom jag funderar på om den kan ha råkat ut för något som ni inte känner till. Har den förresten råkat ut för något som ni känner till?

Får hon någonsin tömma ur sin hink med händelser och jobbiga erfarenheter under vcekorna? Alltså bara vara, inte gå några längre promenader och bara köra lugna saker, ex slicka kong/leta mat i snufflemat/gräsmatta utan att hon får jobbiga moment under dagen? Sånt är superviktigt för hundarna, speciellt hundar som har lätt att gärna ligga rätt högt i energi. Bygg mycket självförtroende också! :) Sedan så gäller det att aldrig låta henne ta fighter utan ta dom åt henne. Säg till folk som närmar sig att inte gå fram, och håll henne bakom. Det tar tid, speciellt med unghundar, men det lönar sig.

Hur har ni styrt upp besöken, alltså finns det förbestämda regler för både besökare (och hund) att rätta sig efter? Visst, er hund kan ha en nedärvd känslighet men det betyder inte att det är omöjligt för henne att bygga upp en grundtrygghet som hjälper henne att hantera de situationer som uppstår.

Tipsar också om boken Blygerhundar. Finns många bra tips.