#0 Nu är det ju svårt att veta om du har rätt i dina misstankar bara genom att läsa det du skriver…jag har ju inte träffat personen i fråga etc. men ja, hundar som har diskbråck osv. kan fara runt ändå. När jag praktiserade på djursjukhus så fanns det en Tax som låg inlagd för diskbråck, hen stod på bakbenen och skuttade hela tiden. 

Angående att vara otursförföljd med sjuka hundar…

Min första hund: avlivades p.g.a. nervskador (m.m.) som gjorde att han plötsligt inte längre kunde stå och sträckte väldigt i sina ben osv. vid 10, 5 års ålder. Genom sitt liv så hade han drabbats av: hjärtfel (hjärtklaffsdegeneration på båda sidor), förhöjda levervärden i perioder, översträckta och ostabila hasleder (som gjorde att han vinglade/hade svårt med balansen), epilepsi (där han ibland blev medvetslös i 5-10 minuter osv.) och allergi (hudbesvär med eksem och klåda, öronbesvär och lös mage)…dessutom så hade han aggressionsproblem (kunde bita utan tillsynes anledning, gick till attack mot ansiktet osv. så jag misstänkte så kallat rage syndrome) samt  koncentrations- och inlärningssvårigheter (blev frustrerad efter bara sekunder av träning och det tog år innan han började lära sig vad jag ville lära honom ex. sitt tog tre år innan han började förstå och detta var med klicker). Observera att denna sjukliga galning älskade (verkligen fullkomligt älskade) att springa jättesnabbt fram och tillbaka när han var lös. Inte kunde man då se att han hade fel på sina ben eller att han hade ett hjärtfel osv. Det syns inte alltid utanpå…hundar lever i nuet och vill de springa så gör de det (så länge de inte har jätteont förstås). 

Min andra hund, nuvarande äldsta hund: Drabbades vid sju års ålder (hon är åtta år nu) av extremt kraftiga krampanfall som hon inte kunde ta sig ur, blev nedsövd 24 h innan de kunde börja väcka henne igen utan att hon krampade direkt. Hon låg inne flera dygn,  alla trodde hon skulle dö…men hon klarade sig mirakulöst efter att ha fått intensivvård med ex. syrgas (hon fick ner vätska i lungorna i samband med sina kramper och fick lungödem). Hon har sämre balans nu och skäller mer än innan, annars är hon som hon brukade. Hon får två olika kramplösande mediciner vid fyra tillfällen varje dag. Utåt sett ser hon ut som vilken liten hund som helst, men hon har varit med om en riktig kamp; en kamp som hon var väldigt nära att förlora vid flera tillfällen. Min lilla Supergirl. 

Min tredje hund, nuvarande yngsta hund: Har haft problem med kräkningar och diarré sedan han kom hit, åtta veckor gammal…nu är han fyra år. Han har efter att ha undersökts med endoskopi/koloskopi konstaterats ha kronisk mag-tarminflammation.  Han får kortison, från början och under lång tid så fick han det varje dag. Jag försöker trappa ner hans väldigt höga dos nu, så han får varannan dag nu (enligt veterinärens inrådan naturligtvis). Han är extremt känslig i magen och äter ett specialfoder (hypoallergent) nu. Allergisk mot i alla fall vete och antagligen fläsk. Det har tagit fram tills för bara några månader sedan för mig att hitta ett foder som han (peppar, peppar…) fungerar bra på. De allra flesta foder har bara fungerat tillfälligt för att sedan ge ett "skov" med kräkningar och/eller diarré som kunnat vara under allt från ett par dagar till flera månader. Det senaste varade under flera månader och resulterade i att han blev extremt mager och fick näringsbrist (han kunde inte äta tillräckligt stora portioner av sin hemlagade skonkost för att få i sig tillräckligt med näring…"för stor" portion resulterade direkt i diarré). Han är som alla mina hundar naken och nakna hundar (och andra nakna djur) behöver äta mycket för att kunna hålla en hälsosam vikt…inte så bra då att han inte kunde äta mer än några matskedar max/tillfälle. 

Vad vill jag få sagt med allt mitt babblande om mina hundar…jo, ibland är det faktiskt precis så illa som det ser ut. Man kan ha en extra ordinär otur och få en väldigt sjukdomsdrabbad hund, tyvärr. Jag vet hur det är att åka till veterinären stup i kvarten med ett sjukt djur. 

Så döm inte personen endast på att hundarna är sjuka ofta…det kan vara sant. Dock finns såklart risk att dina misstankar är riktiga och det är ju såklart otroligt allvarligt och hemskt…men jag skulle vara försiktig med anklagelser om du inte vet säkert. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Även om det är sant är det nog svårt att göra någonting åt det. Det är inte olagligt att avliva en frisk hund.

#2 Nej, precis. Jag vet ett fall (från när jag praktiserade på ett djursjukhus) där djursjukvårdarna/veterinärerna visste om att en person hade en eh…"tendens" att ge sin hund diverse olämpligt (ex. alvedon m.m.) så den skulle bli sjuk och hamna på sjukhus. Denna person hade haft en annan hund innan, som kommit in för precis samma saker och den hade dött…💔 och personen hade alltså skaffat en ny hund. 

Det fanns tyvärr ingenting att göra, det enda de kunde göra var att behandla hunden och lämna tillbaka den till sin ägare, tyvärr…inte så enkelt att bevisa/göra något åt det även om det är ganska uppenbart att det inte står rätt till. 

Dessutom…ibland är avlivning ändå det bästa för hunden oavsett hur sjuk/frisk den tillsynes är. Min första hund (som visserligen inte var speciellt frisk varken gällande det psykiska eller fysiska) hade jag t.ex. hellre avlivat än omplacerat dvs. om jag av någon anledning inte hade haft möjlighet att ha honom kvar. 

Detta p.g.a. att han helt enkelt inte hade mått bra av att tvingas flytta/byta hem/ägare. Han var extremt speciell och väldigt svår (ja, trots att han var en sällskapshund ur grupp 9, Chinese Crested Dog😉) att hantera och förstå sig på. Hans extrema osäkerhet (under en lång period av sitt liv fick han antidepressiva tabletter mot sin ångest…för att klara av en lugn vardag och promenader i ett villaområde) och den stress en flytt hade orsakat honom…nej, det hade inte gått, det hade inte varit rätt mot honom. 

Även om jag hade kunnat hitta någon som var villig att ta över honom (mycket tveksamt😂) så hade jag inte vågat lita på att den personen kunde hantera honom och inte skulle vara elak mot honom över saker han inte kunde rå för (mycket man var tvungen att acceptera som kanske inte var så acceptabelt…som att han kunde bitas ibland t.ex.). 

Han var inte som andra hundar (minst sagt) och kunskap om hundar räckte inte…det spelade knappt ens roll, allt jag lärt mig innan om hundar (utbildad djurvårdare m.m.) tvingades jag "lägga åt sidan" för att lära mig att förstå just min (extremt udda och väldigt unika) hund. Jag brukade säga att han inte var en hund, han var en Cain, en fullständigt unik varelse som krävde en enorm empati och förståelse för hans unika behov; min alldeles egna lilla utomjording❤️ 

Inte ens alla veterinärer, hundpsykologer, beteendevetare, etologer m.m. som träffade honom förstod honom…hur skulle jag då kunna lämna över honom till någon annan, även om den personen hade kunskap om hundar…den skulle ju inte ha Cain-kunskap? Nej, då hade han hellre fått somna in…en död hund lider ju inte men en som behandlas fel kan definitivt lida. 

Dessutom så har i det närmaste ALLA jag någonsin har berättat om Cain för, frågat varför jag inte avlivade honom. Det är inte många som förstår varför man behåller en fullständigt galen hund…men han var min (och min närmsta familjs) underbara raring också; mellan vredesutbrotten och när han inte bet mig osv. Jag saknar min tokstolle varje dag trots alla gråa hår (och ärr) han gav mig. 

Så här såg världens mest galna hund ut, problemhunden med stort P, min fina lilla utomjording. Cain, jag saknar dig din knäppskalle <3

Mvh/Chinesecrestedlover

Faller inte sådant under Lex Maja? Djurvårdspersonal skulle kunna anmäla fallet tror jag. http://div.socialstyrelsen.se/juridiskt-stod/sekretessbrytande-bestammelser-nar-djur-far-illa-lex-maja

#4 Menar du fallet jag skrev om i #3? För i så fall verkar den lagen inte ha funnits då, det var ett tag sedan (*host*2006).  jag praktiserade på djursjukhuset. Vet dock inte om den skulle gälla i just det fallet oavsett. 

Jag antar att när det står hälso- och sjukvård så syftar de på de som arbetar med människor, som inte mår bra eller så och därmed inte kan ta hand om sina djur. Tveksamt om den skulle gälla i det fallet dvs. när en som arbetar med djursjukvård påträffar problem…men det kanske den gör🤔. 

Då (2006) sa de i alla fall att det inte var någonting de kunde göra, kanske har det blivit bättre nuförtiden…man kan ju i alla fall hoppas. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Fars gubben sade alltid..vilken stolle som helst kan få fram en riktigt bra (jakt)hund.

Men när någon ständigt kommer fram med duktiga hundar så ligger det mycket hos den mannen/kvinnan.

Det finns en sida till på samma mynt, När någon ständigt har nya nervösa, sjukliga hundar…så ligger det nog något humant fel bakom.