Kontakta skk är mitt råd. Dom har jurister som kan det där.

Är det en SKK-uppfödare?

Rent krasst så ja, uppfödaren kan göra som den vill. Därav att jag numera alltid(!) avråder från att vara fodervärd. Men, precis som någon ovanför skrev så går det ju alltid att kontakta SKK och rådfråga.

Har själv fd foderhundar en gick i avel en ansåg vi (vi och uppfödaren) inte platsa i avel. Sällskapsraser utställd några gånger och fick väldigt fint omdöme frisk men lite för nervös. En fråga vad är det för allergi hunden har och är det vanligt att det förekommer inom rasen? Som 1 nämner så skulle jag också ge rådet att kontakta skk kring detta. Sen kan väl uppfödaren välja annan vetrinär för kolla upp detta med allergin om det är så att hen tror det rör sig om understimulerad stressad hund,där med kliar sig.

Skk ansluten ja, jag har hänvisat till både skk och Jordbruksverkets föreskrifter om avel på sjuka hundar. De vågar inte anmäla eller säga emot riktigt. Uppfödarna är tyvärr ganska läskiga, jag som normalt sett inte har problem att stå upp för saker och ”bråka”, har av någon anledning ändrats i närheten av dem. De har en otrolig pondus… vi har talat med skk och de vill att vi anmäler, det handlar om atopisk dermatit. 9/11 syskon i kullen har varierande grad av besvär. De två avelstikarna som det handlar om åker kana, avbryter allt för att klia sig, återkommande öroninflammationer mm. Inga mediciner, tillskott, foder, schampon mm hjälper de har provat allt. De håller på med immunterapi nu men det verkar knappt hjälpa heller. Katastrof med andra ord. Uppfödarna skyller ifrån sig med att det beror på brist av träning, fel miljö osv. Men de har ingen förklaring på varför hela kullen har problem. Vi har även sett en bild på mamman där hon hade svamp hela vägen från nos till mungipor.

Det rör sig om en retrieverras, så ja det är förekommande

Alltså, är ingen villig att anmäla så kommer det ju inte hända någonting. Förstår att det är obehagligt om uppfödarna är "läskiga" - men chansen att de själva kommer på att det är oetiskt mot både hundarna de föder upp och valpköpare som köper valpar med stor risk för sjukdomar och problem känns ju tyvärr liten.

Vad som också borde kunna göras är att skriva i någon stor rasgrupp på tex facebook och be om råd för hundens skull. Alltså starta en tråd i stil med "Hej, jag har den här hunden och den har de här problemen, vi hittar inget som fungerar" och på så sätt kan även andra uppfödare få veta om problemen. Då kanske den oseriösa uppfödaren känner att hen inte "kan" avla vidare. Inte optimalt, men bättre än inget.

8 bra 👍 fb är väl många uppfödare på nu mera 👍👍👍

Dock får man vara beredd på en "shitstorm" om man så att säga sticker ut hakan på fel ställe.
Förvånansvärt många uppfödare och rasklubbar (vars styrelse och olika kommittéer till stor del brukar bestå av just uppfödare) håller varandra om ryggen när det gäller avel och sjukdomar. Förnekar man att en sjukdom eller ett problem finns så existerar det inte…
Att man målar in både sig själv och rasen i ett hörn tycks inte spela så stor roll så länge man håller fasaden uppe.

Det är absolut en väg att gå, men det gäller att veta vad man ger sig in på.
TS, tyvärr har du inte så mycket att säga till om. Jag har inte ett dugg förtroende för SKK i det läget, har nära bekanta som varit i precis samma läge.
Resultatet? Två kullar, tagna på en tik med allergi och dessutom med flera allergiska syskon. 
SKK gick på uppfödarens linje trots veterinärintyg.

Det är precis p.g.a. denna typ av saker som jag aldrig skulle kunna vara fodervärd. Jag skulle inte klara av att någon annan än mig äger ett djur jag har hand om och som kan bestämma över viktiga saker som t.ex. att man absolut inte ska avla på ett djur med defekter. 

Ibland har jag funderat på att bli fodervärd…men jag kommer alltid fram till samma slutsats; det skulle kännas för osäkert att inte stå som ägare och inte kunna bestämma själv vad som är bäst för "mitt" djur. 

Ts: Beklagar verkligen att detta hänt. Vet hur det är att ha en allergisk hund (hade en tidigare med klåda, öronproblem osv. och har även en nu som är mycket känslig i magen). Förstår inte hur man som "uppfödare" kan tycka att det är ok att avla på hundar som inte är friska. 

Åh…andra sidan är jag inte förvånad tyvärr. Min förra hund (Cain, som hade klåda etc.) hade även en massa andra problem, bland annat så hade han redan vid ca 7-8 månaders ålder fått problem med sina hasleder (de var översträckta och vinglade). Då hade han inte visat sina aggressionsproblem ännu och vi visste heller inte att han var allergisk, hade hjärtfel, epilepsi och förhöjda levervärden osv. Han var en problem hund utan dess like med alla möjliga sjukdomsbesvär. Förutom allt detta var han även extremt osäker (han åt antidepressiva tabletter mot ångest, under flera år, för att klara av en lugn vardag). 

Vid ett tillfälle när han var ca 8 månader, (haslederna hade precis börjat utredas och jag jobbade konstant med hans osäkerhet) så tog jag med mig honom på en "rasträff" i en park. Där mötte jag en "uppfödare" som direkt hon fick syn på min väldigt vackra hund sa att hon ville para hennes hund med honom. Jag svarade att han bara var unghund och att vi höll på utreda hans haser osv. och att jag inte hade någon avsikt att avla på honom. Hon sa då (efter att jag som sagt kommenterat kring hans ålder) att han kommer säkert på hur man gör (inte direkt varför jag inte ville avla på en så ung hund, man har ju ingen aning om hunden i det läget). 

Väldig tur där att jag är seriös och sa nej där…hon ville avla enbart p.g.a. att han var vacker. Han var så långt ifrån bra avelsmaterial som man kan komma, han var fullständigt galen, extremt osäker och multisjuk (där en del åkommor helt klart var medfödda/genetiska), verkligen precis allt man inte vill ha i en hund. Han började visa sina aggressionsproblem då han närmade sig året och sedan eskalerade det ännu mer (i takt med ökat testosteronproduktion m.m….han blev bättre då han kastrerades). Han gick till attack till synes utan orsak och försökte oftast komma åt ansiktet, bet mig många gånger och försökte ännu fler. De flesta jag berättat om honom för, har sagt att de hade avlivat om det varit deras hund, Han var ingen enkel hund att leva med, men jag kämpade med honom tills han tyvärr avlivades 2016 (vid 10,5 års ålder) p.g.a. ytterligare sjukdomsbesvär med dålig prognos. 

Vågar inte ens tänka tanken om jag hade varit fodervärd och någon som denna "uppfödare" hade kunnat bestämma över om min hund skulle ha gått i avel. Det är illa nog att hans bror fick någon/några kullar. Hoppas verkligen att ingen av valparna ärvde någon av min hunds alla besvär, att ha en sjuk hund är inte kul. 

Cain, min fina men galna kille, 6 månader gammal <3 Verkligen en unik hund som jag kommer sakna för alltid.

Ts: Jag hoppas verkligen att det löser sig för er och att hunden inte går i avel. 

Mvh/Chinesecrestedlover

#11, Jag tänker ungefär likadant. Hellre då att köpa hunden helt och OM den sen håller måttet så kan jag komma överens med uppfödaren att hon får låna/leasa hunden för avel. Extra viktigt när det är en tik man har eftersom man utsätter även henne för en betydlig risk med avelsbiten. Möjligen hade jag kunnat tänka mig att ha en hund på foder från min nuvarande cairnuppfödare men jag gör hellre som ovan.