Mycket kan hända i ett liv och man kan hamna i oförutsedda omständigheter. Att inte kunna trolla med knäna är inget brott och att avliva en hund för att man inte har råd med en operation är det inte heller. Då skulle det vara betydligt sämre att avstå från operationen och låta djuret lida, eller att försöka kränga djuret och hoppas att Någon Annan ska göra dem man inte själv förmår..

Men att vissa inte har råd med en sak gör inte den saken till en "statussymbol". Ett starkt intresse eller rent av en passion  för en dyr hobby eller en viss livsstil innebär inte att man automatiskt har rätt att få ägna sig åt den utan att först skaffa pengarna. Det gäller inte bara hundar.

Här kommer mina åsikter i frågorna. 

Fattiga liksom rika människor kan både vara fantastiska och vidriga hundägare. 
Hela spektrat finns i alla inkomstklasser.
Att äga hund är ingen rättighet.
Har man inte råd att se till att hunden får mat, omvårdnad och vet.vård när det behövs så ska man inte ha hund. 
Sen spelar det ingen roll hur passionerad man är för hundar, håller inte ekonomin så får man stilla sin hundkärlek på annat vis än att äga en egen hund. 

Har du en ordnad ekonomi när du köper en hund men senare hamnar i en kris som inte lär lösa sig de närmaste månaderna eller än längre, ja då får man ta sitt ansvar och se till att hunden hamnar hos någon som har en stabil ekonomi. 

Givetvis kan det ske ett scenario där hundkraken bor mer på djurkliniken än hemma; undanstoppade buffertar är borta, försäkringen maxad och det finns absolut inget mer att sälja, fler folk att låna av, banker etc att ta lån ifrån eller andra lösningar.
Då får man ta det svåra beslutet att avliva, man har ändå gjort vad man kan för att lösa situationen.
(Att ta till alla dessa nödlösningar för att få ekonomin för en frisk hund att fungera tycker jag är en helt annan femma, om det inte är tillfälliga, kortvariga kriser.)

Ang. hur mycket tid man spenderar med sin hund p.g.a jobb så skaffar inte jag (som ensamstående) hund så länge jag inte kan ha med den på jobbet alt. kan jobba halvtid och ha en stabil ekonomi ändå.

Jag kan tycka att folk ofta är lite väl hårda när det kommer till den här frågan. Ja, självklart ska man kunna ge sin hund ett bra liv med mat, kärlek, motion och allt vad det innebär. Kan man inte ta hand om en frisk, problemfri hund tycker jag inte att man ska hund.

Men när det kommer till avancerad veterinärvård, som kanske orsakats i en olycka… Ska man inte få ha hund om man inte kan dra upp 40k ur fickan, om bufferten är slut? Tycker inte riktigt man kan säga så. Så länge man gör vad man kan för att lösa situationen så att hunden slipper lida, ser jag inget problem med att människor som har det tufft ekonomiskt också har hund (så länge man kan ta hand om en frisk hund, som sagt ovan). Det kanske innebär att skrapa ihop pengar på nåt sätt, eller omplacera, eller i värsta fall avliva. Jag tror nog att den som lider mest vid en avlivning är människan.

Visst kan man kalla det för själviskt. Men i så fall är det nog många hundägare som är själviska. Det gäller ju inte bara pengar, utan också hundens livskvalitet i övrigt. Jag tror säkert att vår hund skulle kunna ha det bättre någon annanstans -  vi är förstagångsägare, bor i lägenhet osv. Men det innebär ju inte att hon har det dåligt hos oss. Som sagt, så länge man kan ge hunden ett bra liv så ser jag inget problem.

Vad gäller det andra dilemmat, om man jobbar heltid och inte har tid för hunden.. Ja, om hunden blir lidande så har man ju som ägare ett ansvar. Då blir det ju som om man väger sin egen livskvalitet mot hundens. Det osjälviska i det läget är ju att prioritera hundens, men jag kan nog ändå förstå de som väljer sin egen. Vi vet ju alla hur mycket en hund kan betyda… Jag tror dock ändå att det går att lösa i de flesta fall, utan att hunden får ett dåligt liv.

Säger som en annan: Det är ingen rättighet att ha hund.

Jag tycker att för många personer har hund, att det finns för många hundar osv. Har man inte råd OCH tid så ska man inte ha hund. Punkt. Sedan hur man löser det är upp till var och en. Vissa löser det med hunddagis eller dagmatte, andra tar med sig hunden till jobbet och några gör som mig och jobbar nära hemmet samt ser till att hinna hem för hundrastning på lunchen. När det gäller sådant så finns det inte bara ett rätt.

Alla hundar förtjänar att få det de behöver för att må bra både fysiskt och psykiskt. Klarar en person inte av att tillfredsställa sin hund så ska den personen inte ha den hunden.

Jag som ändå lever på väldigt begränsade medel kan ändå ha råd med att ge mina hundar den bästa maten, jag toppar den maten med tillskott så som blodpulver och ägg, jag har alla tillbehör jag behöver för att ta hand om dem och jag skulle aldrig tveka att gå till varesig veterinär eller fysio för deras skull. 

Allt handlar om prioriteringar. Allt för ofta ser jag folk klaga på att de inte har råd när de åker på resor, köper märkesväskor, går på restaurang, röker eller har fyra olika streamingtjänster.

Jag har låg sjukpension men pengar undanstoppade. Jag har tid för hund och jag anser att jag har råd.

Har redan prioriterat bort vissa saker för att finansiera fasta kostnader för kommande hund. Kommer däremot inte att ha råd med en massa kurser och medlemsavgifter som många anser vara nödvändiga. Inte heller en massa fancy prylar. Är inte så intresserad av de bitarna heller, så det gör inte så mycket. Man får tänka så om ekonomin är skral, vad som är viktigast. Hunden ska ha bra mat och få veterinärvård när/om den behöver. Tror inte den bryr sig så mycket om om den får leka med dyra specialsaker eller en gammal toffla och några leksaker ska vi nog ha råd med. Har aldrig köpt mycket prylar till hundar, så det blir ingen skillnad där. Koppel, halsband/sele, nåt att sova på, ett par bollar, nåt att slita och dra i och nåt att gnaga på. Klart.

Visst, har jag otur och får en hund som är olycksbenägen och har en massa andra medicinska problem kommer det att bli kärvt, men det blir jag som får dra in svångremmen ännu mer då. Man kan inte tänka så heller, att det värsta ska hända. Men man bör nog ivf räkna med vissa veterinärkostnader.

Jag ser en annan aspekt i att äga ett husdjur och det handlar om personlig hälsa. 

En hel del människor oavsett om de är sjukpensionärer eller inte är beroende av sina husdjur för det påverkar hälsan och då till det bättre.  

Det kan vara livlinan till att man orkar leva eller ta sig ur och ut.

Alla hundar kostar ju inte heller lika mycket i fasta kostnader och de kräver olika grader av omvårdnad och motion.

Det handlar om prioriteringar men också vad man numera kan göra hos veterinären. 

För inte så många år sedan fick ett husdjur somna in om det blev sjukt. Idag finns det större möjligheter men det kostar. 

Är det verkligen fel att även ekonomin får vara en faktor när man väljer att inte behandla?

Ett husdjur är ju en familjemedlem som i de flesta hushåll har ett stort värde och som sakas enormt när det är borta oavsett anledning.

Det är sant. Men frågan är om man klarar av att fatta ett avlivningsbeslut av ekonomiska skäl. Om det är nåt som bara skulle köpa lite extra tid skulle jag nog kunna ta det beslutet. Men om det är något som skulle göra hunden helt frisk igen och den har många år kvar, då vete katten.

Däremot har jag nog någon slags moralisk gräns för hur mycket jag skulle betala för en hunds sjukvård även om jag hade obegränsade tillgångar.  Säg att en ung hund skulle kunna bli helt återställd för ½ miljon och jag har så många miljoner att jag inte vet vad jag ska göra med dem. Det skulle nog ändå kännas oetiskt.