Aldrig hört talas om! Men skulle gärna vilja veta vad det innebär.

Har du någon info om vilket sammanhang det gäller? Träning, vardag, utfodring, relation etc?

#2 Ingen aning. Dom två olika trådarna som finns på vovve.net säger

Tråd 1. När hunden haltar ska man vänta 3 dagar innan man besöker veterinär.

Tråd 2. När hunden har diarré och efter 3 dagar av behandling och skonkost inte blivit bättre ska man gå till veterinären.

#3 Låter inte som en vidare bra idé att vänta med att ta hunden till veterinär. Det beror ju väldigt mycket på VARFÖR hunden haltar, alltså om man kan "vänta och se" några dagar eller ej. Har hunden jätteont eller man inte vet varför den haltar etc. så är det ju inte schyst att vänta med att hjälpa hunden. 

Ringa en veterinär och rådfråga är ju det minsta man kan göra och säger veterinären att man gör bäst i att få det tittat på, ja då åker man in med hunden. Är man det minsta osäker på om det är något allvarligt så åker man in med hunden. Hellre en gång för mycket (även om det svider i plånboken) än en gång för lite och hunden får lida. 

Min första hund (Cain) började plötsligt halta/vingla (då han var runt 7-8 månader) och det visade sig visserligen (efter en massa röntgenbilder, undersökningar och försök att få det fixat med skenor, sjukgymnastik osv.) att det inte gick att göra något åt det…men hade aldrig struntat i att åka in (åkte så snart vi fick tid efter att det upptäcktes).  Han vinglade och hade översträckta hasleder i resten av sitt liv (avlivades då han var 10,5 år p.g.a. akuta besvär som ej gick att göra något åt, han kunde plötsligt inte stå osv. detta p.g.a. någon typ av nervskada så ej relaterat till lederna så vitt jag vet i alla fall). Förutom att han var lite extra vinglig och kunde ramla omkull ex. när han nös lite extra kraftigt😍 så sprang han på som vilken annan hund som helst, älskade att vara lös osv. 

Samma sak känner jag med diarré, oftast kan man vänta lite och prova med skonkost…men om man misstänker något allvarligt fel eller dylikt så ska man såklart inte vänta. Är man osäker så frågar man om råd. Att ringa veterinären varken kostar eller är speciellt ansträngande (möjligen att man kan hamna i en telefonkö) så förstår inte varför man inte skulle göra det åtminstone. 

Jag har en hund med EXTREMT känslig mage (han har kroniska mag-tarmproblem) och äter kortison dagligen för detta. Han är överkänslig mot mycket i matväg och det har varit (och är) svårt att hitta en mat som fungerar för honom. Han får ett pulver med "probiotika" på sin mat (inte alltid men i perioder) och när han får ett skov (med diarré eller/och kräkningar så får han medicin som hjälper mot detta och skonkost). Han är en liten hund (4 kg) och vid diarré går han snabbt ner väldigt mycket i vikt och p.g.a. hans problem är det svårt att få upp honom i normalvikt igen (efter ett skov) eftersom han riskerar att reagera på typ. all man man provar med över en viss mängd (även skonkost). 

Med detta babblande om min hund vill jag få sagt att visst det kan hjälpa med skonkost, det kan gå över efter några dagar… men det kan också krävas mediciner eller undersökningar för att ta reda på orsaken, för att lättare hjälpa sin hund. I mitt fall är det ju trots detta, väldigt svårt att komma till rätta med min hunds problem; han kan nämligen klara en viss mat en period… för att sedan reagera vid minsta lilla tugga. Man kan inte dra alla hundar och alla besvär över en kam, man måste se till just sin individ och hellre be om råd eller besöka veterinären en gång för mycket. 

För att dra ett exempel på vikten av att inte bara lita blint på veterinären heller (även om det är bra att fråga om råd osv.). För att visa på att om jag hade väntat så hade det fått katastrofala följder… 

Min andra hund, en liten dam på 7 år, 2 kilo och som aldrig varit sjuk innan drabbades plötsligt av kraftiga kramper (där hon även "kräktes fradga", i februari 2019). 

Jag ringde veterinären (klinik som skulle stänga snart, kväll) och bad om hjälp. Till saken hör att jag tidigare haft en hund (Cain) som föll i hop medvetslös och även hade diverse mindre allvarlig anfall (epilepsi) = jag hade sett det förr, inte kramper på detta sett men ändå. Jag visste att Cain alltid kommit ur det på ett par minuter…denna hund (Sookie) gjorde dock inte det. Detta gjorde att jag ringde, hon ville ju inte komma ur sina kramper (när jag väl fick tag på veterinären, hade hon krampat och spytt i kanske en kvart redan). 

Den jag pratade med verkade inte förstå allvaret i att inte komma ur kramper utan sa åt mig att ta det lugnt osv. Jag hade alltså en tidigare helt frisk hund som krampade kraftigt och inte slutade (= inte ett bra tecken). Personen sa tillslut "Du kan ju åka in om du är orolig…" (till ett kvällsöppet djursjukhus). 

Jag ringde omedelbart till det djursjukhuset jag blivit tipsad om och sa att jag kommer in. Efter att ha väntat i vad som kändes som en evighet på en taxi (suger att sakna körkort i såna här lägen) så åkte jag in. 

Väl framme på djursjukhuset (i Kumla) hade min lilla hund krampat i över en TIMME (kramperna var lite mindre allvarliga men hon ryckte hela vägen i taxin, resan tar runt en halvtimme). Hon undersöktes och sövdes ner och fick flera olika mediciner intravenöst för att sluta krampa, senare på kvällen gick hon ner extremt mycket i temp och så fort de försökte väcka henne började hon krampa. Dagen efter transporterades vi (hon fortfarande nedsövd och övervakad av djursjukskötare) till Strömsholm, där hon fortsatte vara nedsövd fram till sent på kvällen då ett nytt (sista, klarade hon inte detta så skulle hon avlivas) försök att väcka henne började. 

Hon hamnade sedan i syrgasbur för att hon fått lungödem p.g.a. att hon dragit ner det som hon "kräktes" i lungorna. Hon kämpade för sitt liv ytterligare några dagar på Strömsholm innan hon och jag mot alla odds fick åka hem (jag var så orolig att jag sov i väntrummet, om hon skulle behöva avlivas så ville jag få ta farväl). Hon återhämtade sig snabbare än någon kunnat tro. 

Vi vet fortfarande inte om det var epilepsi (som startade ovanligt sent i livet) eller om hon hade ätit något giftigt…men hon äter fortfarande två olika kramplösande mediciner, fyra gånger om dagen. 

Om jag inte hade gått på min kunskap kring epilepsi/kramper och på magkänslan och åkt in till djursjukhuset (trots att den jag pratade med på veterinärkliniken inte gav intryck för att det skulle vara allvarligt eller något att oroa sig för) så hade hon dött. Åk som sagt hellre in en gång för mycket…det kan vara skillnaden på liv och död. 

Det blev ett dyrt "kalas" (ca 30 000 kr utöver det som täcktes av min försäkring) men min älskling finns kvar för att jag hade läst på kring epilepsi ( i och med Cains diagnos) och insåg allvaret i situationen (kramper man inte kommer ur inom ett par minuter). Nu kan det ju t.o.m. ha rört sig om en rejält allvarlig förgiftning (hon har inte krampat alls sedan hon var inlagd så jag skulle säga att sannolikheten att det hon drabbades av är epilepsi är ganska låg, epileptiska hundar brukar krampa ibland trots mediciner nämligen)…och den första jag pratade med (på kliniken) lät väldigt oberörd av situationen och det lät mest som hen tyckte att jag var en "överreagerande hönsmamma"…otroligt glad att jag lyssnade på mig själv och min panikkänsla i det läget. 

Super-Sookie i väntrummet på Strömsholm

Sookie aka. Superhunden Sookie, Super-Sookie och Supergirl på väg till återbesöket på Strömsholm. Flera som jobbat när hon låg på intensiven var väldigt förvånade över att hon ens var i livet, de var säkra på att hon dött…och så kom hon gående för egen maskin i förd en rätt frän klänning (om jag får säga det själv, haha).

#4 Jo jag hade nog inte heller väntat. Jag ska bläddra igenom ett par till böcker jag har hemma och se om det kommer upp någonstans, det är ju lite konstigt att jag endast läst om det på 2 ställen där det sägs olika saker.

Det har jag aldrig hört talas om.