Med reservation för att jag just nu är rätt trött och grötig i huvudet; jag tänker att en hund mycket väl kan hjälpa om man har problem med ångest och psykisk ohälsa - men att det nog förutsätter att man verkligen vill ha en hund i vilket fall, av andra skäl än just den psykiska/hälsomässiga biten.
Alltså, vill du ha en hund för att du verkligen vill ha en hund eller är du mer ute efter att hitta något som lindrar ångesten, som får dig att må bättre och att du till exempel rör dig mer?
(Jag menar inte att låta tyken om det kan tolkas så.)
Det är många med psykisk - eller fysisk! - ohälsa som mår bättre av sina hundar, jag är en av dem, men om man inte verkligen vill ha hund för hundens egen skull och är beredd på att det även kan vara ganska jobbigt så kan det bli fel och att hunden snarare blir en belastning och ett ständigt dåligt samvete.
Jag tror ju att du tar ansvar för dina djur och vet vad det innebär, att du inte skaffar en hund "hipp som happ", så fundera lite på vad du vill göra med hunden och om den "bara" är tänkt som ett verktyg för att du ska må bättre.
Det ÄR bra att ha en hund att gosa med (eller att bara titta på!) när ångesten kommer och att man måste gå ut med hunden när man helst vill dra täcket över huvudet men det kan som sagt även bli en belastning.

Om du känner att en hund nog kan vara rätt för dig, även av andra skäl, så är det bra att tänka på några extra saker om man har problem med hälsan; välj gärna en hyfsat "lätt" hundras, som är lätt att fostra och att ha, en som inte kräver massa aktivering. Om man inte alltid är på topp kan det visserligen vara bra att ha en hund som kräver att man engagerar sig, men det kan bli för mycket ibland.
Att ha en hund som är lättanpassad och går att ha med i princip överallt underlättar också. Mina nuvarande hundar är perfekta; de funkar i de flesta lägen, går att ha med i princip i alla möjliga miljöer och om det skiter sig totalt för mig så finner de sig väl tillrätta om någon annan måste passa dem ett tag.
Att de är stabila mentalt är ännu en fördel om man har problem med tex ångest, en del veka hundar kan tycka att det är ganska jobbigt.

Det finns förmodligen djur som är lättare att ha och som ändå ger mycket tillbaka, både som sällskap/familjemedlem och som "behandling", samtidigt så är det fantastiskt att ha hund när allt funkar.🌺

Det är ett väldigt stort ansvar att skaffa hund och att vara tvingad att komma ut kanske inte alltid är till ens fördel. Det svåra är att avgöra om det är en bra idé eller inte, går nästan inte att svara på utan att prova, för vissa kan det vara en bra morot och för andra kan tvånget att ta sig ut bli för stort och leda till mer ångest. Finns det möjlighet att vara hundvakt/dagmatte till någon hund i din närhet för att prova på lite mer vad det innebär och samtidigt se om det har den effekten du önskar?

Jag tänker att hundar och djur i allmänhet kan vara ångestdämpande och absolut påverka ens mående positivt. Men sen tänker jag också att det kan bli mycket ångestframkallande ifall man nu tagit på sig ett så stort ansvar som en hund och sen inte kan uppfylla det en hund kräver. Bör väl tillägga att jag inte är en person med mycket ångest iof.

Generellt tycker jag väl inte man endast ska skaffa en hund pga "själviska" argument, så som, det kan lätta min ångest. Man ska kunna se till att hunden får ett bra liv och att man verkligen vill ha en hund och vilja hålla på med hund och inte bara ha den för att "den är ångestdämpande", förstår du vad jag menar? Sen om du känner att du kan ta dig an ansvaret för en hund och se till att den får rätt mängd av fysisk aktivering och mental stimulans och allt annat som tillkommer med en hund, så super! 

Men eftersom till och med du själv är orolig ifall du ens kan erbjuda hunden alla dens promenerande så tror jag att du måste tänka mycket mer på vad det innebär att faktiskt ta sig ansvar för en hund. Sen skriver du att du inte bör ta dig an för stora projekt, vet inte vad du definierar som stora projekt men hade jag aldrig haft en hund skulle jag definitivt tycka det var ett stort projekt att skaffa en. 

Jag skulle råda dig att läsa på mycket om hundar, alltså mycket, inte bara positiva saker, läs det negativa saker med hundar, sätt dig in i ett liv med hund, skulle du orka med det? Om du efter mycket eftertanke och påläsning känner att en hund skulle kunna vara något för dig så, ja då kanske e hund skulle passa. 

Det du skulle kunna göra är ju att skriva till här ungefär hur en vecka skulle se ut (eller en dag ifall det skulle se väldigt lika ut) och vad vill du göra med hunden så kan vi komma med input och du kan börja känna efter ifall du faktiskt hade orkat med det. 

Sen till det här med vilken typ av hund; Tror en valp blir väldigt fel och för mycket ifall du inte känner för att ta på dig stora projekt… Skulle väl isåfall råda dig att hitta en vuxen hund som man dessutom vet vad den har för temperament, energinivå och vad den kräver. Definitivt en ras av sällskapshundarna (rasgrupp 9). 

 Men som sagt, först tycker jag att du ska sätta dig in i vad en hund kräver och ifall du är redo för det.

#1 och #3 Ser nu att jag inte nämnde det i detta inlägg men nämnde det kort i inlägget jag skrev på musifokus. Och jag håller med dig och menar att jag har velat ha hund tidigare utan det syftet som jag nämner här, så en hund är inte tänkt bara som ett verktyg. Jag har mycket gosbehov så hoppas att finna en hund som har det behovet med 😊, mössen hjälper där även fast de är så små. Upplevelsen fick mig att tänka typ en ytterligare anledning/fördel med att skaffa hund och att det kanske skulle passa att skaffa hund närmare fram i tiden än vad jag först trott med tanke på vad vi kan erbjuda varandra, både av den anledningen/fördelen men också när jag kollar över hur mitt liv ser ut nu så ser det ut att ha anpassats mer och mer för ett liv där en hund kan passa in bra - för både mig och hunden

#3 Misstänkte att det kunde misstolkas med vad jag menar när jag skrev stora projekt. Där syftade jag på att inte bör försöka göra "förstora" hushållssysslor eller för många hushållssysslor efter varandra ex. jag kanske bara borde diska istället för att städa hela badrummet eller försöka hinna både diska, dammsuga, tvätta, moppa samma dag. Förstår du hur jag menar då? 🙂

Oja håller med, man måste ju läsa och ta till både allt som är negativt och positivt. Det är ju en del av processen. Eftersom det är så viktigt försökte jag nämna de negativa saker om mig som jag kan komma på. Jag är en person som kan oroa mig över saker jag inte borde oroa mig över eller inte borde oroa mig lika mycket över och sådär så det är också en anledning till varför jag nämner de möjliga negativa saker om mig/saker jag oroa mig över.. Jag skulle ju också kunna ha nämnt att jag är en person som har en självdisciplin som verkar vara lite över det normala så jag kan tvinga mig själv till en del saker. (Låter kanske motsägelsefullt när jag har sagt att jag har skjutit fram på grejer i flera år, men det har varit saker som bara påverkat mig. Jag behövde göra saker för att kunna ha mössen någonstans i hemmet och fick mer motivation till att göra saker då än bara för min skull. Gjorde saker för min skull med men det gick bara väääldigt mycket mer långsamt innan mössen kom till. Nu ger mössen mig fortsatt motivation även fast sakerna som görs egentligen bara är för mig). Att gå ut är ett exempel - inte bara relaterat till hund då jag ibland behöver använda det till hur jag behandlar min ångestproblematik. En hund skulle motivera mig mer till att gå ut - främst för hundens skull men också bli till en vilja hos mig (kul att gå upp ur sängen så jag kan vara med hunden)

Självklart behöver jag läsa på en massa om hundar, läste på om möss och råttor flera år tillbaka innan jag skaffade mössen. Husdjur är inget jag tar lätt på.

Har du några tips på vad eller vart jag bör läsa? - Jag har redan några saker jag hade tänkt läsa men förslag är inte fel

Det var ett bra tips om att beskriva veckor och/eller dagar. Har faktiskt tänkt på något liknande fast att fråga hur andras dagar ser ut och försöka tänka mig in om jag skulle klara av dem

Jag skulle också tro på en hund i grupp 9… eller möjligtvis en italian Greyhound som tillhör grupp 10 om jag förstått rätt? har hört vissa säga att den tillhör grupp 9 också så är lite förvirrad där. Tänker samma lite kring en vuxenhund men en valp kanske inte skulle vara omöjligt, men jag är öppen för båda alternativen

Jag tror det kan vara en väldigt bra idé, förutsatt att du är sugen på hund för hundägandets skull också och det verkar du ju vara.

Djur i allmänhet är nog bra när man har den typen av problem du har (och annars också!), men jag tror hund är lite bättre än de flesta andra djur eftersom relationen med en hund är mer lik relationen mellan människor. Man har en ständig tvåvägskommunikation med en hund. Känslomässigt är det också frågan om ett utbyte, båda parter ger och tar, så att säga. Hund leder också till mer social kontakt med människor eftersom man träffar och får kontakt med främlingar. Är väl olika hur man är, men jag uppskattar sånt.

Du verkar ju ha bra uppbackning med folk som kan ta hand om hunden om du behöver hjälp med det nån gång också. Så jag tycker absolut du ska satsa på det om det är något du verkligen vill.

När jag skaffade min egna första hund vid 18 års ålder hade jag stora problem med socialfobi, panik och ångest. för mig lyckades denna hund bryta min psykiska ohälsa som jag haft i ca 9år.
Även om hunden var en trött gammal pensionär så var han en lifesaver. Han tvingade mig ut, han fanns alltid där och han gjorde mig glad.
Eftersom han var så trygg i sig själv kunde jag slappna av på ett helt annat sätt. Han fick trösta mig så många gånger.
Nu har det gått 8år, han är död sedan länge men min tidigare problematik har jag aldrig fallit tillbaka i. Jag har haft några hundar sedan dess.
Han var defininift lösningen på mina problem. När han flyttade in hade jag skurit mig i 8år, sen han flyttade in och fram tills nu har jag aldrig gjort det igen.

Alltså var han en mirakelkur för mig. MEN med det sagt så är det ingen universell lösning. Människan måste vara redo (hur man kommer fram till det vet jag inte). Samt att hunden måste vara fruktansvärt stabil, så att hundens lugn smittar av sig på dig och inte att din ångest smittar av sig på din hund. För då får du tyvärr stora problem. Exempelvis den hunden jag har nu är superkänslig, han känner av mig direkt och tar åt sig. Har jag inte en bra dag så har inte han heller det typ. Är jag irriterad blir han väldigt besvärlig.

Om du tror att du är "redo" och du får tag i en trygg hund så kan det absolut vara ett bra alternativ. Många växer även med det ökade ansvaret :)

#7 Där sa du något som jag velat poängtera men glömmer att formulera när jag skriver om detta ämne! Jag vill absolut inte att min ångest ska föras över till hunden (så en till oro hos mig), då är det bättre att inte skaffa en hund. Jag har hört att vissa raser kan vara mer stabila än andra men också att det är väldigt individuellt så det gör det hela krångligare och svårare för mig, som potentiell ny hundägare, att veta/förstå hur man bör göra när det gäller den biten - kanske inte bara är något man kan läsa sig till liksom…

Du kanske kan se dig om efter en daghund/lånehund för att testa på hur det är att ha hund mycket, men inte åta dig det stora ansvaret och livsförändringen som en hund är att äga fören du vet att du klarar det?

Jag har ju fördelen med många hundar i bekantskapskretsen, plus en som är min fasta daghund. Det tar bort mycket av kraven och ångestmomenten i själva hundägandet men ger ändå samma resultat som att ha egen hund (de tider man har den). Jag lånar/passar hundar över dagar, helger och veckor och får då känna på hundlivet utan att allt ansvar och press ligger på mig.

Att jag skaffade fast daghund var det bästa som kunde hända min depression och ångestproblematik i det skedet i livet. Det ger ångestlindring, det tvingar ut mig (med min depression gick jag sällan ens utanför dörren förut), jag tränar på en massa saker som ansvar, att hantera ett levande djur, sätta min egen problematik åt sidan för att kunna ge hunden vad den behöver, det övar min psykiska stabilitet och tålamod, sociala kompetenser får man rätt lätt (om man har en supersöt och dessutom överlycklig hund som vill hälsa på alla både människor och hundar).

Som sagt, för mig var det bara positivt för min psykiska ohälsa. MEN det är också så att jag har insett att just nu i livet har jag inte orken att ha egen hund på heltid. Det psykiska räcker inte till för att 24/7 alla dagar året runt ansvara för en hund, så därför inser jga mina begränsningar och nöjer mig med att vara dagmatte.

TS, nu vet jag inte om du även har problem med social ångest och andra "issues med människor", men OM du har det så är mitt råd absolut att du skaffar en social och öppen hund som gillar folk. Många dras till reserverade raser då de speglar dem själva, kruxet är att den typen av hund ofta behöver noggrann socialisering för att bli trygg med främmande. Det är betydligt lättare att få en (över)social hund att INTE hälsa än att få en reserverad eller osäker hund att vara avslappnad med folk. Dessutom tenderar andra människor att bli mindre irriterade på en glad hund som vill pussas än en som gör ett utfall… Tycker man själv att det är jobbigt med andra människor så är risken stor att man överför det till hunden. Italiensk vinthund tillhör grupp 10. :-)

#10 Socialångest är vanligt och det kommer ofta upp på olika husdjursdelar av iFokus så jag förstår varför du tar upp det men jag lider inte av social ångest. Jag har ett ganska social arbete även fast jag lite av en ensamvarg.Jag har dels en generell ångestproblematik och en ångest kopplad till min fobi - emetofobi, vilket är en kräkfobi (kan låta konstigt men är en mycket vanligare fobi än vad man först kan tro) där min rädsla främst är kopplad till om jag själv skulle kräkas (blir rädd om andra kräks och att jag vet att det kan smitta mig). Det är en annan sak när djur kräks dock - då jag iaf tror att det inte brukar smitta. Ni får gärna berätta hur det är om detta när det kommer till hundar - smittar inget eller vissa saker? Mössen har hjälpt mig en del kopplat till bl.a. detta eller en sorts vidareutveckling av kräkfobi som man typ skulle kunna beskriva som överdriven renlighet (t.ex. höll på att utveckla överdriven tvångstvättning av händer). Jag känner mig lite bättre kring den delen när jag har träffat hundar, och andra djur också för den delen.

Tänker likadant efter vad jag har läst i andra trådar här angående reserverad vs social hund. Dock skulle jag vilja att hunden är mer fokuserad på/ska vilja vara mer social med mig än med andra människor. Jag vet inte om det ingår i en social hund eller om det är ännu en typ av hund?

#5 Kanske bör tillägga angående "stora projekt":  menar att jag inte bör ta mig ann för stora projekt om jag inte lär ha orken för att göra klart hela projektet samma dag och på så sätt få bakslag som följd av det. Ibland kan jag vara överambitiös och tro, eller snarare vill, att jag ska kunna hinna göra fler saker än vad jag bör göra för mitt måendes skull. Man behöver ha självinsikt på sitt mående när kroppen inte är som den ska för att få en så bra balans som möjligt. Jag menar verkligen inte som att jag aldrig gör "stora projekt", som t.ex. att städa badrummet, utan att jag anpassar lite när jag bör göra vad utifrån kroppen. Ibland måste man ju göra vissa saker ändå, men jag försöker minimera det liksom om ni förstår vad jag menar.

Jag vet att vissa hundar verkligen känenr av sin ägares sinnestämning och agerar därefter. En ägare som t.ex är väldigt stressad i hundmöten kan smitta av sig på hunden som då också blir stressad. Min omplacering var förut stressad och osäker i vissa hundmöten men efter att ha flyttat till mig, som är väldigt lugn och avslappnad, så bryr hon sig inte längre om hundar utomhus. Jag tror iallafall att det har mycket med saken att göra :) Jag tycker att det bästa vore, om du väljer att skaffa en hund, att ta en vuxen väldigt stabil omplacering som du vet är lugn och trygg :)

#11, Väldigt få sjukdomar smittar mellan människa och hund, det jag kommer på såhär på rak arm och som kan innefatta kräkningar är väl salmonella och det är inte särskilt vanligt här i Sverige. Under mina drygt 25 år som hundägare har jag och hundarna aldrig smittat varandra öht. Att hundar kräks emellanåt är inget ovanligt men då brukar det bero på att de käkat något olämpligt. Antar att det har en biologisk funktion för en art som stoppar i sig all möjlig skit inklusive kadaver… Om man nu ska fortsätta med äckelfaktorn så kan ju hundar få mask (och ja, de kan kräkas upp den) men den är artspecifik och smittar alltså INTE till människor. Jag har ett par vänner med emetofobi, båda har hund men jag har aldrig ens hört dem nämna att det skulle vara något problem i det avseendet. Angående den sociala biten så har jag visserligen sociala hundar som är glada i folk - men ingen går upp mot matte. (Eller jo, terriern har en "favorittant".) Min labbe är en extrem mattegris även om hon gillar folk rent allmänt. Av mina hundar som har varierat från rädd-ointresserad-gillar folk-älskar folk så är det väl iofs den som var rädd som var mest gosig med matte, men annars har de sociala hundarna ändå tydligt visat vem som är viktigast för dem.