Tikarna kan, och brukar vara synkade, vi har haft 2 tikar i hela våra liv, och självklart hade vi dom 2 tikarna samtidigt xD dom var omplaceringar och bar eller skulle bli vandringspokaler, och det tyckte inte vi.
Dom 2 var inte synkade då ena tiken slutade löpa av okänd anledning när hon var 6 eller 7, men när tiken som fortfarande löpte löpte, då avgränsade vi våra  4 hundar som mest till olika rum. förutom i höglöpet, då fick tiken åka till farmor/brorsan/liknande.
Till saken hör att då hade vi bara en tik i princip, då andra inte löpte. men hade vi bara haft en hane, dp hade det varit hanen som hade fått åkt iväg under höglöpet =)

#1 ja så kan man ju med lösa det, har ett par stand-in hundvakter så vi kan nog lösa det på det viset också. Jag har själv låst mig när jag tänkt hane-tik eftersom jag inte är intresserad av avel och det kommer vara halvsystern till min tik som får valparna så extra god anledning att hålla koll på löp.

Jag har bara tikar nu men är uppvuxen med olika kön. Hanhundarna har fått lära sig att hålla sig i skinnet vid löpet helt enkelt. När det börjar närma sig höglöp har vi separerat dem helt men tills dess har de fått gå tillsammans (men med en nagel i ögat såklart). Det funkade bra för oss. Däremot kan jag tänka mig att det beror mycket på ras och individ, och delvis också fostran.

#3 kommer nog bli en hel del uppfostran både från min sida och de andra tikarna. Inget översitteri från deras håll, men lite vett och etikett. Kanske kombinerat med tikskydd under löpen. Jag har ju inte ögon i nacken. Kommer röra sig om en belgisk vallhund ihop med andra belgartikar. Den typen av hund är ju aldrig något man lämnar till slumpen, är ju dock av den uppfattningen att en tränad hund är en glad hund oavsett ras.

#4 Ja, men det är nog till att hålla de åtskilda som gäller om man inte kan ha stenkoll, tikskydd skyddar ju inte mot parning. Lite bökigt blir det ju… :)

#5 blir nog enklast så och så nagel i ögat. Vill helst inte kastrera eller sterilisera om det inte är av medicinska skäl.

Jag har en tik och en hanhund. Det finns inget "hanhundar får lära sig att hantera det" när det gäller en unghund som är översexuell. Och chansen för att man får en sådan hund finns och då måste man även ha en plan för det. För mig fanns det ingen annan lösning än kastering. Det var sinnessjukt hur påverkad han blev vid 1-1,5års åldern innan kasteringen. Tiken var inte hemma på 3-4veckor och duschades 5gånger innan hon kom tillbaks till mig. Det hade alltså gått runt en vecka utan löp + 5 duschningar, hanen var galen, jag duschade tiken ytterligare 2-3gånger, det tog en vecka innan dom kunde vara i samma rum och han inte var helt fläng i skallen. Tog ytterligare en månad innan han betedde sig som vanligt runt henne.
Han är då uppväxt runt löpttikar både min och kompisars även grannen som bor bredvid (vi bor med loft så hundarna träffas dagligen).

Jag ringde till veterinären desperat mitt i sommaren och sa att jag ville boka en tid för kastrering, jag sket i att det var rötmånad och dom sa "det som är bra med en hanhund är att du inte måste kastrera den mellan löp som med en tik, så du har möjligheten att vänta". Nej jag hade inte det, för ett till löp med han som okastrerad (fast tiken inte ens är i mitt hem) hade inte fungerat, Jag kunde inte heller vänta så som dom sa det till ett löp för nykastrerad hund + galna tendenser är inte det bästa.

Min hanhund fungerar jättebra med tiken även om hon löper. Under dagarna går de tillsammans när jag har full koll på dem men under nätterna sover de i varsitt rum. Börjar han intressera sig för tiken säger jag nej och han underhåller sig med något annat. Han vet vad som gäller och under de sista dagarna försökte han inte ens.

Undrar varför det där skiljer så mycket? Är en del hanhundar verkligen översexuella eller beror det på nåt annat?

Oavsett vilket så kommer jag inte utgå ifrån att det blir problem och köra kastrering bara för att. Det skulle vara för att det är sista utvägen, men klart att det finns individer som är mer påverkade än andra och då får vi ju ta den smällen när den kommer.

Tycker du tänker rätt. Hoppas du får bra tips här om hur du ska göra för att lära den lille herrn uppföra sig mot damer. 😉

#9 Jag tror det är mycket genetiskt. Om man bara tittar på jaktlab och showlab, som ju är samma ras, så skiljer det sig extremt mycket. En bra jaktlabbehanne ska rent krasst kunna arbeta tillsammans med en löptik utan att det stör jakten och därför är det naturligt så att de som går i avel har större förmåga att kontrollera sin sexualdrift. Jag upplever att showlabbehanar är långt mycket mer översexuella och förutom att de inte avlas på prestation så är det önskvärda utseendet hos hanar att de ska vara kraftiga och maskulina. Jag kan tänka mig att det har en påverkan på beteendet (maskulint utseende = mer testosteron?) och kan vara en förklaring till den mer utbredda översexualiteten där. Det är min hobbyteori. :) Sedan är en liten del uppfostran också, såklart.

#12 Jag kan inte hålla med alls att det har något att göra med uppfostran, Då går jag på egna erfarenheter som tidigare sagts. 
Min hane var väldigt maskulin så hade nog den där teorin jag med, Han är väldigt bred och han fick muskler utan att knappt behöva göra något. 
Han kunde dock köra lydnad och "arbeta" fint runt löptik, vid vissa tillfällen, Men vardagslivet fungerade inte alls och han mådde inte bra.

För mig är det som att säga att psykisk ohälsa är något man kontrollerar och "man kan bara bita ihop och bli glad" om man är deprimerad. Men istället "det beror på uppfostran". Nej, det beror inte på uppfostran eller vad hunden upplever, Det beror på hur hunden är. En extremt översexuell hund kan inte uppfostras till att leva med en löptik och det är något man får vara beredd på. Inte för att det är SÅ VANLIGT, men det är ändå en sak bra att tänka på som t.ex med allt annat som tandvård, skador på leder eller andra missöden som kan dyka upp; Bra att vara beredd även om det inte är garanterat att det sker.

Djur är precis som oss människor på den punkten att alla är olika, Alla är individer.
Därför skiljer det sig också väldigt brutalt i hur hundarna är och hur dom reagerar, vad dom kan hantera eller inte hantera. Jag brukar tänka "är man beredd på det värsta så kan det bara bli bättre" så köper men en hund och är beredd på vissa konsekvenser (som kanske inte sker) så kan man bara bli positivt överraskad.

#13 Alltså, vi är inte oöverens tror jag. Jag tror absolut att det är skillnad mellan såväl raser som individer (vilket jag skrev redan i mitt första inlägg) och jag instämmer att en ordentligt översexuell hane är svår att fostra till att hålla sig i skinnet.  Det inlägget du svarar på handlar ju precis om det - exempel på hur aveln kan få fram olika grader av sexuellt beteende. Däremot finns det ju grader i helvetet och precis som du kan fostra exempelvis (de flesta) hingstar att bete sig har jag erfarenhet av att det går att fostra många hanhundar till att hålla sig i skinnet. Både arv och miljö samspelar där, men en del hanhundar (eller hingstar) har för stark sexualdrift och då blir det ju svårare att nå dem.

Så det jag säger emotsäger ju inte på något vis det du säger. Du har erfarenheter av att det inte går att fostra en hane till att tåla löptikar, jag har erfarenhet av att det går. Antagligen har de olika individerna vi mött olika förutsättningar. En del går att nå, en del inte. 🙂

Om ni skaffar en hane så tänk på verkligen höra det säkert då menar jag tex grind o stängd dörr för det är så att hundar är väldigt fiffiga på att hitta lösningar. Tips är rådfråga uppfödaren för tips hur gör den :)

#14 Precis, tänkte bara att det kändes som att det suddas ut att dessa individer existerar. "extrema" raser brukar också ha lättare att falla in för alla dessa jobbiga luster så som sexuella eller stark jakt lust, Vilket gör det svårare.

Jag kanske ska nämna att min hane är den enda rabiata jag mött, även om andra hanhundar såklart bryr sig, skriker, piper och är intresserade så är ingen på den nivån min kille var. Jag skickar förtusan min höglöpande tik till min mamma med okasterad hane 😂 Han kan hålla sig i skinnet, och det man är mest rädd där är ju att tiken ska jucka sönder stackars han (dvärgpudel vs schäfer mix brutta..).

Kan tillägga till TS att jag hört historier ifrån bekanta hundägare där hanhundar öppnat dörrar som haft möbler framför sig (stora tunga bokhyllor) för att få para sig, Så en säkerhet finns aldrig att lämna hane och tik (okastrerade) hemma ensamma. Men hundvakt någon vecka om året eller kanske extra tillsyn så går det förmodligen med de flesta hanarna. Bara hålla tummen att man slipper den här pissgenen jag råkade ut för.

Självklart är man förberedd på det värsta att man kanske slutligen får kastrera likaväl som att en tik kan få livmoderinflammation och vi steriliserar. Eller nåt annat sker och som med lilltösen som länge hade problem med magen i vart löp. Vi är förbi den fasen, men jag gick i tankarna om att sterilisera henne då, det ska inte förnekas. Vi har tre våningar samt hundgård så vi kan hålla dom fullständigt separerade under löp, samt tillgång till hundvakt 24 h. På natten kan löpisen eller hanen sova hos dottern, men det kommer an på hur hanen mår under löp. Mår han riktigt dåligt så får vi ju fundera ut en utväg. 😉

Hej!

Jag har en hane (Ianto, 2 år) och en tik (Sookie, 6 år). Jag hade även en annan hane  (Cain, som blev 10,5 år) innan ihop med tiken. Min lösning för detta är mycket enkel; Alla är/var kastrerade. Kastrering förebygger diverse hälsoproblem hos båda könen och eftersom jag absolut inte tänker avla på någon av mina hundar så var valet enkelt. 

Dock lite svårare val med hanhundarna trots allt… eftersom de båda är/var osäkra. Läst att vissa osäkra hundar kan bli ännu mer osäkra så tvekade därför lite innan jag kastrerade speciellt Cain (han var nämligen extremt osäker). Det gick dock strålande med kastreringen oavsett osäkerheten (för båda mina grabbar) och ångrar det inte för en sekund. Bara sett positiva följder av kastreringen. 

Ianto är till skillnad från Cain väldigt "hanig". Ianto revirpinkade inne en miljon gånger/dag innan jag kastrerade honom osv. Blev väldigt mycket tvätt (kissade gärna i sängen, soffan osv.) samt mycket torka (många möbler fick sig en dusch). Cain brydde sig inte ens som vuxen (kastrerades sent i livet, vid ca 5-6 års ålder) när vi hade en löptik på besök. Det varierar väldigt mycket mellan individer och har inte med fostran att göra hur pass "haniga" de är. Skulle säga att det är betydligt mer bundet till hormoner (ex. testosteron) än uppfostran/träning. Cain hade t.ex. en "jucka på gosedjur-fas" runt 6 månaders ålder och ett par månader framåt max. Ianto å sin sida har inte helt kommit över sin "jucka på gosedjur- fas" ännu och detta då alltså trots kastrering och det faktum att han fyllt två år. Han gör det inte absolut inte ofta,  men det förekommer ändå ibland. Cain slutade helt och gjorde det alltså inte alls efter några månader som unghund, trots att han kastrerades först i vuxen ålder. Jag har inte gjort någonting annorlunda gällande deras fostran, utan det handlar om hormonella skillnader m.m. 

Sookie kastrerade jag innan hon löpte första gången = betydligt mindre risk för juvertumörer osv. och ingen risk för livmoderinflammation. Ser bara fördelar med att kastrera en tik i förebyggande syfte. Det är ju betydligt mer riskfyllt att kastrera en tik som redan mår dåligt p.g.a. livmoderinflammation än en tik som är fullt frisk så förstår inte att fler inte kastrerar. 

Ska man ha hane ihop med tik och inte vill riskera tjuvparningar och om man vill slippa hålla på att låsa dörrar m.m. och slippa separera hundflocken så är kastrering  den absolut bästa och säkraste lösningen.  Smidigt och utan en massa krångel. Visst det handlar om en operation men inte något jätteingrepp, speciellt inte om det handlar om att kastrera en hane. De återhämtar sig väldigt snabbt efteråt. 

Hundarna kan busa med varandra och sova ihop utan att man behöver oroa sig för att tiken ska bli dräktig med oönskade valpar. Dessutom slipper man ju oroa sig för att hunden ska rymma eller det på annat sätt ska hända "olyckor" med andras hundar. 

Min grabb är dessutom mycket trevligare att ha inomhus efter kastreringen…jag slipper urinmarkeringar i sängen och på alla mina möbler. Vad gäller personligheten så är Sookie en busig dam med skinn på näsan (så inte mycket som ändrats där inte) och Ianto är en galen buse som kör i 180 hela tiden…(som en vanlig intensiv och busig unghund alltså). Vet att folk ofta oroar sig för att hundarna ska bli "slöa och tråkiga" efter kastrering, det är ingenting jag märkt alls med någon av mina hundar. De är precis lika busiga och tokiga som innan. 

Oavsett hur du gör och vad du beslutar så önskar jag dig ett stort lycka till med nya hunden 😃

Mvh/Chinesecrestedlover