Förstår faktiskt. Förstår också att det är känsligt att prata om, känner samma.

Jag har lite samma känsla med vår hund, trots att vi bara har haft henne i ett halvår ännu. Hade höga förväntningar innan vi skaffade henne och hon är verkligen världens bästa hund med ett hjärta av guld, finns liksom inga fel med henne. Men jag känner inte samma starka kärlek för henne som jag har gjort med många av mina tidigare husdjur. Det fanns till exempel ett marsvin i mitt liv för ett par år sedan som jag skulle dö för, där var det verkligen kärlek vid första ögonkastet, trots att det är ett sådant litet djur - men det sätter ju i perspektiv hur kemin bara kan stämma ibland. Min sambo däremot har fått en jättefin relation med vår hund och de två har verkligen klickat, men vi har inte gjort det på samma sätt (än). Det känns tråkigt på ett sätt, men jag är samtidigt glad att vi har henne och att min sambo har fått en sådan fin kontakt med henne, det gör det lite lättare för mig (hade känts värre om ingen av oss hade klickat med henne, för hennes del på något sätt).

Hur man löser det vet jag inte riktigt. Jag och min sambo har pratat om att skaffa en till hund, dels för att vi tror att Jackie har lite svårt att anpassa sig till ett liv som ensamhund, dels för att jag ska få en ny individ att lägga lite energi på för att se om det kan bli "min" hund. Därför är vi noga med att jag ska vara drivande i hund-letandet för att kunna känna att det klickar redan innan vi tar hem hunden (vilket jag aldrig kände med Jackie, men tänkte ju då att det växer fram). Annars tror jag att det handlar om tid, och tid, och ännu mer tid. Omplacering har aldrig funnits i mina tankar i alla fall, för det känns orättvist för alla inblandade, eftersom det inte finns några konkreta problem eller besvär mellan oss. Vissa relationer tar nog helt enkelt lite längre tid på sig att växa fram.

Jag känner samma med min unghund (ca 20 månader gammal). Jag har inte riktigt känt att vi klickar, att han är min hund. Självklart tycker jag om honom, men han är liksom inte min soulmate. Som tur är har mina föräldrar (som jag övertalade om att skaffa hund) förälskat sig i honom, så jag behöver inte fundera på omplacering. Istället har jag börjat planera inför hund nr 2 som förhoppningsvis kommer passa mig bättre, tills dess ”nöjer” jag mig med Chester som är den bästa förstahunden en kan få, lugn och lätt att hantera, trevlig mot allt och alla. Om jag var i din situation hade jag nog inte omplacerat hunden då sambon vill ha kvar den utan sagt till sambon att hen måste ta hand mer om hunden om hen vill ha kvar den. Sedan hade jag skaffat en hund till (om jag hade tid, pengar, ork etc) som jag gjort, som #1 skriver, så mycket känslomässig research som möjligt inför för att jag skulle klicka med hunden. Jag kanske kommer på något mer sedan som jag lägger till. Styrkekramar!

Det är samma för min del! Vi klickar nu, skulle jag säga, men det tog drygt 8 månader innan jag slutade vela så mycket med att omplacera. Ibland tar det kortare eller längre tid. Det är helt normalt.

Jag hade väldigt svårt för min kille när han kom ut valpåldern och fram till han var två år ca. Ingen problemhund men vi ville olika saker. Men nu, Gud han är min själsfrände. Vi kan kommunicera kring allt och han förstår mig utan och innan, och tvärtom. Han är bäst på de sporter som jag tycker är kul och Ja, jag kan inte se ett liv utan honom. Tycker om honom starkare än jag någonsin tyckt om någon. Så ge det tid så kanske polletten trillar ner.

Det är inget konstigt alls, tycker jag. Det kan ta ett bra tag innan man "känner nåt" för hunden. Min första hund hade jag så stora problem med att jag t.o.m. la ut henne på Blocket(!) för jag kände att jag inte klarade av henne. Men när det började komma svar på annonsen kände jag att jag inte kunde överlämna henne till nån okänd människa, gud vet vad de kunde ha gjort med henne. Jag kände ett ansvar för henne, liksom jag känt för alla mina hundar. Jag personligen känner att tar jag hand om ett djur så är det jag som har ansvaret för det - hela livet. Det är ett löfte till djuret. Men jag förstår mycket väl att det finns fall där man inte kan ha kvar djuret, och det kan inte utomstående ha några synpunkter på.

Så jag tog bort annonsen och hade kvar hunden. Hon stannade kvar med mig tills vi var tvungna att ta bort henne pga cancer vid 12 års ålder. Det blev mycket bättre med tiden, jag lovar : )

Den andra hunden har varit en drömhund. Hon är extremt social och trevlig, pigg och glad. En riktig glädjespridare som alltid viftar på svansen. Och den tredje - mja, en helt annan variant. Väldigt pigg och nyfiken, mycket kontaktsökande mot mig och sambon men är ganska avvaktande mot okända personer. Och lite väl vaktig - hon har koll på allt och skäller väldigt lätt. Särskilt på hundar 🤔

Så det är nog upp till var och en att fundera på hur mycket energi man tror sig kunna lägga ner på en hund. Känns det redan i 1-årsåldern att hunden kommer att vara som en black om ens fot i kanske 15 år framåt - ja, då kanske det är bäst att nån annan får ta över ansvaret.

Med risk att verka otrevlig (det är INTE min avsikt) - kan det ibland även handla lite om vilka förväntningar man har? 

Vet inte om det är jag som tänker fel då, men jag har aldrig riktigt tänkt att jag ska eller måste känna en viss grad av "kärlek" tex för min hund. Det var liksom aldrig en specifik tanke eller förväntan för mig. Jag skaffade hund för att jag gillar livet med hund, aktiviteterna man gör, rutinerna man får. Det sociala, sällskapet, mm. Jag har alltid i princip tänkt att jag tagit hem ett djur, som är en individ jag kommer bo och leva med. Och som jag kan ha roligt, hitta på saker och leka med. Vissa saker kanske han kommer gilla, vissa inte. Precis som jag är. Och det kommer inte finnas nån garanti att våra favoritaktiviteter kommer matcha - men då får jag hitta en bra kompromiss.

Tja, lite så. Han är mysig, social, härlig, dryg och jobbig ibland, aktiv, yvig, lugn, trotsig, svår, lätt - olika ibland eller av varierande grad. Det jag nog hittar mest glädje i av allt vi gör är när vi utmanar oss till att klara av nya saker tillsammans. Om det nu är att paddla på bräda i vattnet, kanot, ta oss igenom riktigt svår terräng, whatever..