För mig som hundägare är sådana hundar du beskriver en mardröm att möta. Jag skulle inte förlåta dig om jag mötte dig och din hund slet sig och skadade någon av mina hundar, när du vet att han har dom tendenserna. Som jag ser det så kan ni inte ha det som ni har det nu. Och det har du ju själv också förstått. Vilket långt ifrån alla gör.

Men det känns obehagligt för mig att föreslå avlivning. Även fast det inte behöver vara fel väg att gå. Det känns bara så elakt. Du älskar ju uppenbarligen din hund, och jag förstår dig.

Ett alternativ är att omplacera honom till en mycket kunnig hundmänniska, som verkligen har erfarenhet av problemhundar. Vet att det finns en expert på Hundstallet i Stockholm som jobbar med hundar av denna typ. Du kanske skulle höra där?

Hur som helst så hoppas jag att det löser sig för er på bästa sätt. Fruktansvärt jobbig situation du befinner dig i.

#1 Det är ju det jag vet. Han är en fara för sin omgivning och det borde inte finnas såna här hundar i samhället. När jag tänker på alla de människor vars hundar mina skadat eller försökt skada så vill jag bara dö. Jag vågar knappt gå  ut av rädsla för att träffa nån av dem och behöva ta den konfrontationen. Jag vet att de hatar både mig och hundarna och det med all rätt. Men jag vet inte till vem jag skulle kunna omplacera en sån här hund, eller hur eller var jag ska hitta den personen. När du pratar om den här experten på Hundstallet, menar du då att det är en person som själv tar hand om sådana här hundar eller skulle han bo i själva stallet under rehabilitering för eventuell omplacering? För det sistnämnda är verkligen inget alternativ. Han har enorm separationsångest och väntar utanför dörren om jag är på toa. Han måste alltid ha närhet och ligga på en varje natt. Han har tidigare bott isolerad från alla människor i familjen och han ska aldrig, aldrig behöva känna sig ensam, rädd och olycklig igen efter hur han tvingades leva sina första två år, det kan jag inte tillåta.

#1 Har läst på Hundstallets hemsida lite nu och de är väldigt tydliga med att de inte omplacerar farliga hundar, vilket min är. Jag skulle aldrig kunna lämna honom där med vetskapen att han kommer få leva olycklig i bur ett tag för att sedan få avlivas ändå, utan att jag ens får vara med när det sker.

Okej, då var det kanske inget alternativ.

Jag avundas dig verkligen inte i detta beslut. Måste vara oerhört tungt.

Också en enorm stress för dig varje gång du ska gå ut med hunden, med rädslan att något hemskt kan hända.

Jag hoppas du har familjemedlemmar och vänner som kan hjälpa dig, oavsett hur du beslutar att göra.

Idén var väl en god ändå. Har du nån gång låtit någon som är expert på sånt här titta på hunden? Annars kanske det är idé att göra det. Om inte annat så för din egen skull. Om experten rekommenderar avlivning kanske du mår lite mindre dåligt efterråt. Och tror hen tvärtom att det går att fixa din hund, så är det ju så klart en jättevinst!

Är ingen expert men min första tanke är att vänja in honom med munkorg och alltid ha munkorg ute för då får du en liten säkerhet (och förhoppningsvis kan känna dig lite lugnare) att han iaf inte kan bita tag i någon annan hund och skada den.

Men annars är min tanke oftast den (även om det kan verka brutalt och såklart inte är ett lätt beslut) att ett avlivat djur lider inte…

Ja, absolut munkorg! Ut och köp en på en gång.

Munkorg ja. Kanske han blir lugnare när han vet att han inte kan bita andra. Inte lönt att attackera. Jag hade även gjort en fullständig undersökning hos veterinären. Hoppas det löser sej till det bästa:)

#4 Tack, det är det. Tro mig, det är ingen som känner mer stress för det än jag.

#5 Ja, alla idéer är ju goda. Tyvärr så funkar inte alla. En expert är väl ett alternativ, men jag vet inte hur hen skulle kunna titta på och avgöra något. Det här beteendet är ju inte något som sker vid varje hundmöte, så chansen är störst att den här experten bara skulle se honom på hans bästa beteende, hur snäll som helst. Och som sagt, så skulle jag aldrig lita på honom ens efter år av träning och inga nya utfall på länge.

#6 #7 Jag vet inte hur mycket jag skulle lita på en munkorg att aldrig lossna eller gå sönder, när inte ens rastgårdsgrindar alltid fungerar. Varje  gång sådana här saker har hänt så är det alltid så många små aspekter som samverkat för att skapa situationerna (att vi väljer att gå in i rastgården just den här promenaden, att grinden inte stängs just den här gången, att han precis slutat leka och hålla på med annat just som en annan hund går förbi), så jag tror verkligen att när det någon gång smäller, då kommer den där munkorgen ryka iallafall. Och jag är övertygad om att han fortfarande skulle skrämma livet ur folk, för han har ju ett visst utseende, när han beter sig så här, speciellt med munkorg. Samt att han istället själv skulle bli skadad när någon försvarar sig mot honom. Dessutom använde jag halti på honom ett tag i början när han drog en del och han var så olycklig med den på sig, han skulle inte tycka bättre om en munkorg även efter invänjning. Och han är så glad och lycklig att jag inte vill förvandla varje promenad till något tråkigt på det sättet, för som redan sagt har han haft det så tufft att jag är så himla mån om hans lycka och välmående.

#8 Skrev redan när detta svar skickades, men såg det nu. Han ska genomgå en veterinärundersökning nu så fort alla röda dagar är förbi. Skulle aldrig tro att jag kunde hoppas så här mycket på att få ett negativt besked istället för ett friskförklarande, men här är vi. Tack.

avliva eller vänj honom vid munkorg, skit i att han inte gillar det, han vänjer sej, och på det sättet är han inte längre en lika stor fara för andra hundar, nästa gång har han kanske ihjäl en annan hund, skulle du förlåta dej själv då för att du inte hade munkorg på honom ?

#9 En munkorg är väl bättre än ingenting även om du inte litar på den till 100%? Skaffa en munkorg och använd den tills ni beslutat hur ni ska göra.

Tycker du ivf ska ringa och prata med någon hundspykolog (typ). Även om du som du säger aldrig kommer att kunna lita på hunden till 100% även om han slutar med beteendet, så är väl det rätt bra ändå?

#11 Har jag inte uttryckt ganska klart vad jag tänker göra? Du tycker inte du kan avläsa i mitt inlägg att jag förstår att det är en möjlighet och att jag har ett sammanbrott på grund av det här?

#13 jag har läst igenom varje inlägg, och du säger ju själv att du "inte vill förvandla promenaderna till ngt tråkigt"   vilket jag tolkar som att du inte vill använda munkorg för att det blir "tråkigt"   blir ju minst sagt tråkigt för den person vars hund blir anfallen

jag förstår att du mår skit över det hela, men det gäller att ta sitt ansvar när man har en hund, speciellt en stor farlig hund

Skumläst lite andra kommentarer, jag hade föreslagit munkorg för att du ska känna dig lugnare, du ska känna dig tryggare att han inte kan bitas och förhoppningsvis smitta av dig på honom. Jag tycker du ska ha en rejäl munkorg (naturligtvis) med rem över huvudet för att den ska sitta bättre samt hade jag satt fast munkorgen i ett vanligt halsband just bakom öronen så att han har minimal chans att få av sig munkorgen (du fäster inte kopplet i detta halsband, detta halsband är endast till att hålla munkorgen på rätt plats). Sedan hade jag använt helstryp för att han inte ska kunna ta sig lös fån den som håller i kopplet om det inte är så att han reagerar på strypet och agerar mer i så fall hade jag satsat på sele samt halsband båda i kopplade just för säkerhetens skull. Har du använt munkorg på hunden tidigare? Vet du hur du kan träna in en munkorg till att bli något posetivt/neutralt?

Får erkänna att jag bara har skummat tråden.
Jag har haft en problemhund, det var inte lika illa som med din men tillräckligt för att det periodvis skulle vara ett helvete.
Man anklagar sig själv för vad man gjort och inte gjort, man har "ögon i nacken" och går på helspänn hela tiden. Det hände aldrig någon olycka med min hund, hon bet mig i låren några gånger som omriktning men det var aldrig någon hund (vare sig våra egna eller främmande) eller person som kom till skada.
Hon var på gränsen på vad jag säkert kunde hålla, vägde lite drygt 30 kg.
Visst hade jag många tankar på att omplacera eller avliva henne under årens lopp. Att omplacera gick bort, jag hade bara kunnat tänka mig att lämna henne till någon som jag visste kunde hantera henne och kunde ge henne ett gott hem för resten av livet - och någon sådan person kände jag inte.
Att lämna henne till någon vars kunnande eller pålitlighet jag inte var säker på var inte tänkbart alls.
Hon hade kunnat hamna i en omplaceringskarusell eller hos helt fel människor - eller att jag en dag hade fått höra att hon skadat någon allvarligt.
Jag behöll Mulen, hon avlivades av helt andra orsaker när hon var 12 år.
Och, det här är jävligt svårt att skriva, men det var en lättnad.
Jag hade otroligt blandade känslor, naturligtvis så saknade och sörjde jag min hund något fruktansvärt, trots alla problem var hon en synnerligen älskad hund.
Samtidigt - så lätt hundägandet blev! Att kunna gå med hundarna på långt koppel, inte behöva bry sig om ifall det kom någon joggandes förbi, en lös hund eller skrikande barn.
(Naturligtvis har jag koll på mina nuvarande hundar också, men det absolut värsta som skulle hända om jag slarvar är att de antingen hoppar på någon för att hälsa eller skäller på en annan hund. Inte ok det heller, men betydlig skillnad mot att göra rabiata utfall och i värsta fall skada en människa eller bita ihjäl en hund.)

Man kan ha hur bra sele/halsband och koppel som helst, munkorg, gardera sig på alla möjliga sätt - men det ÄR du som har ansvar för din hund och vad den kan orsaka.
Du vet att din hund är i stånd till att skada eller döda en annan hund och koppel kan gå av, munkorgar kan tappas och så vidare.
Du har absolut ansvar inför dig själv och inför din hund, men framför allt har du ansvar inför andra.
Kan du leva med att din hund har ihjäl en annan när du vet att han har kapacitet till det?

Hundägande skall vara roligt, inte ångestframkallande. Jag kan inte skriva att du SKA avliva din hund, men i efterhand så ångrar jag, ärligt talat, att jag inte tog bort Mulen flera år tidigare.
Hamnar jag någonsin i den sitsen igen så hoppas jag att jag har styrkan och modet att avsluta det hela, både för hundens, min och andras skull.

Jag har även varit med och avlivat min kompis hund som blev värre och värre mot både folk och andra hundar. De sista åren var han aldrig lös utan mycket stora försiktighetsåtgärder, och han var aldrig ute utan munkorg.
I ett mindre välbevakat ögonblick lyckades han få några cm för långt koppel och hoppade och stötte munkorgen i ansiktet på ett litet barn.
Dagisfröken fann sig väldigt snabbt, sände (med all rätt!) en mordisk blick på min kompis och utbrast glatt "Nej men, fick du en puss av hunden?" till barnet som tack och lov inte fattade vad som egentligen hänt.
Det kunde blivit så väldigt, väldigt mycket värre och det slutade med att min kompis insåg att det inte funkade längre.
Jag skall inte sticka under stol med att det var något av det svåraste jag gjort när det gäller hundarna, att ta bort en hund av den anledningen - trots att han inte ens var min eller mitt ansvar.
Samtidigt är jag helt övertygad om att det var rätt beslut, för både hundens och omgivningens skull.

Faktum är att tiden före avlivningen, både med min och kompisens hund, var värre än efteråt. När man går där och vrider och vänder på det hela, man bestämmer sig, ändrar sig och blir alldeles intrasslad i sina tankar.

Jag tror att du vet vad som är mest ansvarsfullt, men om inte annat så för din och inte hundens skull så uttöm alla chanser till en annan lösning.
Kolla som sagt upp honom hos veterinären, kontakta en duktig tränare som får göra en bedömning.
Ett problem kan vara att även om ni skulle hitta ett fysiskt fel så kan din hund redan hamnat så snett att det inte går att fixa till honom mentalt så att ni kan lita på honom.

Kom ihåg att det är inte ditt fel att det blivit såhär, däremot är det ditt fel om något händer. Det finns alltid massa förståsigpåare som är duktiga på att skuldbelägga på ena eller andra sättet, strunta i dem.

Du får gärna PMa om du vill prata lite mer eller bolla olika tankar och idéer.❤️

Edit; Det hann komma fler svar medan jag skrev, men det får stå kvar.

#14 Han ska avlivas. Hur mycket mer ansvar kan jag ta? På det här sättet blir det varken tråkigt för min hund eller någon annans, bara mig. Är du medveten om att man även i skriven text kan anpassa sin ton, vilket kan vara att rekommendera när man diskuterar ett tråkigt ämne? #15 Nej, jag har inte erfarenhet av munkorg. #16 Tack så mycket.

#17, Beklagar att du får ta det beslutet även om jag tycker att du gör helt rätt.🌺
Det känns ganska taktlöst att skriva det här, men be att få komma in på ett rum direkt redan när du bokar tiden hos veterinären - låt både dig och hunden slippa att sitta på helspänn det sista.
(Man brukar iofs få komma in på ett rum snabbt när man är där av den anledningen.)
Skickar en bamsekram❤️

Rätt beslut att avliva. Extremt sällan någon tillräckligt kunnig vill ta sig an en sådan hund, kommer bli en livsfarlig vandringspokal förmodligen vid omplacering. Att gardera sig och stressa med munkorgar, halsband osv är oftast mycket stressigt och dessa saker kan gå sönder, människor kan fela osv. En attack på liten hund slutar lätt med en död hund. Starkt men tråkigt beslut.

#17 svårt beslut, men rätt. Tänker på dej:))

#17 Hade tänkt skriva hur du kunde göra men i och med att du tänker avliva så gör jag det inte, du tar ett tungt beslut men som sagt. En avlivad hund mår inte dåligt, ha kul sista dagarna, undvik så gott som det går saker som provocerar och låt han äta gott :)

Eftersom du skriver "Han är ju så normal och trygg och balanserad hemma med oss, med människor han träffar, med 99% av alla hundar vi möter. Och det är därför det är så jobbigt, för han är inte en sån där rabiat hund som gör utfall mot alla han ser, utan det händer ju bara ibland." så tycker jag det är förkastligt att inte ens försöka ha munkorg på. Att en munkorg av bra kvalité (t.ex. stål & läder) ska gå sönder just den gången det kanske händer något låter ju mycket märkligt… Inget beslut jag hade tagit, men ja… Alltid ägarens rätt att besluta.

En död hund lider inte. Tycker absolut att du ska känna dig trygg i ditt beslut. Det har redan hänt så många olyckor, men uppenbarligen har där funnits någon änglavakt och allt har slutat "bra".

Vila i ditt beslut och gör det som känns rätt. Människor över internet är inte att döma beslutet jämfört med någon som lever med problemet. Det ska inte finnas ångest över att gå ut med sin hund. Jag tycker att du ska känna dig trygg i det beslut du tar, det är en enorm börda att bära när man mister sin hund, men jag tror det är minst lika svårt att leva med vetskapen att hunden haft ihjäl en annan.

Vi kan ju sitta här på internet och slänga ur oss lösningar och berätta att "gör du si och så". Det är du som känner din hund, det är ditt beslut. avsett hur du väljer att agera har du mitt stöd, om det nu värmer något.

prova munkorg! personligen så skulle jag avliva direkt om det var min hund. Finns det inte någon hundtränare??? och varför skaffade du en 50kg hund???

Du har fattat helt rätt beslut efter omständigheterna och jag tycker du är stark som har kommit fram till detta. Hoppas du kan släppa skuldkänslorna och så småningom inse att du faktiskt har gett den här hunden ett par (mestadels) bra år. Det är nog tyvärr så att hans dåliga uppväxt har gjort det omöjligt för honom att leva ett normalt liv. Du har gjort vad du kunde och nu gör du honom en sista tjänst. Döden är inte alltid det sämsta alternativet ❤️.

Jag avlivade min hund på 5,5 år i somras, som med åren blev allt mer oförytsägbar mot människor, efter en skada 3 år tidigare. Vi jobbade jättehårt med honom och la om våra liv helt, isolerade oss, men ingenting hjälpte och till slut såg vi bara en utväg. Skitjobbigt beslut men jag ångrar mig inte. Hade jag omplacerar honom hade jag bara varit rädd att han skulle bita någon. Han bet aldrig för att skada men det var ändå ett övertramp de (få) gånger det hände. Han mådde inte bra helt enkelt, fick vi inse. Han hade också separationsångest och det medförde att vi inte kunde hälsa på någon eftersom han inte kunde följa med, och ingen kunde komma hit för vi inte litade på honom eller vår förmåga att styra honom i alla situationer. Vi hade dessutom en 1,5 åring och även om de funkade fint ihop kunde man ändå inte slappna av helt. Jag tror jag vet hur du känner inför ditt beslut, hur mycket man klandrar sig själv och det är verkligen jättejobbigt. Själv tror jag att jag höll på att bli utbränd av stressen som pågått de där tre åren. Men som någon nämnde är det alltid jobbigast innan avlivning, efteråt fick vi båda frid igen. Kommer dock alltid sakna honom, han var en väldigt fin hund på många sätt men med ett sämre psyke, tyvärr.

Det jag glömde skriva var att även om min hund bara visade sin dåliga sida ibland var det inte fråga om OM han skulle bita igen, utan NÄR. Vi jobbade så förebyggande vi kunde men tog slut på vägen, det gick inte att leva så.

#24 vad menar du med det? utveckla gärna

28 nå inte går det att ha en hund som vill mörda andra och som inte går att lita på. Alla i huset lider ju då! min granne hade en sån hund en laika som bet nästan ihjäl 3 hundar (min hund var första offret) och bet 3 människor (jag var en av dem)

teezan vilken ras va det?

#29 Ingen har väl sagt det omvända?! Du skrev "varför skaffade du en 50kgs hund?" förstår inte vad det har med saken att göra

tänkte om det skulle gå bättre att kontrollera en mindre hund typ som en engelsk springer spaniel

Om du nu har bestämt dig för avlivning:

Jag vet att man kan betala innan man kommer in i ett rum, för då slipper man köa och kan bara gå därifrån direkt efter. Men kolla med den tilltänkta kliniken först.

Man behöver inte heller vara med på avlivningen alls eller så kan man gå in efteråt och säga hejdå. 

Jag upplever att avlivningar är väldigt lugna och respektfulla och att man får ta väldigt mycket tid på sig. De kanske släcker ner och tänder levande ljus. På vissa kliniker är dörren även markerad med ex. ett A i trä för att ingen förutom veterinären som utför avlivningen ska störa.

Jag tycker att det är ett starkt beslut. Fruktansvärt tråkig situation du har hamnat i🌺

#30 blandras, labrador/pinscher så inte den bästa kombon. Tror det bara gjorde honom ännu mer osäker & förvirrad då raserna är så olika.