För mig har det blivit både bättre och sämre. Daghunden har varit hos mig mer, sovit över fler gånger och på många vis har vi utvecklats ihop med tråkig grundträning som på promenader, inte tigga vid bordet osv.

Dessvärre flyttar hunden till staden bredvid just idag, så året slutar med att han inte kommer vara hos mig lika många gånger i veckan längre. Men å andra sidan kommer han sova över desto mer de gånger jag passar honom framöver.

I övrigt har jag verkligen bestämt mig för att jag vill ha en cocker spaniel när det bli dags för hund. Det är inte dags på långa vägar, men detta året har verkligen fått mig att känna att det är en hund för mig.

Kan säga att 2017 inte blev som jag trott. Har mått jättebra och jättedåligt. Men är samtidigt stolt över mig själv att jag klarat av detta år.

början av året var tuff, började kasta upp mat efter måltider 5-6 ggr/ v. gick aldrig till skolmatsalen, pressade mig själv mkt i skolan, ljög för mina kompisar, lärare allt. skärde mig själv. men samtidigt så hade utvecklades jag och min passhäst enormt och det fick mig klara av vardagen. 

mot halva slutet av vårterminen så sökte jag hjälp hos skolkuratorn, vart bättre men sen sluta jag gå dit(skulle gått på vårdcentralen eller så men remissen for bort) och allt krascha igen. Sommarlovet kom och det vart min räddning. Var i stallet varje dag, började följa med på tävlingar red och körde varje dag. efter halva sommarlovet kunde jag "andas ut" och förstå då kunna slappna av. Men sen började jag oroa mig inför skolstarten. jag hade ätit "normalt" gått upp till nästan normalvikt(i underkant) och hade panik över det. Visste att jag skulle få panik med kraven osv i 8 an å att jag skulle pressa mig för hårt inte äta osv. och jag ville inte det, men vågade inte svika mig själv.

slutade äta, slutade le och skratta. Jag tynade bort,igen. jag hade fortfarnde uppe en fasaad, även fast den var mer genomskinlig. svimmade på idrottslektioner då jag ibland inte ätit på 4 dagar. gick ned mkt i vikt. och pressade mig själv till A i alla prov. 

min klass började bli orolig då jag inte åt igen, å gick till lärare. Jag fick reda på det av någon innan lärare prata med mig vilket gjorde att jag fan, jag planerar för sjutton ifall vad som än skulle hända. började ana vad som skulle kunna hända, så ist så började jag "äta" skratta" och gick även å prata med den lärare jag visste de gått till å sagt att det varit jobbigt, men att allt var bättre nu. manipulerade allihopa. och alla trodde på mig att jag mådde  bättre. Det de inte visste, var att det var en del av min plan, innan jag skulle ta livet av mig. Att få de att minnas mig som glad och positiv. tre dagar senare, 16 okt, försökte jag ta mitt liv. cyklade från skolan till en bro, hade panikattacker, grät, skrek, skrev brevet. skicka ett förlåt smstill min kompis. klättrade över staketet samtidigt som min kompis sprang till kuratorn som tog med sig skolfritidsledaren å körde i full fart mot bron(de trodde jag var där) samtidigt som de ringde mina föräldrar, 112, allt å försökte få kontakt med mig(112 ringde samt min kompis) när jag klättrat över staketet å stod på den lilla plattan som var, (är väldigt höjdrädd) det enda jag tänkte på varf att inte tänka. Mina ben skakade å jag tänkte att nu är det över. tänkte hoppa precis, då en äldre dam kom fram. vet inte vad hon eller jag sa, men hon fick mig på rätt sida och sen kom min kompis osv med kuratorn. De tog hennes nr ifall mina föräldrar skulle vilja ha det.

när jag kommit till " rätt sida" bröt jag ihop, aldrig gråtit så mkt. Jag skakade å grät. for tbx till skolan där mamma å pappa kommit å de grät jag grät. Det enda jag kunde säga var förlåt, om och om igen.

for till BUP några gånger men trots att jag( for dit direkt efter försöket med mina föräldrar skolkuratorn ) berättat att jag spyr, svälter mig själv, skadar mig själv, vill ge upp, så sa det att du mår bra. och sa att de bara tog de som mådde dåligt och att jag nog skulle gå till skolkuratorn i stället. vilket fick mig att må ännu sämre då jag inte enligt dem hade ngt att må dålgit av.

Min klass vart helt i chock när de fick veta på kvällen efter mitt självmordsförsök(alla ders föräldrar fick mail) och dagen efter kramade de om mig å lovade dem att säga nästa gång jag mådde dåligt. Lärare var i chock, mina föräldrar, kompisar allt. förstod inte hur jag kunde trott att ingen skulle bry sig. 

Efter mitt försök så sprack ju min fasad och jag började våga lita mer på människor. Jag visste att jag inte kan må sämre än då på bron. och det överlevde jag. Jag bröt ihop under lektioner rätt så mkt efteråt, men blivit mindre och mindre. 

fick idag veta att min passhäst(som skulle säljas) kommer få stå kvar så jag kan rida å köra honom<3 ´

ätit bra de senaste dagarna, skärde mig  för sista gången igår. Ska inte göra det igen.

men tror att allt håller på att bli bättre nu, jag vaknade i går tror jag eller i må å så hela veckan. och var i chock,det var ngt som fattades inom mig, men jag kom inte på vad. förns senare, det var demonen som bodde inom mig som var borta. jag mådde bra. känslan var obeskrivlig.

2017 har varit ett tufft men lärorikt år. Jag har  varit nere på botten å vänt å är idag starkare å mer säker i mig själv än innan. 

jag hoppas att 2018 blir ett bra å lärorikt år med mkt framgångar å roligt att se ifram emot<3

Det har varit ett fantastiskt första tävlingsår för mig och min hund. Vi har hunnit med mer än vad jag hade kalkylerat med och förbereder oss för högre sök till våren!

Jobbigt. Har velat fly från mitt jobb sen jag började det.. bara massor med besvikelser i jobbsökandet och ingen hund till mig då tiken gick tom… börjar bara lysa upp nu här på det senare när jag står som intresserad till två kullar, en med bra chans till valp om det blir valpar. Sen har jag flyttat. Såå skönt! Har verkligen hjälpt mycket på bara en vecka.. men bil och jobbsituation just nu är bara jobbig.. plugget hjälper inte på stressen, 90%jobb och flyttkaos 😅

Äntligen fått hämta hem min underbara lilla hårboll. Så ett väldigt bra år måste jag säga. ❤️

Långt och fantastiskt. På jobbet har det mest varit otroligt jobbigt, underbemanning, massa press uppifrån, chefsbyte och lååånga dagar har gjort att jag tappat lusten - det är inte alls kul att komma till jobbet tyvärr… hoppas det blir bättre efter jul. Men! I augusti flyttade ju en otroligt efterlängtad liten sheltievalp hem till mig, och det är nog det bästa som hänt mig! Han är allt jag kunnat önska i en hund, ser fram emot att utvecklas tillsammans med honom :) ❤️

Året har gått upp och ner, varit på botten och på toppen. Gick i samhäll första året 2016/2017-vårtermin, insåg att jag inte passa in där. Jag hade ångest över mycket och små panikattacker. Förlorade min ena katt, min favoritlärare dog, fick sälja två katter (flyttade till en lägenhet och de ville vara på landet), min farmor gick dessvärre bort i samma veva och en månad efter hennes bortgång så fick mina föräldrar söva ner vår fina hund Vilda. 

Har återhämtat mig, fallit ner, återhämtat mig och fallit ner igen efter varje händelse som inträffa. Fick aldrig riktigt återhämta mig från det ena innan något annat förjävligt hände, blev sämre med skolan eftersom jag hade mycket i tankarna vilket störde studien. Min migrän blev värre och värre, var så himla trött att jag inte orkade gå upp från sängen. Jag hade svårt att sova så jag fick inte mycket sömn. Allt ändra sig efter sommarlovet. Bytte till vård och omsorgslinjen där jag fick börja med 01:orna. Har gått här i ett halvår snart och det är det bästa som hänt mig, känner att jag passar in, lärarna är grymma och klasskamraterna är guld värda. Känns som något jag verkligen vill hålla på med och mina betyg har förbättras betydligt mer. Tjej som aldrig fått över C och nöjt sig så länge hon får godkänt har börjat få A på sina prov och det är faktiskt roligt att plugga nu! Jag är så lyckligt lottad som kommit till toppen efter alla motgångar. 

2018 blir det nya tag! Fyller 18 och ska börja extrajobba för att spara pengar till en tanke om att skaffa hund tillsammans med min sambo. Livet är underbart nu.

På hundfronten har det varit fantastiskt! Han har utvecklats så otroligt mycket i agilityn och mycket som förut varit svårt bara föll på plats och han blev nerflyttad från S till XS. Vi har tävlat en hel del och enda målet för 2017 var att vi skulle lyckas ta en pinne och nu sitter vi här med hela tre stycken i agilityklassen och två i hoppklassen. Är med i bästa träningsgruppen också som stöttar på träning/tävling. På min egen front utanför hunderiet så har nog året varit ganska okej. Började skolan igen i en "special klass" som jag även fick tummen upp till att fortsätta med i ett extra år. Min tid på BUP var över och går nu till vuxenpsykiatrin istället, vilket var väldigt tufft i början då jag blev tvungen att säga hejdå till min psykolog på BUP. Fick min ADD diagnos och har fått testa medicin, och det är helt galet hur skönt det är att äntligen få rätt hjälp. Utredningen för aspergers och socialfobi fortsätter in i 2018. Min ångest har varit skyhög hela året men min depression har lyckligtvis inte påverkats så mycket av den. Jag blev vegetarian, om än en ganska så dålig sådan som småfuskar emellanåt.. Har övningskört hela året också och gjorde nyligen risk 1:an och risk 2:an så nu är det bara att boka tid för teorin och uppkörning nästa år. Det bästa är nog alla underbara böcker jag har läst detta året, har fått en hel del nya favoriter.

Bästa och sämsta året på länge. Vi har börjat tävla, fått titel i startklass, kommit 6:e placering på vår första agilitytävling, kommit väldigt långt i vår relation. Vi har flyttat till egen lägenhet, och vi är mer sammansvetsade nu haha. Men det har även vart det värsta… dels dobbys sjukdom som gått upp och ner, som nu är bättre än den någonsin varit. Men sen fick jag reda på att han har c-höfter. Men är nöjd med året överlag. Nästa år inleds med en lydnad klass 1 kurs! :)

Hundmässigt ganska bedrövligt. Tävlingshunden blev plötsligt och oväntat förtidspensionerad pga ett diskbråck. Hon mår nu ganska bra men kommer aldrig kunna köra agility igen. Och gammelhunden har tacklat av, nu närmar sig dagen. De har känts mer som två veterinärprojekt än sällskapshundar senaste månaderna.

#10 beklagar, kan bara gissa hur det känns :(

Både bra och dåligt. Min holländare Pike fick flytta då hon och Aryah hamnade i slagsmål allt oftare. Slagsmål som slutade i ilfart till veterinär för operation av trasiga hundar. tyvärr slutade senaste slagsmålet i att Aryah fick ena örat sönderslitet. Men efter en 3 timmars lång operation (som jag fick delta vid) så lyckades de sy ihop det. Tyvärr så förlorade hon formen på örat, men hellre det än att hon skulle få ta bort det. Pike har flyttat och fått bli ensamhund vilket hon mår utmärkt som. Hon stressade upp sig kring Aryah och var på henne konstant trots Aryahs tillsägelser. Jag saknar henne varje dag, men skulle aldrig utsätta varken mig eller hundarna för detta ännu en gång. Aryah är en krigare utan dess like. Trots de extrema smärtorna hon hade när vi kom in till veterinärerna så litade hon fullt ut på mig och litade på att veterinären var där för att hjälpa henne. Trots allt ont hon fått genomlida så har hon inte blivit osäker på hundar utan är lika snäll som innan. Vilket är en otrolig lättnad. Vi har tävlat i rallylydnad (inoff) men pga förarfel (20p) placerade vi oss inte värst bra haha. Måste verkligen jobba på mina taskiga tävlingsnerver. Aryah har även gjort ett fin fint mh. Nu börjar vi äntligen komma igång med träningen lite smått, jag har haft motivationsbrist men har ett par vänner som jag tränar hund med lite då och då. Nästa år ska bli en bra år!

2017 har varit ett år fyllt av längtan. Snart flyttar jag och pojkvännen hemifrån och det var för bara några månader sedan vi träffade en underbar uppfödare. Nu är det spikat att det blir en liten corgivalp för oss i vår och jag kan knappt vänta!

Året har, precis som allas, varit både dalar och toppar. 

Dalarna var främst, att jag i stark majoritet av året funderade dagligen på om jag inte skulle åka in och låta Arrak få somna in, på grund av hans enorma stressproblematik. Än idag undrar jag varje dag om jag gör rätt val i att låta honom fortsätta gå. 

Topparna är att han har utvecklats till en hund jag aldrig någonsin kunnat drömma om när jag köpte honom. Fantastisk hund att träna och förvalta, trygg i sig själv, i miljöer och i mig, går idag som invänjningshund för hundar som inte riktigt pallar andra hundar eftersom att han inte bryr sig så länge matte är med, separationsångesten är i princip borta. Han har gått med på jobbet som besökshund på demensboende, och klarade med bravur, och gjorde verkligen underverk. Vi hann inte ut på tävlingsbanorna, men det är inget jag sörjer. Han var inte redo, och jag var inte redo. Men för var dag blir han mer redo, och jag ser att han har det jag saknade förra året, och att han utvecklar det. 

En dag blir det vår tur, och vi kommer ha så kul tillsammans <3

Varit ett jäkla år… I början på året flyttade en valp hit, inte akut men ABRUPT :P Vilken jäkla virvelvind också.. Blev lite lugnare situation ett halvår senare ungefär.. Vi tränar ju kontinuerligt på olika saker, men är glad nu över en social, energetisk ettåring som kan slappna av mellan varven och tom har lärt sig vara lugn hemma om jag måste iväg en sväng (men jag lämnar honom iofs inte längre en en dryg timma eller så som mest, behövs faktiskt inte mer för det jag gör). Tänker dock att klarar man en timma kan man säkert öka på mer sen om det skulle behövas enstaka gånger också.

Anyways. Att ha valp är verkligen inte lätt har jag insett :) Jag har lärt mig mycket detta år.

På hundfronten får man väl säga att det har varit ett toppenår, i brist på något annat år att jämföra med 😉

I början av sommaren började vi allvarligt fundera på om inte nu är den rätta tiden att söka omplacering och kom fram till att jo, så är det nog. Några månader senare fick vi kontakt med Jackies uppfödare och ytterligare några veckor efter det hämtade vi hem vår första egna hund. Tiden efter det har varit annorlunda, märklig, lärorik och så mysig. Jag tror att varken jag eller min sambo (eller Jackie?) vet vad vi har gett oss in på riktigt men vi alla samarbetar så gott vi kan för att trivas och ha roligt ihop. ❤️ Ser verkligen fram emot framtida äventyr med den här fantastiska odågan.

Jadu, det har flyttat in en valp! Och först tänkte jag nog att vad har jag gett mig in på, och tänker nog fortfarande ibland;) Men jag älskar honom och han har väl varit ganska enkel måste jag säga! Ensamhetsträningen har inte varit enkel, och är fortfarande svår ibland.. En mycket mammig hund. På den övriga djurfronten har det varit både upp och ned, hästen blev riktigt riktigt sjuk under sommaren och har stått på Box i flera månader. Efter en massa återbesök hos vet är han nu under igångsättning igen:)

#14 hur yttrar sig hans stressproblematik? Han verkar ju briljera med mycket annat ändå, och himla fin är han!

Vårt år har också varit upp och ned. Vi skaffade valp i april, och strax därefter tog vi bort vår andra hund. Att skaffa valp redan innan var vårt sätt att hantera det, annars hade vi nog aldrig klarat av det. Jag hade dragit ut på det alldeles för länge redan, trots att han hade massor av hälsoproblem som aldrig gav med sig. Så ja, det vart en omtumlade och sorglig sommar på många sätt.

Vår valp är ju 9 månader, 35 kilo tung och väldigt intensiv. Men fruktansvärt snäll och rolig att jobba med. Allt funkar bra förutom att jag tycker att han låter och piper på tok för mycket, men man kan väl inte få allt :) Hoppas på att han utvecklas till en stabil och FRISK individ!

Vad både roligt och sorgligt att läsa om ert år!

Mitt har inte heller varit så roligt på hundfronten, tyvärr. Tanken var att min yngling detta år både skulle börja showa ordentligt i utställningsringen, vi skulle lägga en massa viktiga grunder i träningen och kanske till och med hinna ut och tävla. Nu blev det inte så, då han skadade en sena i somras som fortfarande är under läkning. Det går sakta (!) men säkert framåt, men ni kan säkert tänka er hur det varit att hålla en yster unghund i koppel ett halvår. Usch. Hoppas verkligen att nästa år kommer bjuda på mer solsken. 

Asko mår i alla fall bra! Och båda hundarna går verkligen så otroligt fint ihop. Vi har hunnit knipa två kvalificerande resultat i fortsättningsklass rallylydnad, gått ett godkänt anlagsprov i viltspår, fått godkänt doftprov i NW1 och även hunnit tävla två gånger officiellt. På första tävlingen tog vi guld i behållarsök vilket var himla kul! Han älskar verkligen Nose Work :) 

Utöver hunderiet har jag flyttat igen, inte så långt men utanför stan vilket känns jätteskönt. Har varit ute på en lång praktik och börjat skriva på exjobb. Ett intensivt år!

Upp och ner. Tagit mig i kragen och gett mig ut på tävlingsplanen med två av hundarna, haft enorm ångest över att drömgården aldrig ville dyka upp, inga vallningsmöjligheter i år heller, massa åtaganden, utbildningar och nytt jobb… sen dök drömgården äntligen upp på höstkanten, och ptja. Nu börjar väl livet. Vi har flyttat in och fåren flyttar in till våren. Bra avslutning på ett rätt så krävande år. :)

Så fantastiskt fint att få läsa allas inlägg, både de bra och det dåliga! Måste också får dela med mig - året började piss, depressionen sen föregående år satt stenhårt trots KBT och medicin. Vändningen kom strax därefter, i slutet av januari skaffade jag mig min alldeles egna hund, en reggad omplacerings bc lyckades falla i min ägo på något sjukt vis. Han blev mitt projekt, min vilja att fortsätta, en uppåtgående spiral, som visserligen startat föregående år med studier på komvux, fortsatte uppåt. Våren spenderades hemma, studerande med Fox som fick all den tid han behövde att anpassa sig. Sommaren stod jag klar som djurvårdare, med drömjobbet i djurparken som jag aldrig trodde skulle ske med den hårda konkurrensen. Men utan att ens ha sökt jobbet stämplade jag in på min första dag, och fortsätter än idag att stämpla in då o då. Inte nog med det ringde den fina mjölkgården jag haft 3 veckors APL på upp och frågade om jag ville jobba där med. Perfekt! Hunden med varenda dag och han tycker det är ganska ballt ändå att vara gårdshund. Och jag som trodde ingen ville ha mig som anställd och att jag inte dög till nått? Börjat träna hund på riktigt detta året med kanoninstruktörer och även sett om omplaceringsbcn som inte ville valla möjligtvis kan tänka sig göra det för mig, och visst sa Fox, det är inga problem! Året började på botten och har gått uppåt, visserligen är min mentala hälsa inte på topp hela tiden, men en ofantlig förbättring sen ifjol! Och hundlivet passar mig som handen i handsken!

Det största som hände oss var att vi flyttade från lägenhet till hus på landet. Med skogen runt knuten. Vi trivs så otroligt bra här. Och hundarna älskar att ha en stor (5000 kvm) tomt att vara på. Och Harry, storpudeln, uppskattar verkligen dom stora skogarna vi vandrar i varje dag.

Konstigt att bilden hamnade i ett separat inlägg…

#18 hur yttrar sig hans stressproblematik? Han verkar ju briljera med mycket annat ändå, och himla fin är han! 

Jag har verkligen klurat på hur jag ska beskriva det! :D Hans främsta problem är att där vanliga hundar har en stresspärr/-tröskel, så verkar inte Arrak ha någon (från början). T.ex. från början, så om det flög förbi en fågel utanför fönstret så kunde han lätt stå i 3-4 timmar och bara varva, och kunde inte släppa tanken på fågeln. 

En rörelse betydde jakt, oavsett om det var hjort eller löv. 

Efter lek/träning/promenad så kunde han inte naturligt se att "nu kom vi hem, nu ska vi vila", utan han fortsatte vispa runt i timtal för att försöka hitta nästa aktivitet. 

Han hade också lätt för stressblockeringar, där han varvar så högt i stress att det nästan liknar en mänsklig panikattack (liiite grann, säger inte att det är samma!!), där han blev helt tom i blicken, inte gick att tilltala, och verkade inte höra eller märka omgivningen. Skulle beskriva det som att han blev manisk, men han var inte inriktad på ett beteende (vet inte om det är ett kriterie), utan han valde den aktivitet som låg honom närmast, dvs t.ex. slita sönder något, slicka sig själv/människa/något annat tills huden brast, jucka, springa, skrika…. 

Han verkar också kunna varva utom det normala. T.ex. en hjort betar en kilometer bort så att vi precis nästan kan se den, och han kunde skrika och slita i många kilometer, utan specifik riktning eller mål. 

Detta som jag beskrivit nu varade inte så länge, och det inträffade inte så ofta som det låter i texten, men det var sådant som han levde med, och livet fick anpassas in till minsta detalj till honom. 

Än idag får jag hjälpa honom t.ex. vid hälsning av människor, lek vid hundar, träning etc, att läsa av honom och se när han är less och då kommendera honom att gå och lägga sig. Gör jag det inte så fortsätter han vispa runt, vandra, göra lekinviter, visa att han vill bli klappad - trots att han inte vill (t.ex. viker undan vid klappförsök, går iväg vid lekinviter tillbaka, piper vid vandring etc). Ber jag honom t.ex. lägga sig så gör han det och blir då lugn. Men det är såååå många gånger mer hanterbart än det var, men samtidigt så har han i grunden kvar dessa problem, vilket gör att jag ju funderar på om han mår bra av att leva med det :/

Det har varit ett rätt händelserikt år. Vi hann ju typ precis debutera i agility innan vi var tvungna att pausa eftersom det visade sig att Tinja hade en gammal muskelskada som vi var tvungna att ta hand om. Så det tog ett tag innan vi kunde börja tävla igen, jag stretchade och backtränade tills vi fick grönt ljus av fysion att tävla igen. 

Bild från vår debut i Agility, där vi vann! 😃

Men när vi väl började tävla igen så gick det riktigt bra! I år har Tinja skrapat ihop 15 pallplaceringar varav flertalet 1:a-platser. Vi har mest tävlat Agility men även Rallylydnad och Lydnad.

I agility har vi gått upp till klass 2, vi har 2 hopp-pinnar och en agility-pinne, och även en SM-pinne i lag. 
I rallylydnad har vi tagit RLD N och har två godkända rundor i Rally F, den 10:e ska vi tävla sista tävlingen för i år och hoppas på RLD F.

Lydnad har vi tävlat några gånger och lyckats skrapa ihop till LD 1, så nästa år blir det Klass 2 👍

Personligt så har jag haft det jobbigt rent ekonomiskt. Massvis med strul med ditten och datten, men nu verkar det börja lösa sig igen. Förhoppningsvis kan det börja rulla på så jag slipper gå och oroa mig över ekonomin. Men annars har jag mått bra! Min bästa vän har fått en bebis också och det är ju helt fantastiskt 😍

2017 har verkligen varit ett händelserikt år med många upp och nedgångar!

Vi började året med att ta RLD A, och sedan provade vi på 3 Mästarklassbanor under en helg. Inget godkänt resultat tyvärr, utan det närmsta var 84p.

Sedan gjorde vi Uthållighetsprovet där man ska cykla 20km och hålla en viss hastighet för att se om hunden är i fysiskt god form, så som en brukshund bör vara. Väldigt ovanligt att man gör UHP med en Rottweiler, så det är jag väldigt nöjd med!

Sedan provade vi på Lydnadsklass 1 och fick ett uppflytt och nu den senaste månaden så fick vi till ett godkänt MT med 443p(oberörd av skott) och en IPO1a med 249p (92-83-74).

Vissa delar av tävlingssäsongen är jag nöjd med. Nita har en mycket bättre attityd i lydnaden t.ex, men hon har en tendens att självbelöna sig och dra repor på plan vilket jag är väldigt frustrerad över. Så innan jag har lyckats lösa det "lilla" problemet så får tävlandet vänta, men jag har ju hela vintern på mig :P

Utöver det så har jag lite hastigt och lustigt fått tillökning av en Dobermann tik på 1.5 år, i alla fall tills vidare. På många sätt en väldigt trevlig tjej med en förmåga att gå långt i tävlingsvärlden, men en total jaktidiot, med en hel del stress som jag inte är vad vid, och problem vid hundmöten. Med henne filar jag just nu på detaljer som apporteringen, position och ordförståelse, men helst av allt kör jag drag. Där går det undan och hon sköter sig strålande sålänge vi inte möter andra hundar. Hon skulle aldrig göra något dumt, utan är bara osäker och ohyffsad, men ja.. :P

Och, höll på att glömma! Jag har även utbildat mig till Hundmassör och gått grundutbildningen för att bli SBK Instruktör!

Nästa år hoppas jag att saker och ting faller på plats med Nita så att jag bara behöver fokussera på momenten, inte huruvida min hund hånglar upp domaren eller inte!!

mitt 2017 har var rakt upp åt röven! min depression har blivit 1000gånger värre, min pojkvän dumpade mig efter nästan 4år, min hund blev attakerad av en lajka och nu har han blivit diagnostiserad med Epilepsi och ska kastreras på fredag

Jag tillför nog inte så mycket, men skriver ändå.

Min vardag och mitt bråk med vården som pissar på mig är konstant väldigt upp och ner.

Fast sedan kom lilla Knut hem till mig den 30:e april. Innan han kom hit gick jag inte ut om jag inte var tvungen för något viktigt möte. Från att bokstavligen inte ha satt foten utanför ytterdörren på var 4:e-8:e vecka är jag nu ute på promenad/träning iallafall 2 gånger per dag. 

Jag är även taggad över hundaktiviteter. Kurser är skitkul! Det är extremt ovanligt för mig att ha motivation för något, så det är kul.

Om Knut är lämplig att utbilda som min servicehund och allt med utredningar och vård går i lås tror jag nog att jag kan börja leva och inte bara vara vid liv/existera. Det är både läskigt och spännande när jag varit sjuk så länge.

Värsta året någonsin så jag är glad att det snart är slut.

Vi har haft ett rätt bra år!🙂Jag håller på att utbilda mig till tävlingsledare i lydnad och blir klar i början av 2018. Bonny har tävlat och tagit titeln RLD A och även hunnit få 2 cert i mästarklass. Vi har även blivit klubbmästare i lydnad.  Happy är pigg och glad och är fortfarande smärtfri i sina leder.

Har även  fått hem min efterlängtade schäfervalp som är helt fantastisk. 

Men viktigast är att alla hundar har varit pigga och friska hela året!🙂

Upp och ner, ner och upp… Grisen gal i granens topp… Sammanfattar hela året ganska bra.

Tyvärr blir inte Dobermannen kvar :(
Nu efter ett par månader så har hon börjar visa resursförsvar mot Nita, och eventuellt är det mig hon ser som resursen. Nita är så snäll och vill inte ha bråk så hon står bara där och tar emot medans den andra hunden flyger på henne. Inte rättvist så det håller inte :(

#33 tråkigt.. men det va la ändå en upplevelse? :)

Mitt hundår har för det mesta varit bra! Jag fick vara med från start angående avel på min då yngsta Pudel och oj vilken spännande och rolig resa det har varit! Å lärorikt också! Att få vara med i allt ifrån att välja hane till parning till att gå och undra om där är några valpar där inne till att oroa sig hur allt ska gå till att få bekräftat dräktigheten på ultraljud till att vara med under valpning hos uppfödaren och till slut när jag fick godkännande utav mina föräldrar att spara en valp ifrån kullen så nu sitter jag här med 3 underbara pudlar! En fantastisk resa har det varit! Så min flock har utökats och oj vilken liten otrolig hund jag fått. Så himla fin på alla sätt och vis. Då Nyx parades blev hon också nerklippt så utställningstiden är förbi för henne nu. Men då har hennes dotter tagit över och jag kan redan säga att hon hittills fått fler rosetter än vad hennes mamma totalt fått haha så det har börjat bra! Och fler utställningar ska det bli! Har också bestämt mig äntligen vad jag vill göra och det är att börja med rallylydnad! I januari nästa år börjar Nyx och jag en kurs i det och det ska bli så kul! Hon är så duktig så är bara matte som ska hänga med också och förhoppningsvis kunna ta oss ut på tävlingsbanorna så småningom :) En tanke är att gå kurs med Nyx och sedan träna dom andra två vid sidan om hemma så får vi se om dom kanske också kan tävla i det sen. Dafne har nog tyvärr blivit inkontinent.. Vi är osäkra på om det är pga hennes kastrering eller hennes ryggproblematik som trycker på blåsan.. hur som, inatt kissade hon på sig igen så nu ska vi prova medicin och hoppas det hjälper! Vi har också hittat en ny hundfysioterapeut som vi hoppas ska hjälpa henne på traven med det onda. Annars hänger hon på fint :) En bild på nytillskottet Hera :)

#35 Jag har nog varit dålig på att följa er utöver att jag visste att det skulle bli en kull, men wow så roligt!😃

#36 Jag har faktiskt inte skrivit så mycket här om det så inte varit det lättare att hålla koll på Haha! Ja det var en fantastisk upplevelse!

Vi har haft ett fruktansvärt år… det känns som att jag har förlorat nästan allt detta året. Alla mina drömmar, framtidsplaner, min valp och till och med nästan Zuki. Vi har haft framgångar också detta året men jag hade bytat dom alla, utan att blinka om jag sluppit vara med om allt annat i år. Zuki blev agilitychampion i år, i både hopp och agility och vi har haft enorma framsteg med våra running contacts och har vunnit flera klass3 tävlingar eller placerat oss bra. Hon ligger i skrivande stund högst upp på kvallistan med 19 sm-pinnar under denna kvalperioden (och är SM-kvalad för nästa år!) Hon ligger även på en 8e plats av över 200 hundar i sin storlek på sasks årets agilityhund-lista.

Valpen har vuxit upp och blivit en fantastisk liten tjej, jag och husse har köpt hus, jag har fått nytt jobb och livet är på rätt spår äntligen! Sitter nu på tåget på väg att hämta hem hund nummer tre som ska förgylla våran tillvaro ännu mera. ♡

Vårt 2017 har överlag varit bra men ostabilt, och inte blev riktigt som planerat.

Flax (unghunden) har inte alls fått kursa lika mycket som tänkt, det får bli 2018 istället. Inte heller tävlat, dock var planen att inte tävla. Han har provat på lite av varje, rally, spår, sök, lydnad, drag mm. Vi har ändå mest hållt oss till lydnaden, vilket var tanken när jag skaffade honom 🙂Trassel (4åringen) har verkligen briljerat! Målet var att ta rldn, men han fixade även ett rldf och hade kunnat starta avancerad klass, Jag valde dock att ta en paus från tävlandet i höstas för att låta honom landa lite i allt nytt han lärt sig. För några månader sen dök Neo upp i våra liv, en snart 6årig breton. Vi är så kära i honom, vilken jäkla hund han är 😍

Mitt år har varit upp och ner! Jag skrev c-uppsats, tog examen, skrev en vetenskaplig artikel baserad på c-uppsatsen(som vi också fått publicerad, woop😎), fick nytt jobb, sökt nya jobb, väntar på besked om nytt jobb vilken dag som helst, osv osv osv. Känslomässigt har året också varit en berg och dalbana, ångest, förväntan och glädje har varvats om vartannat. 2018 hoppas jag bara ska bli lite mer stabilt 😉