På beställning kommer nu en novell som jag skrev för ett år sen i skolan. Kan varna för att den inte är glad och trevlig direkt, så tycker man inte om sånt kanske det är bäst att låta bli att läsa. :P Men ni som läser får gärna kommentera, både positiva och negativa saker. :)

För Evigt

Lina satt och tittade ut på den fallande snön. Nu hade det gått ett år sen den hemska olyckan som gjorde henne rullstolsbunden. Nyårsafton, som hon brukade älska, var nu bara tragisk. Hon brukade springa ute, festa med kompisar och skjuta raketer. Men nu satt hon hemma i en rullstol och väntade på tolvslaget av någon anledning hon inte visste. Hon hade inget att se fram emot, det skulle inte bli någon skillnad för att det var nytt år. Ännu ett år i rullstol, jippie…

- Lina, vill du ha mer cider? ropade hennes mamma från köket.
Lina var på väg att tacka nej, men ändrade sig. Blev hon full kanske något skulle bli roligt i alla fall.
- Ja tack!
Hennes lillebror kom strax springande med påfyllning åt henne.
- Här, drick och var glad. sa han och log.
- Tack Patrik. sa Lina och försökte le tillbaka. Hon tyckte om sin bror. Han var alltid glad och positiv och hade stöttat henne riktigt mycket sen olyckan. Hon behövde verkligen honom.
Patrik satte sig på en stol bredvid Lina. Han var 16, två år yngre än henne. Hans kompisar var på något annat ställe och åt tillsammans nu, men Patrik hade valt att vara hemma och "förfesta med syrran" som han hade uttryckt det, innan han skulle förenas med sina kompisar och dra till torget inför tolvslaget. Lina hade verkligen uppskattat det, nu behövde hon sin bror mer än någonsin. De satt ett tag och pratade och hade riktigt trevligt, skrattade mer och mer allteftersom de kände av alkoholen. Men så ringde Patriks mobil.
- Jag måste sticka nu, syrran. sa han efter det korta samtalet. Men du får försöka ha så roligt som möjligt.
- Tack, det ska jag.
- Jag ringer dig vid tolv och hälsar gott nytt år. sa han innan han drog.

Lina följde hans väg bort genom fönstret. När hon såg honom gå ute på vägen sköljde en massa minnen över henne. Minnen från den hemska natten, natten då hon blev av med ena benet och en av hennes bästa vänner…

- Nyårsafton! Fest! skrek Emelie och öppnade en öl.
Lina och hennes bästa kompisar Emelie och Mia var på nyårsfest hos Rickard, en av Mias klasskamrater. Det var fullt med folk i den lilla lägenheten, vilket gjorde det varmt och kvavt. Men vad gjorde det? De hade tillräckligt med öl och sprit för att det skulle räcka i en vecka. Det var nyårsafton, det var fest och alla var fulla och glada.

- Ska du satsa på Jens, eller? viskade Emelie i Linas öra.
- Va? sa Lina förvånat.
- Ja, Jens, där borta i soffan. Emelie pekade diskret på en brunhårig kille med luggen i ögonen. Han som du sa var snygg förut.
- Jaha… Heter han Jens?
- Japp. Jag tog reda på det nyss. sa Emelie och log, ett leende som bara hon kunde. Han är skitsöt ju! Gå bort och prata med honom nu.
Lina fick en lätt knuff i Jens riktning. Egentligen var hon ju rätt blyg, men alkoholen hade gjort sitt så hon stegade iväg mot Jens.
- Hej… Lina heter jag. sa hon och satte sig bredvid honom i soffan.
- Jens.
Han hade ett underbart leende.
- Så… Hur känner du Rickard då?
- Vi är kusiner. Själv då?
- Jaha, vad trevligt. Min kompis, Mia, går i samma klass som honom.
- Mia? sa Jens och såg lite halvt besviken ut.
- Jaa, vaddå då?
- Nej, jag har bara fått en dålig bild av henne. Men hon är säkert trevlig.
- Va? Varför det?
- Nej men hon hamnar ju i bråk på varenda fest, hon verkar vara lite av en bitch.
- Bitch, nej! Hon är jättetrevlig. Och vaddå bråk? Jag har aldrig sett henne i bråk.
- Brukar du festa med henne då?
- Ibland… Lina var besviken. Det var inte det här hon hade väntat sig av samtalet med Jens.
- Alltså förlåt, ursäktade han sig, men det är bara den sidan jag har sett av henne. Och jag gillar inte bråk. Men du verkar väldigt trevlig… Jens log lite försiktigt.
Lina log tillbaka.
- Du med. sa hon.
Så kysstes de.

Men de blev strax avbrutna av Emelie.
- Lina, kom!
Det lät brådskande, så Lina reste sig ur soffan och gick bort till henne.
- Vad är det? Såg du inte att jag…
- Mia är där ute! sa Emelie och pekade ut genom fönstret, utan att bry sig om vad Lina försökte säga. Hon bråkade med någon och blev sur, så erbjöd sig en kille att skjutsa hem henne!
- Jaha, men det var väl snällt?
- I bil, Lina! Han är full!
- Va!? Vi måste stoppa dem!
Lina och Emelie sprang mot ytterdörren, slängde på sig ett par skor och skyndade sig ut.

Mia hade precis satt sig i Adams bil och de körde ut från parkeringen. Men ute på gatan var det någonting i vägen. Det stod två personer där.
- Vad fan..!? sa Adam surt när han upptäckte dem.

Lina och Emelie skrek och vevade i armarna för att få dem att stanna. Men det verkade inte som att Mia kände igen dem. Eller också var hon bara sur och brydde sig inte.

Adam tryckte ner gaspedalen, inget skulle få stoppa honom nu. Mia blev lite rädd, men intalade sig själv att han bara skulle skrämma dem. Så plötsligt såg hon vilka det var. Emelie och Lina, hennes kompisar. Så blev allt svart.

Lina vaknade i en säng. Men det var inte hennes säng. Den var vit, precis som allt annat runt omkring henne. Hela rummet var vitt och sterilt. Ett sjukhus. Hon låg på sjukhus. Hon försökte minnas vad som hade hänt, men det var tomt.
- Lina?
Lina vred på huvudet. Hennes mamma, Karin, satt på en stol bredvid sängen.
- Gumman, hur mår du?
- Det gör ont. Lyckades Lina få fram. Hela hennes kropp värkte.
- Jag ska hämta en läkare. Vänta lite så är jag snart tillbaka.

När Lina blev ensam mindes hon plötsligt allt. Festen, bilen, krocken… Emelie och Mia! Hur hade det gått för dem? Det var det första hon frågade när hennes mamma kom tillbaka med en doktor.
- Det tar vi sen. Först koncentrerar vi oss på dig. sa doktorn, som hade presenterat sig som Tom Enberg. Jag har tyvärr lite dåliga nyheter.
Lina tittade skrämt på honom, men han bara fortsatte.
- Ditt vänstra ben tog den värsta stöten från bilen, vilket gav dig en inre blödning. Vi gjorde allt vi kunde, men det var inte tillräckligt.
Tom tystnade för en stund och såg Lina djupt i ögonen. Så drog han efter andan.
- Jag är ledsen att behöva säga detta, men ditt ben gick inte att rädda. Det är amputerat från knäet och nedåt.
Lina kunde inte fatta att det var sant. Hon stirrade rakt ut i luften utan att se någonting, medan den sista meningen ekade i hennes huvud; "Det är amputerat från knäet och nedåt". Sen bröt hon ihop. Tom gick ut ur rummet och lämnade Lina och hennes mamma ensamma.
- Såja, gumman. Det blir bra. sa Karin tröstande. Det finns ju rullstol…
Lina stannade upp i gråten och stirrade på sin mamma som om hon var en utomjording.
- Rullstol!? Tror du jag vill sitta i rullstol resten av mitt liv, eller? De hade ju kunnat fråga mig först innan de tar bort mina kroppsdelar!
- Men hade de inte amputerat skulle du ha dött.
- Det hade väl varit bättre, så hade jag sluppit det här.
- Lina, säg inte så. nu grät Karin också. Jag älskar dig gumman, det vet du. Och många andra gör det också. Var glad att du lever.
Lina vände bort huvudet.
- Lämna mig ifred. sa hon.
- Va?
- Jag vill vara ensam. Gå.
Karin sa ingen mer utan reste sig från stolen och gick ut ur rummet.

Några dagar senare fick Lina åka hem. Men det var helt utan livslust. Visst, hon hade sin familj som stöttade henne till 100 procent och hennes underbara kompis Mia. Just det, bara en. För några dagar sen hade hon haft två. Men Emelie var borta, död. Hon avled i det ögonblicket bilen träffade henne. Det hade Lina fått reda på dagen innan hon blev utskriven från sjukhuset. Lina kände att det var delvis hennes fel, eftersom det var hon som hade sprungit ut i vägen först. Emelie hade bara följt efter. Det hade antagligen funnits ett bättre sätt att stoppa bilen på. Fast Lina var inte den som kände sig mest skyldig…

Hemma på sitt rum satt Mia och stirrade ut i luften. Det var i stort sett allt hon gjort sen nyår. Hon visste att allting var hennes fel. Det var hon som hade tagit med sina kompisar på festen, det var hon som blev sur och skulle dra hem utan att tala om det för dem, och framför allt, det var hon som hade satt sig i bilen med en full man som körde på dem. Det var helt och hållet hennes fel att Emelie var död och Lina rullstolsbunden resten av livet. Det borde ha varit hon som straffats så, de andra var oskyldiga, ville bara hjälpa. Men Mia, den stora syndaren, hade klarat sig ur det hela med en liten skråma. Det var inte rättvist. Fast inuti hade hon krossats totalt och inget skulle någonsin kunna göra henne hel igen.

Men ett år gick, Lina hade nästan tappat kontakten med Mia. Men de pratade med varandra i telefon ibland, och någon gång kom hon och hälsade på. Fast mycket mer än så var det inte. Men nu, på nyårsafton, tänkte Lina inte på något annat än Emelie, som varit död ett år, och på Mia, med såna skuldkänslor att hon knappt klarade av att se på Lina.
Klockan blev 11, en timme kvar tills året var slut. Då ringde telefonen. Lina blev riktigt förvånad när hon hörde Mias röst.
- Vill du med ut en sväng, på promenad eller nåt? frågade hon. Jag vill inte fira.
- Jättegärna! Jag skulle göra vad som helst för att slippa vara kvar här!

En stund senare kom Mia förbi och de gick iväg, bort från alla hus och fester och glada nyårsfiranden. De gick bort från stan, mot skogen och sjön. Framme vid sjön stannade de och tittade ut över den. Den var vit av all is och kantad med gröna granar. De brukade vara snötäckta, men inte i år. Det hade knappt kommit någon snö alls på hela vintern, och det lilla som kommit under dagen var nästan helt borta.
- Vill du upp på Ronja-berget? frågade Mia utan att röra blicken.
Lina nickade. Ronja-berget, alldeles intill sjön, där de alltid lekt som små. Hon hade inte varit uppe där på flera år. Berget var kluvet på mitten, en stor, bred spricka delade det. Därför kallade de det för Ronja-berget. Ronja-berget med helvetesgapet. Fast den här sprickan var större, totalt omöjlig att hoppa över, och djupare. Man såg inte marken nedanför, det var alldeles becksvart.

En halvtimme tog det för Mia att få upp rullstolen på toppen av berget i den ojämna terrängen. När de var framme vid kanten, alldeles intill helvetesgapet, var klockan nästan prick tolv. Lina sträckte upp armarna.
- Hjälp mig upp.
Det var inte lätt, men med lite styrka och teknik, och en hel del vilja, lyckades Mia hjälpa Lina upp på fötter. Så stod de där och tittade ner i klyftan. Avlägset kunde de höra kyrkklockan slå tolv slag och himlen lystes upp av fyrverkerier. Lina och Mia såg med djupa blickar in i varandras ögon. Det var nu eller aldrig. De höll ett stadigt tag i varandra med varsin arm, och sträckte ut den andra. Så lutade de sig framåt. Lina och Mia föll, rakt ned mot det mörka djupet. Fast egentligen föll de inte. De flög.

Så var de tillsammans igen, Mia, Lina och Emelie. De hade varit bästa vänner sen de lärde sig gå, och nu skulle inget kunna skilja dem åt igen. De skulle vara tillsammans för evigt.