Det är svårt att säga om man inte träffar hunden regelbundet och i olika situationer. Men jag känner en del hundar med just dålig mentalitet. Reaktiva hundar utan urskiljningsförmåga, rädda hundar, hundar med separationsångest..

Sen t.ex om en och samma ägare alltid får samma problem med sina hundar - t.ex hundarna får alltid separationsångest - då kan jag ifrågasätta om det faktiskt inte är ägaren det är fel på, och inte hundarna. 

Däremot, är det en blandras eller utställningsvariant är jag faktiskt skyldig till att anta att det är hundens mentalitet det är fel på, även om jag bara set ett utfall eller att hunden blir rädd för någon en gång, eftersom den aveln sällan är inriktad på mentalitet.

Jag har träffat mentalt dåliga hundar, men jag har också träffat hundar som varit riktigt otrevliga men som visat sig vara bra hundar i fel hem. Upplever dock att de allra flesta hundar idag är helt ok, som hund sett. Sedan finns det såklart en hel hög av hundar som inte är rastypiska och därmed usla rasrepresntanter. Tex tycker jag inte att en hund av jakthundsras har bra mentalitet om den inte jagar, men det kan ju vara en mycket trevlig hund ändå, för någon annan. De hundarna kan bli underbara i rätt hem, men ska trots det inte användas i avel pga mentaliteten.

Jag har träffat många hundar som är kassa mentalt. Jobbat med problemhundar förut. 
Men än idag.
Tyvärr verkar det vara mycket kvarstående rädslor, hundar som inte kan avreagera idag. Då det för alldeles för många hundar räcker med en dålig upplevelse, sedan har en reaktiv, rädd eller aggressiv hund skapats.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det låter så sjukt att en enda dålig upplevelse ska kunna färga en hund negativt hela livet (om vi nu inte pratar om nått OTROLIGT EXTREMT). Kan säkert vara fördomar från min sida, men då undrar jag faktiskt lite direkt om hur ägaren hanterade hunden efter den händelsen, och vad som skedde efter.

I övrigt tror jag säkert det finns hundar med dålig mentalitet rent genetiskt. Men jag tror nånstans att de flesta av dessa hundar borde kunna leva bra liv, och lära sig åtminstone kunna klara av de rädslor de har tillräckligt för att det inte ska totalt förstöra hela livet. Problemet kanske är att vissa hundar kan bli så krävande att det inte känns rimligt att tro att det finns många ägare som har tillräckligt med tid. Undrar hur många som köper hund som räknar med att de skulle kunna få en hund som kräver LÅNGT mer än en "normal hund".

#4 Jag har fått höra om folk vars hundar blivit påflugna en gång och därefter kör med "anfall är bästa försvar".  Eller hundar som blev skrämda av att en bil startade när de var valpar och sen dess är rädda för bilar. Och varianter av dessa historier. 

Känns helt galet att det ska vara en sorts "lyx" att hundar inte blir färgade av negativa erfarenheter. Benji har blivit attackerad flertalet gånger, inte har han blivit varken rädd eller aggressiv för det. Samma med Tinja, hon har råkat gå förbi och blivit huggen mot av flera otrevliga hundar - inte tror hon att alla hundar är otrevliga för det.

Sen tror jag absolut att även de bästa hundarna mentalt kan bli rena vrak i fel händer. Det spelar ingen roll om hunden är absolut fantastisk mentalt om den lever i konstant stress, understimulans med mycket ensamtid - den kommer gå sönder i själen. Och sånt tar jäkligt mycket jobb och kärlek att få ordning på.

Jag tycker inte det är så enkelt som att det antingen är en mentalt dålig hund eller ägarens fel. Det är mycket som kan hända som är utanför ägarens kontroll som kan påverka hundens beteende. Och två hundägare kan göra samma misstag med varsin hund, vilket inte spelar någon roll för den ena men ställer till det för den andra. Är man då en sämre hundägare om man kanske inte är helt kompatibel med just den hund man skaffat. Det här med mentalitet är inte heller helt kristallklart för det måste man också sätta i sitt sammanhang. En hund kan fungera bra i en viss miljö men utveckla problembeteenden i en annan (eller snarare att dess egenskaper upplevs som problem). Vilda djur har ofta mycket mer rädsleresponser än tamhundar men vi skulle inte kalla dem mentalt dåliga för det - för det är funktionellt för dem. Vi vill däremot inte ha rädsla och skygghet i våra hundar. Men med alla dessa brasklappar, så har jag känt flera hundar som jag skulle kalla "mentalt dåliga" = inte fungerande som hund i familj och samhället. I samtliga fall har ägarna verkligen kämpat, men livet med hunden varit svårt. Och i ett fall vet jag att hela valpkullen blev småknäppa, så uppenbart fanns det något genetiskt eller tidigt miljöbetingat där.

#4 Så kallad "single event learning" är inget hokus pokus även om man själv kanske haft turen att slippa råka ut för det.  En stark rädslerespons mot något farligt har varit en förutsättning för överlevnad (vad vi anser är farligt eller inte spelar ingen roll, utan det är individens upplevelse som gör det). Single event learning handlar om  kraftfulla negativa associationer och även om det kan hända närsom i en hunds (eller människas för den delen) liv, så är det så att den högsta risken för det korrelerar med de stadier i hundens uppväxt som har med utvecklandet av rädsla att göra. (Inte helt otippat kanske). Mellan 6-11 veckor och 6-14 månader.

#7 Håller helt med! Ni som avfärdar traumatiserade hundar som mentalt dåliga, säger ni samma sak om ett barn som till exempel upplevt en bombning och sedan är rädd för saker som påminner om det?

#7 Jag avfärdar det inte, och kallar det inte hokus pokus. Det bara känns främmande för mig. Särskilt att det skulle vara vanligt. Jag tror säkert det KAN hända, däremot kan jag tvivla på att alla fall man hör talas om är helt utom ägarnas möjlighet att påverka. 

#8 vi kan väl sluta jämföra människor och hundar iaf. Men ok. Hade jag ett barn som genomgått en sån traumatisk händelse så hade vi självklart tränat på att bearbeta det för att minska effekterna så det inte förstör livet.

Tack för era svar! 

Det känns som att de flesta tycker att en rädd, eller (över)känslig hund är mentalt "dålig". Antagligen pga att det är svårt att leva med en sådan hund. Som hundägare kan man skydda sin hund från mycket, men inte från allt, och då är det ju inte särskilt kul att ha en hund som extremt lätt skapar starka rädsleassociationer. 

Samtidigt är det ju så himla svårt att avgöra om en rädd/nervös hund är mentalt dålig, eftersom rädslor ofta korrelerar med hur pass bra relation hunden har med sin ägare. En hund som har en nära och bra relation med sin ägare brukar ju vara mer motståndskraftig mot rädslor - enligt min erfarenhet! Då finns det ju en risk att man avfärdar en rädd hund som mentalt dålig när det egentligen handlar om att hunden inte fått tillräckligt med stöd från sin ägare.

Min erfarenhet av en mentalt dålig hund var lite annorlunda. Han var inte alls en rädd hund, tvärtom. Världens goaste hund 98% av tiden, och högt älskad. Men däremellan agerade han fullkomligt irrationellt. Han kunde sitta bredvid en person som kände väl och tyckte mycket om, för att sedan - HELT ur tomma intet - bli fullkomligt rasande. Det höll i sig en kort stund, sedan blev han normal igen. Det var såklart fruktansvärt. Han kunde också ställa sig på en plats i hemmet och stå där blixtstilla i en timme, helt orörlig. En släkting till honom agerade på liknande sätt.

#8 Jämför aldrig barn med djur. Det sänker nivån på diskussionen till sandlådenivå. Extremt okunnigt.

Att inte kunna avreagera och ha kvarstående rädslor är dålig mentalitet. Tyvärr går detta knappt att diskutera på en lagom nivå, eftersom ägare till "traumatiserade" hundar tar det väldigt personligt, och ofta är folk väldigt känsliga när man nuddar detta ämne. 

Att hunden har kvarstående rädslor resten av livet på grund av att den fått ett kompostgaller över sig, blivit attackerad en gång eller sett en fyrverkeripjäs avfyras etc är ingen bra mentalitet. 

Tyvärr avlar många vidare på dessa individer, de ursäktar sig med att något faktiskt har hänt hunden och hunden aldrig skulle vara rädd om inte det hänt, sorgligt. 

Min ena hund blev ordentligt attackerad som valp och senare som vuxen. Han har fått ett kompostgaller över sig men då han inte är rädd för sådana saker så hände inget alls, han har fått en fyrverkeripjäs mot sig och han är inte skotträdd. 
Fastnat i en dörr har han också, han är inte rädd för dörrar.
Min andra är rädd och feg för allt möjligt men avreagerar på två röda, så hans mesighet påverkar inte vår vardag.

Jag pratar om att mentalt stabila hundar ska kunna avreagera och inte ha kvarstående rädslor resten av livet.
Det är fakta att en stabil hund kan avreagera. 
Ni vänder det till något helt annat.

@wellkraft jag tycker att de flesta (alla?) i tråden är överens om att en mentalt dålig hund generellt sett har svårare att avreagera på negativa upplevelser och lättare drar på sig permanenta rädslor, så jag tycker inte alls att vi "vänder det till något helt annat". 

Frågan från början var huruvida man tycker att det är lätt/svårt att avgöra om det är hunden som är mentalt dålig eller om det är ägaren som brister i uppfostran. Jag var nyfiken på det eftersom det kan vara svårt att fastställa att en hund är mentalt dålig endast baserat på att hunden är rädd och nervös. En mentalt stabil hund kan långsamt förvandlas till ett nervvrak hos fel ägare, det har nog de flesta sett både en och flera gånger.

Jag vet att man inte ska jämföra hundar och människor, men jag tror att hundar, liksom människor, har väldigt olika personligheter, färgade av både miljö och arv. Skillnaden mellan hundar och människor är att vi inte bedriver kontrollerad avel på människor. Med hundar har vi möjlighet att välja bort mindre lämpliga avelskandidater. Att avla på skotträdda hundar avråda exempelvis ifrån. Jag tror också gällande hundar att det finns hundar som generellt är ängsligare, och hundar som är i grunden tryggare, precis som hos människor eller andra djur för den delen. Blandar man även in miljö tror jag inte att det generellt är så enkelt att förklara som att en hund har dålig mentalitet. Jag tror att kombinationer av arv och miljö gör en hund med i våra ögon dålig mentalitet. En osäker och ängslig hund kan i fel hem, och då menar jag inte nödvändigtvis i ett olämpligt hem utan kanske ett hem där hund och ägare inte riktigt passar ihop, och bli en problembild. Samma hund kan hamna i ett hem med en ägare som verkligen förstår att trycka på alla rätt knappar hos den individen och få fram en underbar hund! Detsamma gäller trygga, orädda hundar, som jag är helt övertygad om kan bli en problemhund i fel hem. Sedan finns det hundar som har större chans att hamna i fel hem, där gruppen människor som kan se och förstå kanske är mindre, medan det finns hundar som i princip kan bli misshandlade hela sin uppväxt och ändå vara fantastiska hundar. För att summera upp. Jag tror inte att en hund bara är en problemhund, utan att det finns blandade faktorer, slump, oväntade händelser och miljö som skapar hunden. Vissa hundar klarar sig bättre och andra sämre. Vissa hade kanske klarat sig bättre om vissa händelser inte hade inträffat vid just ett specifikt ögonblick. Jag har en väldigt känslig hund, som exempel. Hon är i sig själv en ängslig själ. Hon ältar, om jag får använda det ordet på en hund, och en upplevelse kan sitta kvar i henne länge. Hon blev påfluhen som liten. En enskild händelse under optimalt dåliga förhållanden. 6 månader, värsta spökåldern, mörkrädd och påflugen av en stor svart hund, runt ett hörn så hon aldrug hann se den inman den var över henne, sent sent på kvällen. Vissa hundar hade kunnat släppa det, min kissade på sig och låg platt på marken och skakade efteråt. Det tog mig 1,5 år att få henne att reagera rätt (alltså inte alls) vid hundmöten efter den händelsen. I början gjorde hon hemska utfall mot alla hundar vi träffade. Idag raggar hon som mest och försöker dra förbi hundar, men bara om hundarna ger henne uppmärksamhet. Hon är sådan som individ, och vi har fått hitta hennes knappar och inse att man måste skynda långsamt. I ett annat hem hade hon kanske inte haft problem alls, medan hon i vissa hem hade kunnat bli rent livsfarlig.

#11 Jag håller med om mycket, men du lägger också alldeles för mycket vikt i enstaka anekdoter i en generell diskussion.

#13 Wellcraft är mitt användarnamn.
Ja vissa hundar har säkert hamnat fel precis som Fisherling nämnde i början kan faktorer såsom understimulans med mera ta sönder även den stabilaste hunden.
Men det är ett undantag, oftast handlar det om dålig mentalitet. 

#14 Jag har jobbat med problemhundar och tyvärr är vissa hundar "födda till" problemhundar, det har inte funnits något man kunnat göra annorlunda.
Detta handlar oftast om ogenomtänkta rasblandningar. 
Annars är det oftast så att flera faktorer spelar in, ibland bara en enda.

#15 Jaså det tycker du. Tur att jag får diskutera på mitt vis och kommer fortsätta med det.

#16 Oj, trodde inte du skulle ta min kommentar så negativt. Alla har vi våra åsikter. Och en anekdot är just det, en anekdot.

Det är många genom åren som går på mitt vis att diskutera, formulera mig på, hur jag stavar, min grammatik osv. Jag har bland annat svår dyslexi och autism vilket speglar mitt vis att diskutera, stava m.m på. Jag hugger ifrån direkt när någon påpekar smått som stort därför att jag numer är nöjd med vad jag gör och inte försöker ändra på mig längre. Även om du påpekade smått så hugger jag ändå ifrån, för jag resonerar inte om mitt vis att uttrycka mig på eller hur jag diskuterar.

#10 Det där låter verkligen som något som kallas för rage inom hundvärlden.