Jag var 15 när jag skaffade min hund, och släpper ogärna ut någon under 18 med min… (fd problemhund)

Jag skulle säga 15 med en snäll hund! 

Mycket för att man inte har ett helt utvecklat konsekvenstänk när man är ung, så även om ens egna hund är snäll så kan man hamna i trassliga situationer, med lösa aggressiva hundar, kopplet går sönder, något skrämmer hunden etc. 

Har du kikat på dagmatte/-husse eller dogwalker? 

Jag hade allra helst satsat på en bra dagmatte i er situation! Inte samma stim och stoj som på dagis, mer intimt och lugnt, men samtidigt så slipper hunden vara ensam långa dagar, och barnen slipper skippa sina raster :)

Jag kunde ta hundar ut på promenader själv vid kanske 8 år. Men det var ju inte min hund utan en släktings. Men vet att en gång blev det bråk med en annan hund och jag var på gården och det fanns vuxna i närheten som tur var. För den situationen kunde jag inte hantera själv. Så det är nått man måste tänka på.

Jag vet ju inte hur gamla dina barn är men de kommer förmodligen byta skola och ha annat för sig än att rasta sin hund. De kanske inte ens kommer att hinna hem på rasten och hunden behöver ju en stund på sig ute.

Tycker det är jäkligt orättvist att skaffa ett liv och sedan lägga över ansver på dina barn, Som du också valde att skaffa. Enligt mig helt enkelt, Jag hade inte skaffat ett djur om jag inte visste att JAG kunde sköta det "till vardags", Att bli sjuk och alla "hjälper" man har inte kan och man då måste ta hjälp av drastiska saker (som sina barn) kan jag förstå, Men inte till vardags, Och speciellt inte med en stor hund.
Jag ser barn gå ut och gå med småhundar hela tiden i mitt område och jag blir lika förbannad varenda gång, Barnen får riktig panik när dom ser mina hundar komma gåendes, Fast mina hundar är KOPPLADE och snälla. Tänk då om en stor hund kommer springandes lös emot dessa stackars barn? Dom vet inte hur dom ska hantera situationen och det blir för mycket ansvar..

Jag var 12 när vi skaffade hund och jag var ute med henne själv efter skolan utan problem, men jag var nog mer ansvarstagande än man räkna med generellt. Innan dess, från att vi var 10, så var jag och en kompis ute med grannhundar, men vi var inte alltid exemplariska och jag förstår inte nu hur ägaren vågade… Jag skulle inte räkna med att ett barn vill och orkar offra sina raster för att gå ut med hunden. Och tänk på att en större hund kan vara fysiskt svår att hantera för ett barn, det är inte rättvist varken mot barnet eller mötande.

Jag känner ett par familjer som skaffat hund för att barnen skall ha som sällskap efter skolan när de inte får gå på fritids längre.
Jättekul, tyckte barnen, men efter ett tag blev det trist att inte få hänga med kompisar hem eller göra andra saker.
Även om barnen älskar er hund över allt annat så bind dem inte vid den. Gör inte detta mot dina barn eller din hund.

Min man och jag var övertygade om att vi skulle skaffa hund, men är så glada att vi inte gjorde det. Vi har kunnat hjälpa till att ta hand om ett par hundar där mellanstadiebarnen velat göra annat än att gå hem och gå ut med hunden.

Tänk noga efter innan du skaffar hund. Hur lever ni? Vad har ni för fritidsintressen? Reser ni när ni har råd/möjlighet?

Se till att skaffa en hundvakt där ni inte är beroende av en enda person, snäll granne etc.

Jag var runt 10 när jag och min syster var ute och gick samt tränade med familjens första hund på egen vilja. Men då bodde vi på landet och det fanns inga hundmöten längs vår grusväg och mamma var aldrig längre än 5-600 meter bort Att lägga över ansvaret helt på ett barn tycker jag inte är ok.

En hund lever ju många år också och barnen växer och kanske t.om flyttar.

Barn är barn och du kan aldrig räkna med att barnen ska ta det ansvaret varje dag. Jag var 11 när mamma och pappa köpte mig en lite mindre hund som jag kunde hantera. Vi hade jättekul tillsammans, han var helt lagom för mig och jag tog ett stort ansvar för den hunden. Men i slutändan var det mina föräldrar som fick ta huvudansvaret. Tycker du själv att det känns rättvist att dina barn ska behöva stressa hem på sin enda längre rast för att du vill ha hund? Vill dina barns ens ha hunden? Har de ett intresse? Vad gör du om barnen inte tar det ansvaret när det väl gäller? Säljer hunden?

Oj. Ta det lugnt jag har inte köpt en hund. Det va en tanke som slog mig. Jag gick ut med min lilla hund när jag var runt 14 år. Men jag håller med er. Skulle jag köpa en hund och barnen inte visar sig intresserade skulle jag varken tvinga dem elr sälja hunden. Det var som sagt en tanke men visste inte vilken ålder det i så fall gällde. Jag hade en klass kompis när jag va 12 år som bodde precis vid skolan och hon gick ju ut med sin Tax de dagar som hon va "tvungen" att hjälpa till. Tänkte om det fanns några fler sådana familjer och i längre avstånd från skolan. Men verkar inte vara någon hitt så tar nog och slopar den idén. Tack i alla fall 😊

Om det inte funkar så säljer du hunden? Är det inte bättre att fundera ut OM det kan funka innan du skaffar hund?

Vad gäller den ursprungliga frågan, du säger att det i så fall blir en stor hund. Då måste du ju också ta i beaktande att barnen måste vara så stora att de orkar hålla hunden ifall den skulle tokdra.

Som uppfödare säljer jag absolut inte hund till en familj som presenterar denna "lösning". Barn blir större och får andra intressen. Kompisar blir garanterat viktigare än hunden, och det ganska snart. Dessutom är det faktiskt så före högstadiet att barnen inte får lämna skolområdet under skoldagen. 

Vad gäller ålder vid rastning så kan försäkringsbolaget (/bolagen) ha åsikter om någon under 12 år är ute själv med hunden. Det är ju faktiskt inte bara sin egen hund man riskerar, som hundägare är man ekonomiskt ansvarig för ALLT som hunden skulle kunna tänkas ställa till.

Jag tänker väl mest på att du funderade på huruvida barnen skulle offra LUNCH rasten för att möjligen gå ut med en hypotetisk hund? Så beroende på hur långt det är mellan skolan och ditt hem så skulle barnen (beroende på ålder) troligen vara utan mat mellan 7-14/15? Sedan är det ju det här med konsekvens och hantering vid stressade tillfällen som spelar in. Men det har andra redan nämt så det tar jag inte upp.