Fråga oxå husägare,, de tenderar att betrakta sig själva som slavar till banken!

Nämenaltså, jag har haft hund.. de kräver som regel mer än katter, jag är definitivt kattmäniska, och husägare.. på landet!

Det är framförallt ett ansvar med djur, vilket som.. tex så får du alldrig bli sjuk.

Om du mot förmodan ändå skulle bli sjuk.. eller vill resa bort på semester under vintern så behöver du backup!

Det kräver en hel del att ha hund

problemen även för mig som är hundmänniska är begränsningarna 

alltid hundvakt även om hunden ibland klarar av och vara ensam om den är ensamhetstränad långt ifrån alla hundar som klarar det, reser man mycket blir det extra problematiskt. 

Alla rastningar oavsett väder humör, besökare måste tåla hundar. Måste alltid tas hand om inte lika "självgående" som katter kan vara. Är det en omplacering var 100 % på att kolla upp allting innan eventuella problem osv, är hunden helt rumsren ensamhetstränad m.m? Kanske du kan ha en provperiod? tänk också på kostnader försäkring olika veterinärbesök att hålla koll på

Alltså älskar du djur så är det ju MEST kul men alltid något som är problematiskt, om man älskar hundar ser man inte problemen direkt utan ser lösningarna.. men jag har inte sett så många negativa som du pratar om, däremot känner jag faktiskt efter ett par år med hund att jag nästa gång om jag skaffar djur när dessa går vidare att jag kommer vilja ha katt eller liknande.. 

lycka till

Jag har inget problem med att ha hund då jag älskar att gå ut på promenader och aktivera de. Det är förstås olika från person till person om man gillar att vara ute, och se en lycklig hund vid sin sida och på samma gång få bra motion. 

 Jag tycker det är så himla värt att ha hund, även om man kanske behöver gå ut när det ösregnar eller du är sjuk. 

Tycker absolut inte att det är såå jobbigt och tråkigt som många säger, blir ofta sur på människor som tycker sina hundar är jobbiga, för varför skaffar man en hund om man sedan går runt och klagar på att den är jobbig? Jag älskar hundlivet och kan inte leva utan en hund. 

Om du är ledsen t.ex kommer din hund alltid finnas där för dig och försöka trösta. Sen beror det ju självklart på vilken hundras du skaffar och hur mycket den ska aktiveras. Nu ska du ju skaffa en omplacering och det blir ju lite extra jobb då den behöver lite extra kärlek och du kan nog inte lämna den ensam på ett tag.

Är barn värt slitet?

Det är nästan samma grej.. fast barn överlever oftast föräldrarna och blir vuxna/självständiga vid 25-30!

Då de som regel får egna barn!

En hund lever cirka 5-10 år, katter cirka 10-20 år!

Det ska vara kul att ha hund, och det ÄR kul att ha hund, om man har rätt hund! Tyvärr gör väääldigt många människor ogenomtänkta hundköp. De köper en hund för att den är söt, för att de tycker synd om den, för att den råkar finnas i närheten och vara billig eller för att det verkar vara coolt att ha en viss hund. Om man istället är ärlig mot sig själv, klurar ut vad man kan erbjuda en hund för liv och undersöker vilken hund som skulle bli lycklig(!) med det livet, inte bara "kunna nöja sig med det", då ökar man chansen enormt för att det också ska bli lätt och roligt att ha hund. Själv tycker jag inte att det är ett dugg jobbigt att ha hund. Hundarna ger mig energi och livsglädje. Jag vill ha dem hos mig varje sekund av hela mitt liv. Men, så hade jag definitivt inte känt med "vilken hund som helst". Jag har vart extremt kräsen i mitt val av hundar och det har lönat sig.

Jag har haft flera hundar och är uppväxt med hund, så jag får egentligen inte svara.

Nu när jag vill skaffa hund igen efter ganska långt uppehåll är det en del saker som oroar mig. Detta med att det inte längre känns säkert att lämna en hund bunden utanför en affär t.ex. Jag lever ensam och har inte bil och jag erkänner att jag tycker det känns jättejobbigt att först gå och handla och sen gå ut med hunden. Hur många promenader per dag pallar jag? Jag är sån att en rejäl promenad per dag gillar jag, resten not so much.

Sen är det vanor jag skaffat mig som hundlös. Jag cyklar t.ex. jättemycket och älskar det. Kommer det att vara detsamma när jag måste släpa på en trailer? Visst, jycken kan få springa bredvid ibland, men inte hur långt som helst, hur fort som helst och kanske inte på landsvägen och inte när det är varmt.

Sen det vanliga förstås. Jag vet att jag inte tycker varenda kissrunda är kul. Jag kommer inte att kunna vara lika spontan. T.ex. igår hälsade jag på hos några bekanta i förbifarten på väg hem från en shopingrunda och blev kvarbjuden på middag. Det blev sent. Hade inte funkat om jag haft en hund som låg hemma och väntade. Har inget bra nätverk om/när jag behöver hundvakt heller.

Det är ett annat liv med hund. Men ja, det är värt det. Men det är mycket att tänka på och mycket man får försaka och anpassa sig till.

#5 slår verkligen huvudet på spiken! 🌺

(Jag är uppvuxen med hund och har nu min andra helt egna hund.)
Jag har en Irländsk Varghund, han smälte snabbt in i min vardag och livsstil, skulle jag däremot ha skaffat en hund som inte alls matchar mig och min livssituation så hade det nog varit mer pest än fest för mig och hunden.

Det finns stunder då Pitcher är krävande (omplacering med bagage) men det är helt klart värt jobbet, han är min lurviga klippa, han ger mig så mycket kärlek och livsglädje. Allt det positiva väger helt klart tyngre än det lilla negativa.

Jag har långt ifrån världens enklaste och roligaste hund. Han behöver specialanpassning och -hantering i nästan allt han gör i sitt liv, och han begränsar mig väldigt mycket. 

Ångrar jag att jag skaffade honom? Ibland. 

Klagar jag på honom? Ofta.

Ångrar jag honom på riktigt? Aldrig. 

Han tillför mig så jättemycket glädje, trygghet, kärlek och energi så det är ibland helt vansinnigt. 

Har du provat att ha hund innan och känt att det var okej så skulle jag inte oroa mig! Det blir också en helt annan sak när det är ens egna hund, den kärleken man känner är underbar <3 

Jag skulle säga att var väldigt försiktig när man skaffar en omplacering. Fråga om ALLT som hunden någonsin kan träffa på i din vardag, och försök se om ägaren svarar sanningsenligt. Be också att få träffa hunden flera gånger, och att få ta ut den själv på t.ex. promenader, en biltur etc.

Jag blev själv blind-sided från min hunds förra ägare om hans alla problem, trots att jag inte kände mig ny i spelet. Som tur var var det ju inga problem som jag inte kunde hantera, men det hade ju kunnat gå åt skogen. 

En omplacering kan vara superhärligt, men det kan också vara vansinnigt jobbigt, och man ska gå in i det med öppna ögon :)

Tror att om man känner att umgänget med hund är jobbigt och man bara ser att dörrar stängs och inga öppnas, då tror jag inte man ska ha hund. Ser man det tvärtemot och har förutsättningar för att ha hund, då är det en annan sak!

Nu är jag uppvuxen med hund o jobbar med hundar. Hund idiot delux. Jag älskar varje dag med hund. De ger mig många skratt men även gråa hår. Ibland är jag gråtfärdig när min 14 mån vilde testar gränser o beter sig som han tappat hjärnan. Jag har alltid haft omplaceringar och kommer förmodligen alltid ha. Har haft de som flyttat o flyttat o misskötta på olika vis. Mkt jobb men värt det. Ha hund är som att ha barn. Jag har 2 söner.

Ja, det är väldigt mycket jobb men jag ångrar absolut inte att jag skaffade hund, förutom alla promenader kanske. Jag menar hur många går självmant ut i ur och skur omkring 4 gånger om dagen VARJE dag? 😎

Jag klagar ganska så ofta över mina hundar, det mesta är småsaker som inte har så stor betydelse egentligen men jag är väldigt negativ som person och hittar alltid något nytt att klaga över… 😂

Det jag väldigt ofta hör folk klaga över är dock att dom blir begränsade i vardagen, och det förstår jag helt och hållet! Jag själv blir inte det då jag spenderar 90% av min tid hemma och om jag ska iväg så kan hundarna oftast följa med men jag vet att många får pussla lite extra med tider och så vidare för att få ihop det.

(jag är uppvuxen med hund men då jag nästan inte alls var involverad på den fronten så tog jag mig frihet att svara ändå 😉)

Man måste se det på flera sätt. 

Själv tycker jag inte det är begränsande att ha hund, inte särskilt alls. Däremot har jag insett att det är jäkligt begränsande att ha VALP :)

Man ska fråga sig vilket liv man lever/vill leva/lever även fast man inte har hund? Passar det in?

Själv mår jag bäst när jag har rel. fasta rutiner. Att sova regelbundet, varje natt 8h tex, att ta mig ut och vara utomhus mycket, varje dag. Att gå mycket i skogen. Osv. Jag vet att den livsstilen jag mår bäst av, oavsett om jag har hund eller inte, passar för att ha hund. Nej, kissrundan direkt på morronen är inte alltid jätteskoj kanske, när man fryser och hellre vill somna om eller lägga sig i soffan. Men jag VET att jag mår bättre av att ta mig ut ändå, och hunden gör att jag får en morot, att jag inte bara kan välja det lätta valet för stunden.

Jag har och kommer ha en hund. Kanske att jag med tiden skaffar en andra hund om min nuvarande börjar bli gammal, eller om jag tex skulle få en sambo som själv hade hund. Men annars tycker jag som så att:

En hund - lätt att hantera i vardagen
Två - svårare, men okej.
Tre - nu blev det för många, allt blir svårare med tre hundar! Mkt krångligare på alla promenader, hundvakter kan man nästan glömma som vill/kan ta tre på en gång osv.. Nej. Mitt råd är till de flesta att inte ha fler än två hundar max. Klart det finns undantag förstås.

Men ja, i det stora hela tycker jag inte det är så begränsande alls med hund. Den enda svåra punkten kan vara dagslösningen, om man jobbar där hunden inte kan vara. Övrigt löser sig, tycker jag, och utöver det får man mycket glädje, ett trevligt socialt nätverk, bättre hälsa osv! Och det är skönt med LIV hemma, tycker jag :)

VALP, däremot… som sagt :)

Tyckte #5 uttryckte det så himla bra, håller med om allt.

En egen reflektion: jag har tagit cellgifter hela mitt liv i princip vilket hämmar mitt immunförsvar och gjort att jag varit sjuk typ varje månad sedan jag var åtta år gammal. Sedan jag skaffade min första egna hund har jag varit förkyld tre gånger totalt. Tre! Den livsstil som hundarna innebär för mig är guld värd, inte minst för min fysiska och mentala hälsa, och jag vill aldrig vara utan dem.

Jag tycker absolut att hundägandet är värt slitet. Ibland känner jag inte så men överlag tycker jag att det var väldigt positivt att skaffa hund. Det ÄR jobbigt att gå kissrundor i minusgrader och blåst när en precis kommit hem från skolan. Det ÄR jobbigt att kliva upp ur sin varma säng för att "trösta" en gnyende hund. Det ÄR jobbigt när ens hund beter sig pinsamt.

Men allt det där kompenseras av de riktigt vackra ögonblicken, som när ens hund springer i full fart i cirklar över stock och sten i skogen. Eller som när en bara står och tittar på sin hund eftersom den är så fruktansvärt gullig. Eller som när ens hund gör något roligt läte och en bara måste skratta. Listan kan nog göras oändlig, 

Själva hundägandet i sig är inte sällan jobbigt och krävande, men det en ger till hunden får en tillbaka gånger tusen.

NU är jag uppväxt med hundar men.. När jag skaffade mina helt egna upplevde jag det aldrig jobbigt, inte ett dugg slitigt.
Har aldrig varit jobbigt, och då har jag två rätt så krävande hunda.

Inte läst alla svar, men JA det är jobbigt att ha hund vissa dagar är totalt mycket värre än andra. Men har man intresset är det också det bästa och roligaste som finns!
Jag är en väldigt gnällig människa, jag klagar på allt hela tiden (försöker ändra det med positivttänkande går sådär) och jag kan säga att jag ÄLSKAR att ha hund, Jag älskar att träffa folk med hundar, träna hundar, gå ut med hundar, det mesta med hund älskar jag. Men vissa dagar avskyr jag allt med hund, Det bara är så. 😃 Det är inte direkt så at tman hurrar när man måste ut i ösregnet när det är slaskigt ute, Eller gå på isiga vägar, slaskiga isiga vägar, halka i lera.. Trampa i hundbajs, bli dragen i kopplet (hosthost unghund).. Allt är inte positivt, men det är helt klart värt det i det stora hela.

Vi skaffa en rottweiler som första hund, vi har gjort så mkt fel med honom. Men ALDRIG NÅGONSIN att jag skulle kunna klara mig utan nu, han gör mig hel❤️

Jag skulle säga så här, man är duktig på att klaga och det är ofta det dåliga man berättar för folk då det är skönt att få ventilera sig. Man är mindre bra på att lika aktivt berätta för hela världen att något är fantastiskt bra. Det är min uppfattning åtminstone. När jag och min pojkvän skaffade hund var jag inte redo för hund. Pojkvännen hade haft många hundar innan men jag hade inte mycket mer än klappat på några hundar på stan när jag var liten. När vi fick hem valpen var jag helt paralyserad, hade ingen aning om vad jag skulle göra med den lilla krabaten. Även när hon var 1 år gammal hade jag inte än sett vad som vore så fantastiskt med att ha hund, inte bättre var det att hon strax där på kom in i en riktig klumpedunsålder där hon verkligen bara var pest och pina att ha och göra med. Det är först för runt en månad sedan som jag har kommit i fatt händelserna (vår hund är mu 1,5 år nu) och numera kan jag inte säga annat än att livet med hund är fantastiskt. Men det är verkligen en livsstil som blir vad man gör den till.

Om det är jobbigt att ha hund? Ja! Är det värt det? Ja!
Men jag tror att det beror mycket på intressen. Jag går inte ut och äter, jag går inte på bio och jag går inte ut på krogen. 
Jag är ute i skogen, jag är ute och cyklar, jag är ute med båten och då kan hunden följa med överallt. När jag åker komunalt är han med. Vi har lyckats anpassa vårat liv så att han kan vara med på allt vi gör, förrutom jobb och skola. De gånger som vi faktiskt går ut och äter ser jag till att hitta ett café eller en resturang där hundar är tillåtna. 
Lyckan när man ser att träningen ger resultat och man märker att hunden också blir glad över att vi människor äntligen är lite tydliga med vad vi vill att han ska göra, är obeskrivlig och kan väll jämföras med en idrottare som gör framsteg i sin egen träning. 
Men det är ett pyssel, det är konstant grus på golvet och sängen är som en hårig sandlåda även om jag bäddar rent varannan dag.  Vi pusslar med hundvakt och hunddagis och det går inte att planera någonting icke hundvänligt på helgen innan man har löst det med hundvakt. 
Jag och min sambo har fått mindre tid för varandra men vi har också skaffat oss ett gemensamt intresse. Han kostar pengar i form av kurser, godis, leksaker, mat, veterinär osv. Men vilket intresse man än har så spenderar man pengar på det. 

I slutändan så ger hunden oss så mycket glädje, skratt och kärlek (och huvudvärk och gråa hår) . Vissa människor tycker att det är värt att ha hund och vissa tycker det inte. Men alla har olika liv. Vi ångrar oss inte en sekund att vi skaffade hund.

Oj vad många svar det hann bli! Tack alla för att ni delar med er. Kan helt klart tänka mig att det beror mycket på val av ras, och självklart vilket liv man har i övrigt. Lutar  åt vovve i framtiden här hemma! :)

Jag är också uppvuxen men hund men vill tillägga att innan jag skaffade mina egna så brukade jag passa andras hundar och jag tyckte att det var rätt skönt när de åkte hem igen, jag upplevde det då som ganska begränsande. Trots det har jag aldrig känt så inför mina egna två (det blev två av bara farten).

Om det var jobbigt när tiken hade diarré i en vecka och jag inte fick sova mer än en timme i sträck? Fruktansvärt!Eller att släpa sig runt kvarteret när man har magsjuka. Men nej, aldrig någonsin har det känts som fel beslut. Som att fördelarna inte med råga väger upp eventuella nackdelar.

Men sen är ju det där personligt, för vissa kommer ett ev. hundägande aldrig kännas på det sättet även om rätt hund kan göra en stor skillnad.

Vill tillägga att "slit" är faktiskt nått som kan ge en rejäl dos av ökad hälsa och livskvalitet. Före jag skaffade hund hade jag faktiskt för mycket fritid och blev lätt oorganiserad, slarvade med rutiner och sömn, sov ofta dåligt. 

Det "slitet" som en hund kräver tror jag ger hälsofördelar genom att man faktiskt måste styra upp sin vardag och den ökade aktivitetsnivån hela dagen gör att man sover bättre på natten.

Jag skaffade min hund för lite mer än 2.5 år sedan, och det har varit värt all tid jag har lagt och lite till. Tror aldrig att jag har ångrat henne, men visst, jag var ju inte speciellt aktiv eller social innan jag träffade henne(det fanns inte speciellt mycket att "förlora"), så jag gör nog 10ggr mer nu än innan. Träffar folk/vänner flera gåner i veckan, åker iväg på äventyr, är ute och tävlar, åker iväg på läger, etc. etc. etc.

Numera är jag en total och komplett hundnörd, och jag älskar det livet!

En sak till att tillägga: 

Jag tror man tänker fel om man tror skaffa hund=man blir mer avskärmad, mindre social..

Det är tvärtom. Jag är en väldigt social människa som gärna pratar med främlingar som om de vore gamla bekanta, hur som helst. Men i vårt land är det ju inte standard precis att sätta sig och prata med folk på bussen, ute på torget, whatever.

MEN, har man en hund (eller som jag nu då, en stor lurvig valp) med sig, så inser man plötsligt att man pratar med främlingar nästan varje dag. I mitt gamla boende pratade jag inte mycket med grannarna alls, kände dem inte och det blev bara inte så.. Nu har jag sen jag skaffade valpen pratat med massvis med grannar och börjat känna "allt och alla" i området snart.. Kommer lite av att jag vill att de ska känna sig bekväma med att träffa mig o hunden också, särskilt när han blir äldre&större! Iaf.. Man blir jäkligt social med hund, särskilt om man vill!

Jag anser samma sak om barn, är det verkligen värt det så som alla föräldrar runt omkring mig klagar på trötthet och vad jobbiga ungarna är hela tiden, att de inte får barnvakt o.s.v. Men det var lite OT… Jag är uppväxt med hund men har levt en längre period utan hund och det var verkligen en omställning att gå från att ha katter till hund. Varje gång man ska vara hemifrån en längre tid så får man försöka lösa hundvakt eller hunddagis, varje dag ut och gå flera gånger om dagen - oavsett väder, bli störd av en lek eller kelsjuk hund när man bara vill sova… Men det är verkligen värt det. Jag tänkte i somras när jag skaffade min jycke att jag kanske inte var en hundmänniska längre.. Hade jag gjort rätt?  Jag kanske trivdes i min tillvaro som den var, utan hund? Men efter några veckor så känner jag mig hel. Mitt hem var inget hem utan hund. Han får mig att gå ut även när jag vill lata mig, han får mig att skratta 100 ggr om dagen, även om jag inte får sova så länge jag vill alltid så är han ju så rar på morgonen så man ler bara man ser honom.  Han är enkel att ta med, inte svår att fixa hundvakt till längre nu när han är rumsren, han har ensamhetstränat så jag kan vara iväg 4-5 timmar när jag behöver. Ja, ibland är jag lite låst när det kommer till att man ska vara borta en längre tid, men det är helt klart värt det.  Jag har skaffat mig en liten hund som möter min personlighet och hittar man en ras som passar en eller en personlighet eller storlek eller vad som helst som passar en så är det sällan problem. Vill aldrig vara utan hund igen!!

Jag har två extremt okomplicerade hundar och upplever inte något slit alls faktiskt. Nu är det två vuxna, kloka hundar "i sina bästa år", vars största problem är att de tycker om att käka katt- och kaninbajs. Jag har aldrig gillat att gå ut i regn och/eller storm, men när jag tänker efter blir det trots allt inte så många sådana promenader på det stora hela. Istället njuter jag av pausen som promenaderna innebär och att bara finnas tillsammans med mina hundar, som är med mig på jobbet och vilar när jag arbetar. Det känns allt som oftast som kvalitetstid som både jag och hundarna mår jättebra av. Får samma känsla när vi är ute och spårar, som är den huvudsakliga aktiveringen för mina båda just nu. Där finns förresten ett litet slitmoment och det är att hitta bra och varierande spårmarker! ;)

Det jobbigaste med att vara hundägare just nu är att båda mina tikar har drabbats av juvertumörer. Äldsta tiken har redan opererats tre gånger för samma åkomma (de senaste 12 månaderna dessutom) och vi hade väl inte väntat oss att den yngre tiken också skulle bli drabbad, åtminstone inte samtidigt som den äldre fick ett nytt återfall. Jätteledsamt!

Jag har haft min första egna hund i lite över ett år nu, är dock uppväxt med hundar.

När man är en hel familj som delar på ansvaret är det självklart enklare. Jag har en sambo som inte tycker om att promenera vilket betyder att innan hunden flyttade in bestämde vi att det är min uppgift, sambon promenerar med hunden om jag inte är hemma eller om jag är sjuk.

Tycker jag att det är jobbigt? Nej, min hund gör att jag mår så mycket bättre, mitt psykiska mående blir bättre på grund av honom då han alltid finns där för mig. När jag förra veckan skulle åka till en plats som är väldigt jobbig för mig tog jag med min hund och tack vare honom klarade jag av det. 

Nej det är inte kul att gå ut i ösregn men det tycker inte min hund heller så antingen tar vi på oss regnkläder eller så tar vi korta promenader. Han är enkel att åka kommunalt med så om jag ska till stall/vänner/familj/djurbutiker så åker han med. Det enda som kan bli lite jobbigt är att jag får dåligt samvete om jag lämnar honom ensam hemma för att man ska ut och äta eller gå på bio, men det är ytterst sällan vi gör sådant så det är okej :) Även att det är svårt att hitta en bra dagmatte kan vara jobbigt men då jag arbetar varierande tider brukar sånt kunna lösa sig relativt enkelt ändå.