Börja uppfostra hundarna, tydligt och konsekvent. De kommer lära sig vad som gäller i ditt hem och du är tydlig.

En hund skiljer lätt på vad som gäller hos dig och vad som gäller hos någon annan.

Är själv dagmatte åt en unghund där ägarna vart lite slapphänta.
Från dag ett så gällde mina regler i mitt hem utan undantag, konsekvent och bestämd. Han blev fort världens ängel och koppeldragandet försvann fort.
När det gäller regler så är jag väldigt bestämt, jag mutar inte med godis, det jag bestämmer gäller bara - funkar bäst. Hade blivit kaos här hemma annars.
Men vid träning och inlärning så får man vara positiv.

Hur gamla är hundarna och vad är det för raser/blandningar?

Hur är det att prata och diskutera (främst då) hundarna med svärfar?
Tänker att det kanske är bäst för hundarna att flytta till ett nytt hem om svärfar inte riktigt ser efter hundarna på ett bra sätt?
Alt. att ni ställer krav på förbättring av både vård, motion och aktivering av hundarna om ni ska fortsätta hjälpa till.

Kan det finnas andra alternativ för vart hundarna kan bo dessa dagar istället för hemma hos er?
Alt. kan ni få ta bara den ena av hundarna så du/ni kan fokusera på att få lite ordning och reda på en huligan först och när denne känns hanterlig så kan även nästa monster komma tillbaka?

#1 Låter bra! Då vet man iallafall att det går, så det är väl bara att gå in för det 100% 😃

#2 Ena är malteser cirka 7 år, andra en amerikansk cocker på över 10 år. Kan tilläggas att cockern även fått stroke och har ibland extrema ryggsmärtor antagligen pga övervikt. Så ibland skriker han för att han har så ont.

Det är mest min sambo som får ta såna diskussioner. Men det blir ju en väldigt känslig situation då han antagligen känner att dom är det enda som finns kvar av min svärmor. Motion och aktivering händer inte i det hemmet. Han släpper bara ut dom på tomten. Aktivering består väl mest av, sitt så får du godis. Men det är ju så himla svårt, min svärfar börjar ju bli till åren. På något sätt känns det taskigt att säga att han kanske borde göra mer med hundarna.

Mycket handlar om att min sambo känner att han sviker sin pappa om vi inte tar dom. Men han har ju ett antal syskon som kanske hade kunnat ställa upp, iaf ibland. Får prata lite med sambon om det :)

Egentligen hade jag velat föreslå en avlivning av cockern. Det känns liksom inte rätt att han ska ha så ont. 

Känns som att man inte kan ta upp något och prata om det. Iom att det fortfarande är så känsligt med min svärmors bortgång. Så man räknas väl som ett riktigt rötägg som föreslår att ta bort ena hunden. Samtidigt känns det så fel att stå tyst när man märker att ett djur inte har någon livskvalitet kvar. Den andra mår ju hyfsat bra ändå, även fast jag hade önskat att han skulle få lite mer av livet. Inte bara vara inne och gosa, o sen gå ut på tomten någon gång ibland. 

Att han ska fortsätta ha kvar dom går emot allt vad jag tycker. Kan man inte ta hand om hundarna så ska man inte ha kvar dom. Hade jag inte känt honom så hade jag nog haft lättare att uttrycka mina åsikter. 

Men tack så mycket för era svar!

#3 Har cockern undersökts av vet för att se om det kan finnas bot/lindring för ryggen?

Jag känner mig en aning kall när jag skriver det här, men ett djur ska inte behöva lida för att en människa sörjer.
Som djurägare får man sätta sina egna känslor i baksätet och man måste se till djurets hälsa och välmående i första hand.
(Det där var inte riktat till dig TS, utan mer min åsikt om scenariot i allmänhet.)

Om cockern undersöks och vet råder till avlivning kanske din partner och hans syskon tillsammans kan tala med far sin att det är det bästa för hunden.
Att ha kvar en lidande hund gör ju inte att han får sin fru tillbaka och jag tror knappast att hon vill att hennes lilla hund ska ha ont.

Din partner + syskon kan inte gå ihop och betala för en dogwalker som kan komma och motionera och aktivera hundarna?

Vilken jobbig sits för er alla inblandade, men som djurägare slipper man inte undan sitt ansvar för att ens eget liv är svårt.

Glömde skriva det i förra inlägget, men beklagar sorgen.

#4 Jag har inte superkoll, men det var nog väldigt längesen dom gjorde en koll på honom. Tror att dom har fått råda att banta honom, iom att han väger kanske 10kg för mycket. Men det har ju inte gått sådär superbra. Det syns ingen midja på honom och man får anstränga sig för att hitta revbenen. Tror det är det som är orsaken till att han har så ont.

Jag känner mig också väldigt kall när jag funderar på det. Men helt ärligt så är det nog det bästa. Vi alla tar ju på oss ett ansvar när vi skaffar hund, och därmed också ansvaret att veta när det är dags att ta bort dom.

Nej man får ju tyvärr aldrig tillbaka dom. Men har märkt att han har varit jätterädd för att te.x hennes blommor ska dö. Han själv har inget intresse i att ha kvar dom. Men eftersom hon älskade dom så mycket så känner väl att han att han måste. Antar att det blir lite samma med hundarna.

Han bor i princip mitt ute i skogen, så frågan är om någon kan tänka sig att åka ut dit. Vi själva har knappt pengar och lever just nu på kredit. Då jag saknar jobb. Så för våran del är det väldigt svårt att vara med och bidraga till det, om det ens skulle finnas någon som kan åka ut dit.

Det känns som hela ansvaret för dom hundarna ligger på oss. Om vi inte kan ha dom så är det vi som måste fixa och betala för te.x hunddagis. Kan inte vi klippa dom, så måste vi betala för trim åt dom. Vilket blir väldigt svårt i våran situation. Det är ju ganska jobbigt när det inte känns hållbart i längden. 

För mig så känns hela ansvaret väldigt påklistrat.

Åh vad jobbigt… Mitt bästa försök skulle vara att försöka lära manmen hur han bör ta hand om hundarna. Går ju att göra mycket med hundarna lösa också, gömma maten och sådär. Kanske kan han, när han får mer insikt, hitta en glädje i att ta hand om dem? Det skulle jag gjort om jag var i din sits :-) Beklagar sorgen <3

Tycker det låter som ett rimligt alternativ att ta bort hunden som har ont. Lättast är kanske att boka en tid och förklara läget för kliniken och sedan tar sambon med sig både far och hunden dit. Kanske blir det lättare för honom att fatta ett beslut om han får höra där att något måste göras. Kan tänka mig att det är oerhört svårt för honom att göra sig av med en eller båda hundarna om han inte ens kan släppa blommorna, även om han innerst inne känner att han inte mäktar med de. Rent krasst skulle en hund mindre göra situationen lättare för dig och din sambo också.

Jag har varit med om att helt rumsrena hanar kissat inne när det hälsat på hos tik som löp för ett tag sedan. Kan det vara något sånt som spökar?

Sen måste ju ditt mående också fungera. Kan ni ha hundarna bara när din sambo är ledig? Eller kan han åka hem till sin far ett par kvällar i veckan i stället?

#6 Tror dom har hållt alla sina hundar på samma sätt. Så är väldigt rädd över att det inte kommer gå in, eftersom hundarna "verkar må bra, och det har dom alltid gjort" trots aktivering och promenader. 

#7 Hade tänkt sätta mig med sambon någon dag och ta upp det. Så han kan prata med sin pappa och att vi utgår därifrån. För min del hade det underlättat en massor att bara ha en hund att ta hand om. Hur illa det än kan låta.

Våran hund är steriliserad sedan flera år tillbaka. Andra hundar vistas väldigt sällan här. Det är isåfall min mammas hund, som aldrig kissat inne. Så förstår inte riktigt vad det kan vara .. Förut när vi hade dom så hände i princip inget inne och vi har ju ändrat något sen dess. 

Min svärfar behöver ju kunna jobba, och det är på dagarna. Isåfall måste min sambo ta ledigt. Och då blir det ju att vi får betala det priset också .. 

Det är ju oerhört svårt att veta vad man ska göra. För det känns som man är världens demon om man tar upp avlivning nu när han förlorat sin fru. Samtidigt som jag känner att det förstör mig lite varje gång dom är här. Jag har ett självskadebeteende jag försöker jobba med. Det blir ju knappast lättare när det kommer till punkten att man slutar bry sig för att man är så stressad. 

Sen efter jag skrivit ett par inlägg, så börjar jag förstå att dom här hundarna inte har det så bra. Visserligen är det långt ifrån det värsta som kan hända. Men i mitt hjärta känns det inge bra längre. Det känns långt ifrån schysst mot hundarna att dom lever som dom gör. Ena hunden kan knappt slappna av. Han behöver mer motion och aktivering än han får. Men det känns som min svärfar inte tycker att det är någon big deal att han i princip klättrar på väggarna. 

Känner mig bara så maktlös just nu ..

Liten update

Jag pratade med sambon om att jag vart orolig gällande hundarna. Han höll inte med om att dom var misskötta. Och tyckte att dom hade det bättre än dom flesta andra hundarna. Vilket jag tror enbart beror på att han är uppvuxen där.

Men nu har vi sagt nej till att ta hundarna. Sambon känner att han har svikit sin pappa. Men det verkar vara hyfsat lugnt nu.

Nu ligger jag och tänker på att skicka en anmälan till länsstyrelsen. Men är väldigt osäker på om det är något man kan anmäla. Eftersom det är många småsaker, som infekterade sår på kroppen, noll motion, överviktiga hundar, tandsten, smärta i ryggen hos ena hunden, skitiga pälsar m.m 

Efter jag pratat med sambon kunde vi konstatera båda två, att även om min sambo berättade för min svärfar. Skulle han antagligen inte ändra på sig.

Men frågan är om det är värt att anmäla? Vad har ni för tankar kring detta?

Fick ju i samma veva reda på att ALLA deras hundar har levt på samma sätt. Blev rent ut sagt förbannad. De har alltså haft både boxer och samojed. Och aldrig gått ut med dom ..

Jag känner mig lika kall igen, men djuren kan inte föra sin egen talan så jag hade anmält. För hundarnas skull och för mitt eget samvetes skull när jag vet hur det står till med djuren.
Kan/vill man inte sköta sina djur på lämpligt sätt, ska man inte ha djur heller.

Tror du det är meningslöst att be sambons syskon prata med farbrorn som ett sista försök innan anmälan?

Alltså. Det jag INTE tycker du ska göra är att anmäla din svärfar till länsstyrelsen innan ni ens FÖRSÖKT prata med honom. Börja där, anta inte bara att det är dödfött innan ni ens försökt? Är de dock helt vanskötta och han vägrar bättring omedelbums så ja, då är det dags att anmäla kan jag också känna.

Vad menar du med "aldrig gått ut med dom .." ?

#10 Har dessvärre noll kontakt med hans syskon. 

#11 Känner att det är lite svårt när inte sambon riktigt är på min sida. Jag kommer låta det vara ett tag till iallafall. Blev bara så uppjagad efter igår.

Dom går aldrig ut med hundarna, alltså aldrig någonsin. Dom släpps bara ut på tomten så dom får kissa och bajsa och "motionera" själva. Med sina tidigare hundar (bla samojed och boxer) har det på sin höjd blivit av att de har kastat frisbee m.m. Så det är noll promenader och aktivering i övrigt.

Anledningen till att jag känner att det är lite lönlöst är att både min sambo och min svärfar använder argumenten "Dom har alltid haft hundar så, dom verkar inte lida" och "Du har aldrig haft "gårdshundar" så du vet ju inte hur det är". 

Sambon kan dock hålla med om att dom hade haft det bättre med mer promenader och att få bli tvättade. Men enligt honom så gör hans pappa redan allt han kan. Som om det skulle vara helt okej då ..

Om din sambo anser att hundarna blir väl omhändertagna och du gör en anmälan som sen kommer fram, så tror jag helt ärligt att detta kan ta hårt på er samt din svärfar. Även om du tänker på hundarnas bästa, mitt tips är : mer prata med svärfar och följa med till vetten för närmare koll på hundarnas hälsa.