Dobby är faktiskt en ängel runt barn. Hoppar inte när han hälsar, spädbarn är han väldigt försiktig med och så fort det är någonting att barnet skriker osv så springer han fram och pussar på handen och kollar så barnet är ok. Inget vi tränat in eller så utan han är sån naturligt. Och alla som mött dobby vet hur han är i vanliga fsll… som en kelpie. Hans pappa var likadan tydligen, naturligt försiktig med barn.

Arrak tycker att de är lite obehagliga, men är väldigt respektfull. Hoppar inte eller så, men kan puttas lite omedvetet när han kommer för att nosa. 

Blir dock extremt stressad runt barn, så han får inte träffa dem ändå, förutom i koppel. (Min lillebror är the execption eftersom att de bor tillsammans och han fått lära sig väldigt tydligt hur han ska hantera Arrak för att inte stressa honom. ❤️)

Han är neutral mot båda. Om han inte känner dem, då älskar han vuxna men barn är fortf ointressant. 
Han markerar ifrån om barnet beter sig illa eller inte respekterar honom.

Den andra älskar både vuxna och barn lika mycket.. För mycket

Våran ena anser barn är mindre roliga så hon kan bita dom i byxbenet. Som unghund sparka en pojke på 4 år henne så jag förstår varför hon anser dom är obehagliga. Dom andra ser dom som vilka som helst vän om du klappar mig.

Gletta vet inte riktigt hur hon ska bete sig med riktigt små barn (inget hon stötte på direkt som unghund) men annars gillar hon ofta barn (de brukar ju springa runt med godsaker i händerna ;)) tycker hon dem blir jobbiga kommer hon till en och ber om hjälp så man kan säga till barnen att låta henne vara ifred. Annars är hon ju sån som älskar allt och alla. Så kanske "typisk" labbe antar jag.

Fjant har faktiskt bitit barn när han var yngre (dock fick väl barnet skylla sig lite själv för Fjant hade tratt och dem sa "klappa inte hunden" och ungen sticker in handen i tratten iaf) och riktigt små barn tycker han inte om (därför han flytta hem till mig för hans matte fick småbarn och han sluta trivas hemma). Han gillar heller inte när de leker så saker kastas och låter massor. Han brukar alltid varna ordentligt med morrande innan han gör "hot hugg" i luften eller kommer och försöker klättra upp i knät på en. Men han har däremot inget emot när min brorsdotter ska borsta honom (annars gillar han inte att bli borstad), hon vill ju alltid ha en med (vilket jag ju ändå skulle insisterat på) så man kan hålla stenkoll på om han skulle börja tycka det blev jobbigt. Han är annars inte speciellt intresserad av andra människor som inte finns på hans "godkänd lista", om det inte erbjuds ett knä att krypa upp i eller massa godis (men enbart när jag, hans matte eller annan "godkänd" person är nära, annars ska han leta upp oss). En riktig enmanshund.

Min mosters hund (son till Fjant) blev sparkad av barn när han var valp så han är inte speciellt förtjust i dem (med undantag numera med släktens barn) och möter man på barn ute eller barn kommer emot honom så skäller han och ser troligen väldigt farlig och läskig ut men har faktiskt aldrig gjort något mer än så. Han går oftare och gömmer sig om barnen nu inte ger sig. Men de gånger jag passar honom brukar jag aldrig låta barn gå fram och försöka klappa honom, har jag Gletta med också brukar jag säga att det är okej att klappa den svarta hunden och sen brukar jag hålla Nemo lite snett bakom mig. Då brukar han hålla sig lugn. Är väldigt försiktig mot folk han inte känner och skäller gärna samtidigt som han ska smyga sig fram och kolla in dem.

Tinja var livrädd för barn som valp. Hon har haft noll dåliga erfarenheter med barn, men hon tyckte helt enkelt de var läskiga.

Idag kan hon leka med barn utan problem, så länge de gör som jag säger. De måste sätta sig på huk när de ska hälsa första gången, får inte komma ovanifrån och klappa på huvudet utan ska klappa på bogen eller ryggen, går hon iväg får de inte gå efter, de ska säga "ja!" när de vill att hon ska ta något och "tacktack" när de vill att hon ska släppa. 

Barn som lyssnar på allt detta brukar normalt sett Tinja inte ha något problem med, för de är inte den sortens barn som gör vad som helst med en hund. Jag skulle antagligen inte behöva ha alla dessa regler, men det är en säkerhet för mig och Tinja. Bryter de reglerna, då är de impulsiva barn, impulsiva barn tycker Tinja är läskiga, och eftersom de bryter reglerna så har jag ett väldigt enkelt argument åt barnen för varför de inte längre får vara kring Tinja. 

Jag märker dock rätt snabbt på Tinjas reaktion åt barnet de första sekunderna om det kommer gå eller inte. Framfusiga, impulsiva barn undviker hon eller så lägger hon sig på rygg och ser rätt ynklig ut. Fromma, lyhörda barn antingen ignorerar hon eller hälsar lite nyfiket på.

Min hund anpassar sig väldigt bra runt folk, han kan va lite hårdhänt och knuffas så man får hålla koll, han misstolkar lätt beteenden från folk också.
Är han mycket uppe i varv så skippar vi att vara runt barn helt så ingen olycka inträffar.
Annars gillar han att springa med dom och leka, han har dock svårt att förstå små barn som kryper eller som sitter i gå stolar, han vet inte hur han ska reagera, så han släpar runt dom i kläderna. 🤔

Vet inte, de kan tycka barn på håll är läskiga - förståeligt. 

men jag gillar inte barn så tränar inte på det för det kommer inte komma in barn i mitt hem ändå :P

Hon är helt galen i barn. I folk generellt, men vuxna har hon slutat bry sig om sålänge de inte bryr sig om henne. En lite för intensiv blick betyder i Nitas ögon "Yes, du vill hälsa på mig, jag älskar dig mest i hela världen!!"

Tyvärr så är barn inte den ignorerande typen… utan alla vill hälsa, tjoa, leka, springa osv. Har t.om. haft en handfull små flickor som har börjar storgråta för att "Hon är ju sååå söööööt 😭". Då finns det inget sätt för mig att förklara för Nita att hon inte ska engagera sig.

Sedan träffar vi även på en hel del ouppfostrade barn som skäller, springer, och retar henne etc. Då blir hon så frustrerad att hon går igång i skall/skrik…

Så.. ja… jag har gett upp det där…

Min gamling är inte direkt förtjust i folk, men hon är väldigt vänlig och tålmodig med barn. Dock söker hon inte själv kontakt. Lillhunden är helt galen i barn, och har varit det sedan första stund. Hon blir alldeles till sig och vill helst hälsa på alla. Hemma i soffan så reagerar hon även på barnröster på tv… Men hur ivrig hon än är, så är hon samtidigt försiktig med barn, läser av dem och håller sig undan barn som visar osäkerhet.

#1 vill tillägga nåt helt OT ang Dobby jag helt glömt säga! Han hoppade nästan aldrig på min mamma, bara en gång och slutade direkt efter jag sa till honom! Hon har ju fibromyalgi då han känner säkert av det när det verkligen gäller :3

Båda mina accepterar barn och att hanteras av dem(under kontrollerade former). Många i vår bekantskapskrets har barn.

Han har bara träffat barn en gång och då var jag tydlig till barnen att dom får sätta sig ner på golvet, inte locka på honom och ge godis när han själv kommer fram, sedan stryka honom längs med kinderna.

Då var han väldigt trevlig, tog kontakt och lät barnen klappa honom utan några problem, men jag litar inte på han då han är rätt knepig med människor över lag, mycket personligt space och går man över blir han irriterad.

Han ignorerar oftast människor och söker inte kontakt om den andra inte lockar, men även då är han väldigt konfliktsökande och ska upp i ansiktet och skit, så numer hälsar han inte annat än kontrollerat.

#11 ja nu när du säger det, han hoppade inte alls på mina grannar när dom passade honom 2 timmar då ena hade brutit revbenen och andra dragit av muskeln… han var jötteförsiktig så han kanske känner sånt :o

#14 jättebra egenskap att ha! Det är ju sånt vårdhundar ofta har eftersom dom känner av. Även om dom inte nödvändigtvis är lugna eller "duktiga" vanligen. :D vad kul att det är så :p duktig liten Dobby du;)

Min äldsta gillar inte barn, hon tycker att de är obehagliga och undviker dem helst, vilket jag såklart låter henne göra. Ett och annat barn kan gå bra, om de beter sig "vuxet" (lugnt och kontrollerat). Vuxna tigger hon godis av ;) Hon är en hund som tar stor skillnad på vänner och folk hon inte känner. Vänner får henne så glad att hon springer runt, pratar och flamsar. Okända bryr hon sig inte om. Unga dåren, hon tänker att alla främlingar är potentiella nya bästa vänner, så hon blir jätteglad och jag får verkligen träna på att hon ska uppföra sig. Med vänner, då hoppar hon, flyger runt och är allmänt vild (förutom med vänner som inte gillar sådant, då är hon lugn).

Min förra tik älskade alla, barn som vuxna. Var väldigt hoppig mot vuxna dock. Hon hade respekt för barn, hoppade ej mot dem. Hon backade om man bad om det men slank gärna in med en puss eller två på barnen. Min nuvarande valp är uppfödd i en familj med 7 barn så han gillar barn. Har dock inte träffat något barn sedan han kom hit för 4 veckor sedan.

Har ingenting att klaga på! Min tjej är fantastisk! Hon älskar alla människor i alla åldrar och alla älskar henne! Snällare och lugnare hund får man leta efter! Helt perfekt är hon

Min är ju uppväxt med 3 barn i åldrarna 5-10 år och är väldigt van med att bli hanterad av barn och tycker att hon överlag sköter sig bra. Ibland leker hon lite väl ivrigt med dom men det är helt barnens eget fel så då får dom lite skylla sig själva. Främmande barn brukar hon vara väldigt nyfiken på i början men tröttnar rätt snart. Ibland är mina barn för på när hon vilar och då kan hon morra åt dom men det är något jag tycker är bra, då berättar hon ju liksom att hon vill vara själv och barnen får en tydlig signal att låta bli hunden. Hon har dock aldrig morrat åt någon annans barn.

Vi är ett barnfritt par med två hundar, våra hundar träffar sällan barn. Shih-tzun är glad i alla människor, stora som små. Men blir det för livat med barn brukar han börja gäspa och titta på mig som om han ber mig om att bli räddad. Då brukar jag ta undan honom från barnen.

Pudeln som är ganska sprallig kan bli väldigt uppspelt bland barn som själva är uppspelta. Kommer barn lugnt fram och hälsar är han lika lugn och go tillbaka.

Så jag skulle säga att båda hundarna gillar barn, trots att dom inte är så vana. Ingen av dom har någonsin visat någon aggressivitet i alla fall, vilket är skönt. 🙂

Trassel är så lättsam runt barn, han är så sjukt lugn och snäll!  Dock nästan för snäll. Han låter barn  klänga, gosa och slita i honom hur som helst och jag tror inte att han skulle  varna om han blir less, möjligtvis att han kanske skulle gå ifrån men jag är tveksam på det.

Flax älskar barn! Han smet ut genom bakdörren för nån månad sen och gick till lekplatsen och raggade kompisar där😂 Han är bara 7 månader och fattar liksom inte att bebisar som sprattlar inte vill leka, att barns vevande armar inte är leksaker och att man inte får hoppa på dom och ninjakicka dom i magen 😉

Båda funkar alltså bra med barn, men de har en helt varsin anledning till att inte lämnas ensamma med barn. Båda är väl lika mot vuxna, Trassel är sjukt gosig och snäll och Flax ett yrväder som älskar alla!

Simba (tibbe) är bättre med barn än med vuxna. 😂 Han brukar alltid stå stilla så barnen får klappa honom, medan han alltid går iväg om en vuxen försöker då han som alla andra tibbar inte gillar främlingar. 

Mocha (chihuahua) bodde tidigare i en familj med bäbis så dålig med barn är han inte. Han är väldigt försiktig dock så jag skulle kunna tänka mig att han hade gömt sig för främmande barn som ville klappa honom. 😛 De är nog lite för livliga på fel sätt.

Nyx älskar barn då hon är uppvuxen med mina småkusiner och helst den ena avgudar henne så dom har lekt ihop mycket, så hon funkar jättebra! Hon har ett väldigt bra psyke så hon läser av bra och lyssnar om jag säger åt henne att gå ifrån eller lugna ner sig.

Dafne däremot.. ja hon älskar också barn! Också uppvuxen med mina småkusiner men nu när vi har ett spädbarn i släkten så märks det att hon gillar den lite för mycket.. Hon blir väldigt moderlig och ska passa bebisen, slicka på den och blir gnällig och orolig när bebisen skriker. Hon är jättesnäll (som tur är) men för på så det är full rulle att passa henne när bebisen är i närheten. Tyvärr har hon lätt till stress och blir helt fast i saker. Men hon har redan gjort förbättringar och förhoppningsvis blir det ännu bättre med tiden och när bebisen blir äldre för med barn är hon jättefin.

Så summa mot TS frågeställning så blir pudlarna mer leksna av sig mot barn även om dom är det mycket mot vuxna också så är dom uppvuxna med att barn är jätteroliga. Lite jobbigt i vissa situationer helst då med okända barn men tar hellre det faktiskt än hundar som är rädda.

Bättre mot barn än vuxna ;) Vår 14 mån hälsar mkt lugnare mot mindre barn. Även mot alla med någon typ av handikapp. Här 2 barn 4 och 9 år. Är noggrann även att barnen vet hur de ska föra sig bland hundarna. En händelse som satte sig väldigt djupt hos mig var när min unghund bara var ca 9 mån. Vi mötte en tonårstjej med ledare. Tjejen var svårt handikappad. Kunde inte prata, inte fokusera blicken. Gick konstigt. Hon satte sig på asfalten och min vanligtvis sjövilda Dexter lade sig o kröp bort till henne. Där låg han med svansen viftande. När tjejen var tryggare satte sig Dexter upp och tjejen gav honom en kram på hennes speciella vis. O Dexter gav henne en puss. Detta gjorde denna tjejs dag o både jag o hennes ledare hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

Min älskar barn och låter sej gärna klappas och älskar uppmärksamheten men barn som kryper är lite läskiga, men bara dom går på två ben går det bra.Han älskar även vuxna människor förutom dom som är fulla eller extremt stökiga.

Vår keeshond hälsar lite mildare, vill gärna pussas lite och sen är dem oftast inte roliga längre. Men börjar dem springa så springer hak efter och leker lite. Han har bara träffat en bebis och efter att ha hälsat så satte han sig nästan på bebisen x) (han brukar vilja halvsitta i knäet i soffan, så han hade inte koll att där låg en bebis). Vår blandras älskar att nafsa i öronen vilket han även vill på barn, även om det inte är hårt får vi säga till honom. Men både mina och mannens småsyskon (4-12 år) får hantera hundarna (vi har såklart översikt och lärt syskonen att respektera hundarna) i lek, kolla deras tänder, få dem att släppa något osv.

Min är otroligt fin med barn och älskar dom verkligen, hon anpassar sig efter barnens förmåga och storlek. Väldigt fint att se.

Min unga storpudel är precis som #20 beskriver sin. Riktigt små barn har hon inte träffat, lite större barn tycker hon verkar superroliga;, studsande gång, glada höga röster och viftande armar ser hon som en lekinvit och blir väldigt sprallig. Tyvärr har Nike dålig koll på att hon är stor, blir lätt för mycket studs o hopp så att vissa barn kan tycka hon är läskig. 10-åriga Brorsdottern hälsade på häromånaden, satt hon still var Nike helt lugn men ni kan ju ana hur kul det var när hon tränade hjulningar i vardagsrummet…😂