Om du knappt orkar ha hand om valpen så bör du fundera på om om du verkligen ska fortsätta ha den. När jag bodde hemma och mådde skit var katterna det enda som höll mig uppe. Pyssla om dom och leka med dom och mysa. Men tar du hand om den andra hunden eller fattar jag fel?

Om du inte orkar engagera dig är det läge att lämna tillbaka honom.

Känner faktiskt igen mig med valpar överhuvudtaget. Det är väl att överdriva att säga att jag blev deprimerad av att ha valp, men jag mådde heller inte bra. Valpar är söta, men det är också det enda positiva enligt mig. Tycker det är skitjobbigt att leva med valp. Föredrar vuxna hundar alla dagar i veckan. Men det går över! Någonstans längs vägen som kom bandet till valpen (valparna). Och så här i efterhand så är det värt det. Valptiden är trots allt väldigt kort och jag kan idag minnas tillbaka och till och med komma ihåg roliga episoder av valpperioderna. Så härda ut, du kommer så småningom fästa dig vid valpen och då känns det mindre jobbigt. Försök också att inte vara hård mot dig själv som känner så här. Jag tror det är vanligare än man tror. Finns säkert även folk som känner så inför sina nyfödda bebisar, men det är lite tabu att prata om.

Anknytning till en ny individ kan ta tid både med två å fyrbenta, och om man har svårt att "hitta varandra" kan det vara riktigt jobbigt! Att en ny valp kan leda till ambivalenta känslor tror jag inte är ovanligt, men dina depressiva symtom? Är dom helt nya eller har du varit deprimerad förut? Tänker att i första hand skulle jag jobba på att bygga upp en positiv relation, att valpen kissat inne är lite sekundärt, det kan dom ju lära sig framöver ändå?

Förresten, är du ensam om hundarna? Om inte så be om hjälp hemma med valpen, att exempelvis sambo eller annan familjemedlem tar det övergripande ansvaret för valpen ett tag. Om allt känns totalt hopplöst och du verkligen känner att du inte vill ha med valpen att göra så kan du ju förstås vara klokast att lämna tillbaka den. Hoppas det löser sig.

Kanske är lite som förlossningsdepression?

Som #5 säger så kam det nog vara en bra idé att kolla med någon i din omgivning om du kan få hjälp med valpen. Det vore synd att lämna bort den eftersom den är så efterlängtad och jag är nästan säker på att valpen kommer sluta vara en börda när den växt upp.

Så kände jag när jag hade valp. De första 6 månaderna var öken. Mådde inte bra alls, & konstant dåligt samvete för hur jag kände. Ju äldre hon blev desto bättre blev det. Dock så nu när jag skaffade hund nr.2 så skaffade jag en vuxen. Pallar inte med valpåldern en gång till.

Lycka till med hunden 🙂

Stress kan ju komma av allt möjligt. En valp kräver väl mycket, så inte så konstigt att man blir stressad av det, anser jag. Och stressen gör en vidare deprimerad, det är inte heller något konstigt.

Jag tror att det är en övergående grej, helt plötsligt är hunden vuxen. Självklart måste du dock se till att valpen tas om hand på ett bra och fullgott sätt, oavsett om du gör det själv eller tar extra hjälp av nån ett tag.

Har sett fler såna här trådar förut. Ibland undrar jag om det inte är lite felet i förväntningarna folk har innan de köper en valp. Ofta kanske man har väntat jättelänge på rätt kull och valp. Man förväntar sig att allt ska gå på ett visst sätt, hur underbart det skall bli och vilket "band" man ska ha ha til valpen. Vilken kärlek man ska känna!

Sen när verkligheten är att man är trött, irriterad och inte får tid till nått (iaf att det känns så) så bryter det så mycket med förväntningarna. Och då blir det tungt, stressat och deppigt.

Kanske är det vettigt att helt enkelt komma ihåg att man vill ha hund (eller i detta fall en 2a hund), och försöka släppa på alla andra förväntningar/tankar/känslor om hur allt ska vara. När jag hade hund för första gången så kom den på köpet med en sambo, det var aldrig läge att fundera kring alternativ. På många sätt är det så mycket lättare, då är det bara att gilla läget (menar inte dock att jag hade nått emot hunden!). Jag iaf försöker tänka så med den hund jag ska skaffa härnäst. Förväntar mig inte att den ska vara på nått visst sätt eller att vi ska ha en viss relation, eller att jag ens ska trivas så mycket under valptiden. Jag tänker att det kommer bli jävligt mycket jobbigt och stressigt, och samtidigt mycket roligt och givande, och att allt är värt det eftersom jag vet att jag vill ha en hund här hemma i framtiden.

Det är inte fel att tillåta sig att känna sig stressad, nere eller irriterad också, sålänge man inte låter det gå ut över andra (hunden i detta fallet).

Lite så..

Långt ifrån alla känner glädje när valpen kommer hem. Det kan säkert vara en blandning av dels all glädje och förväntan som man bygger upp innan och att det kanske inte klickar direkt. Just alla känslor innan, du bygger upp och bygger upp och bygger upp för att sen bara släppa på all spänning, det kan skapa känslor som går att jämföra med likgiltighet och utmattning. Känslor för den lilla valpen behöver inte heller komma direkt, ibland tar det lite tid innan man klickar. Det viktigaste är att valpen får det som den behöver, uppmärksamhet, trygghet, lek, få komma ut och skaffa sig nya intryck. Du behöver inte älska valp från dag 1 och det är okej att tvivla men det får inte gå ut över den lilla, då är det bättre att den får flytta tillbaka till uppfödaren.