Pudel? Papillon?

Du skrev i tidigare inlägg att du haft labbar i 30 år, vad får dig att vilja byta ras? Visserligen mår dom alltid bäst av att aktiveras, men i övrigt överensstämmer väl kriterierna ganska väl? Iaf med den labb jag haft och andra jag känt :)

Dvärgschnauzer??

Kan varmt rekommendera West highland white terrier. Annars låter Cavalier perfekt, synd med hälsan.

Skulle vilja påstå att cavalier låter bra för er. Nästan alla raser har ju något bundet till hälsan men är ni noga med att kolla upp kennel och linjer så borde det inte vara några problem :)

Håller med om dvärgschnauzer. Bra hälsa, bra päls, otroligt mångsidig!

Tycker clumber spaniel passar in bra på egenskaperna men kanske inte om du vill ha en lättlärd hund när du tränar lydnad. Jag skulle även tittat på Field spaniel som är en lugnare variant av spaniel.  Många stora hundraser beskrivs som harmoniska som inte stressar upp sig över ljud och reagerar på sådant som händer.

Är det väldigt viktigt att hunden kommer överens med allt och alla hundar hade jag valt bort Staff. Många är otroligt trevliga men det förekommer absolut könsbundet aggressivitet.

Vad svårt detta är! Är väl egentligen ute efter en hund som ska vara ungefär som en labrador, men gärna i lite mindre modell och kanske lugnare i temperament (de flesta labbar är ju valpar i sinnet långt upp i åren, iaf de jag känt). Men samma älskvärda charm. Finns det någon sådan hundras? ☺

Jag tycker att de dvärgpinscher jag har träffat varit väldigt trevliga. De har lättskött päls, små, gillar att lära sig tricks och tycker de mesta är roligt. 

De är fartfyllda men gillar också att gosa och är tillgivna familjemedlemmar.

Dvarg schnauzer?

Nu har jag begränsad erfarenhet från sådana hundar, men är inte småhundar och då särskilt terriers ofta lite "nafsiga" av sig? Eller är det bara fördomar? Tänker då främst på kombinationen småbarn+hund.

Har absolut inte upplevt dvärgschnauzrar tex som "nafsiga". Mkt energi och glädje att söka kontakt med oss människor kan de dock ha, har träffat ett gäng som var väldigt "framåt" på så vis. Ser inte att de ska vara nått problem med barn i familjen. 

Viktigast är att lära barnen att hantera hundar på rätt sätt, och att inte lämna småbarn ensamma med hunden, någonsin. Den inställningen är oändligt mycket viktigare än rasvalet gällande hund+barn IMO.

#12 Jag skulle definitivt säga att en Staffe är bra mycket mer "naffsig" än en dvärgschnauzer. 

Engelsk Staffordshire Terrier kommer från den grupp raser som är avlade för jakt där de ska "greppa tag och hålla fast". De bet sig fast i mulen på stora djur och höll fast det tills jägaren kom. Liknande raser (de större typerna av pitbull) används fortfarande i vildsvinsjakt i t.ex USA. Ser man till deras ursprung är det inte så konstigt att de är rejält munniga av sig - och har mycket kraft. Det kan lätt slå slint, även om hunden inte menar något illa.

Jag har inte upplevt någon av de Staffar jag har mött som nafsiga. Jag har nog faktiskt aldrig mött någon Staff som nafsat mot en människa. Däremot är de rejält intensiva, väldigt in your face och dränker en gärna i pussar.

De Dvärgschnauzrar jag mött har dock inte varit nafsiga de heller utan väldigt trevliga och många av dem har varit väldigt behärskade små hundar.

#15 Alla de staffar jag träffat har varit ganska bestämda om att de ska ha någons kroppsdel i munnen, majoriteten av tiden. Sen om det är min, hundens, barnets, det spelar mindre roll. Inte ett 'nafsande' på det traditionella viset.

Inte konstigare än att retrievers gärna bär på saker och tar folks armar i munnen, bara att de inte är lika hårdhänta.

#16: Jag har som sagt inte alls den upplevelsen. Våra upplevelser är olika. Min Amstaffmix är sån som alltid ska ha kroppsdelar i munnen, fast han nafsar också när han blir lycklig. Är absolut inget konstigt med det men någon retriever är de inte.

#17 Nej de är inte retrievers, de är ursprungligen avlade för jakt där de ska greppa tag och hålla fast i stora djur så som tjurar och vildsvin. Så instinkten att ta tag i saker är liknande.