Nu är jag långt ifrån hundkunnig men tänker spontant "måste man vara i ena eller andra diket?" Är det inte lämpligare att göra individuella bedömningar utifrån varje hunds individuella personlighet och egenskaper och vad det är för situation? Själv är jag mest för positiv förstärkning. Speciellt när man jobbar långsiktigt. Men jag tror ändå att det kan finnas situationer där vissa individer behöver känna att husse/matte är starkare för att ge upp och lita på hem. Sedan är jag övertygad om att ett fast/envist, tydligt och konsekvent agerande mår alla hundar och de flesta individer människor bra utav. Detta förståss utan att vara allt för rigid. Om man märker att hunden inte mår bra behöver man i längden vara öppen för alternativ. Andra sätt att hantera en situation än man kanske är van vid själv. Däremot är all form av våld och "straff med syfte att skrämma" en hund till lydnad förkastligt i mina ögon. Å andra sidan tror jag inte alltid att tex söva en bångstyrig veterinärrädd hund är någon långsiktigt bra lösning. Då kan det behövas en envishet från halva evigheten tills hunden ger upp och accepterar situationen. Vid tex besiktningskontroller och andra ej akuta situationer. Då förebygger man inför framtida möten med vett då hunden blir mindre stressad för den känner sig trygg med vem som har kontroll och kommandot i varje situation. Så tänker i af jag spontant utan närmare analys eller eftertanke. Men jag är öppen för att bli bevisad om andra metoder. :-)

Jag använder både beröm och korrigering av olika slag på min. Vet hin exempelvis vad som gäller i en situation, som vid hundmöten, jag bett henne gå fot och hon skiter i det, gett henne en varning (har ett ljud som innebär att det är allvar) och hon fortfarande skiter i det kan det komma ett ryck. Är hon riktigt dum, eller om det är en situation som kan bli farlig kan jag ta henne i nackskinnet och fräsa ifrån ordentligt. Backar hon då och gör som jag bett eller byter fokus till mig kommer alltid belöning! För mig är det viktiga att inte fastna i en hård korrigering och en ledsen hund utan att rätt beteende alltid är värt något! Däremot ignorerar jag inte bara fel beteende utan det ger korrigering. Oftast räcker ett röstkommando, men jag vill ändå att hon ska veta att dumheter har konsekvenser om hon väljer att strunta i mig. Däremot tror jag inte att alla hundar alltid fungerar med alla metoder. Alla hundar fixar inte en korrigering mer än en röstkorrigering knappt det i extrema fall. Andra hundar behöver ett uppvaknande emellanåt för att fatta. Däremot tror jag inte på att enbart trycka ner ett djur eller korrigera utan att berömma. Och jag tror inte på några alfametoder lika lite som jag tror på det till mina barn.

Jag blandar lite med min, men jag skulle helst vilja lära mig mer om hur de enbart positiva metoderna funkar eftersom jag gärna skulle använda dem. Men jag kör så att när han gör fel så säger jag "NEEEJ" och kanske tar tag i honom (men inte så det gör ont). Detta skulle jag gärna hoppa över, men jag kan inte tillräckligt mycket om hur jag ska göra. När han avbryter sitt beteende brukar jag visa att jag blir glad och han får kanske en liten godbit. Detta är hursomhelst de metoderna jag "uppfostrar" med. När vi tränar tricks och typ lydnad är jag såklart bara positiv. Skulle någon vilja förklara lite kring hur jag ska visa vad jag vill att han ska göra istället och "bli tydligare". Skulle som skrivet gärna köra enbart positiva metoder.

Jag tror man kommer långt med positiv förstärkning, speciellt när man ska lära hunden nya saker. Men jag tror inte att man klarar sig på endast positiv förstärkning. Sen är det även så att man känner sig hund bäst, och att korrigera över saker som att lära nya trick och att korrigera vid utfall då hunden snabbt kan skaka av sig det är två olika saker för mig. Dock så tror jag inte det behövs överdrivet mycket fysisk korrigering som att brotta ner i backen, men om min hund vet att när jag tar han i kinden så har han gjort fel (det behöver inte ens göra ont ) då är även de en korrigering.

Forskning visar ju att "hårdare tag" (som att rycka, nypa, kicka eller på andra sätt korrigera) inte fungerar mer än ytterst kortsiktigt. Hundar som uppfostras på detta sätt visar tydligare tecken på stress, mindre samarbetsvilja och högre kortisolhalter, även om korrigeringarna inte sker hela tiden. 

Själv tänker jag så här - jag BEHÖVER inte använda korrigeringar (även om jag inte är perfekt och när jag är trött så har jag en förmåga att irriterat säga åt mina hundar att "vara tysta" vilket inte har nån effekt). Mina hundar jobbar 100 % om jag har belöning, i mitt fall olika godisbitar. De jag lär dom (det beteendet jag vill ha i vardagen) fastnar mycket fortare och dom upprepar det beteendet ofta för att se om det kommer nåt godis. De bjuder på beteendet frivilligt. Ett mycket bättre sätt att lära dom.

Gällande att omprogramera ett beteende - hunden är rädd för något  t ex män. Så är det ju enbart genom positiv förstärkning man kan nå resultat - att omprogramera hundens känsla till något positivt.  Om du korrigerar hunden för sitt beteende - t ex skäller morrar osv - riskerar du ju att förstärka hundens rädsla/obehag för personen. Hunden förstår kanske inte att du korrigerar morret inte synen av personen som hunden morrar åt. Så om du vill ändra känslan hos hunden - se till att något roligt alltid händer när "det läskiga" är i närheten - börja på avstånd som hunden klarar av (kanske låååångt avstånd i början) men där händer bara roliga saker när "det läskiga" är i närheten. Så närmar man sig sakta. 

Jag tror att många som korrigerar gör det för att det KÄNNS bättre för dem själva. Att dom GÖR något åt ett beteende. Men det är faktiskt inte särskilt effektivt och dessutom ser det inte trevligt ut.

Jag kör det som fungerar, På min valp har jag kört väldigt mycket positivt, Men jag har även använt mig av en vattenspruta eller att rycka tag i hunden..
Vattensprutan använde jag för att få in mina "fy" ord, Vilket inte krävts länge eller mycket, Det gick fort. Han är inte rädd för flaskan heller, han vill gärna dricka ur den på nära håll.
Jag har ryckt tag i honom när det varit allvarliga situationer, En gång försökte han hugga min mammas dvärgpudel, Då vart jag tvungen att rycka tag i han och dra undan honom, När jag gjorde det så började han bita mig, Då kom min tik och hoppade emot honom och "morrade/skällde" till, då blev han lugn och jag släppte direkt, Och tog bort pudeln direkt efter. Ingenting har skett efter det mellan han och pudeln.
En gång lekte han med min tik och en annan hund, Båda hundarna var lite för på valpen och han sa ifrån, men det blev för mycket gnabb (nästintill slagsmål) så jag tog tag i hans nackskinn för att kunna ta bort han ifrån situationen(det var han som fortsatte och därför valde jag att avbryta honom), Fick skäll efteråt för alla människor där "tyckte hundarna skulle lösa det själva" dock accepterar jag inte att någon av mina hundar går in med attityden att dom ska lösa något med andra djur/människor själva, Dom ska låta mig lösa sådant.

Jag försöker dock köra positivt, Men i alla situationer 24/7 går det inte alltid tyvärr, Det är vad jag anser. 
Min tik blev uppfostrad på ett helt annat sätt, Jag visste inte vad jag höll på med riktigt, Men jag "uppfostrade" om henne senare.

Det beror på individ. Målet är i princip alltid att enbart kunna använda mig att positiv förstärkning.

Jag har varit med om ett fåtal hundar som skulle kunna bli farliga mot mig om jag inte direkt satt gränserna där och då, rytit ifrån ordentligt eller tagit tag i hunden.
Likaväl har jag jobbat med hundar som man inte ens kan höja rösten åt innan de kissar på sig av rädsla, svarar upp eller pekar finger.

Vad gäller förstnämnda typen så sysslar jag ju inte med korrigering och att vara "hård" hur länge som helst, målet är som sagt positiv förstärkning - men först måste både min och hundens säkerhet komma först.
Och självklart använder jag mig av belöning när hunden gör rätt även då, jag känner ingen som använder sig av enbart positiv bestraffning eller liknande, utan känner nog bara folk som mestadels använder positiv förstärk.

Jag tror dock inte på någon dominans eller rangordning, hund och människa sinsemellan. Jag gör ingenting för att dominera och att lägga ner en hund gör jag sällan och om jag blir tvungen (för att hjälpa hunden till passivitet, hunden läggs mjukt ner och blir klappad, eller för att freda mig i de tillfällen som behövts) så sker det mjukt (i den mån det går) och smärtfritt. 
Det är dock min sista utväg att behöva göra det.
Min nuvarande hund var jag tvungen att hålla nere och klappa tack vare att han lätt blev överstimulerad när han var yngre, vilket ledde till att han bet mig hårt.
Det funkade perfekt för oss och han lärde sig hantera situationerna genom att självmant lägga sig ner och ta en tupplur när det blev för stökigt (numer är han en av de miljöstarkaste hundar jag vet), men när jag hade exempelvis pinschern fick jag tänka på ett helt annat vis då det är en helt annorlunda ras.

Kort sagt tror jag på individbaserad träning, kunskap och att ha ett öppet sinne.
 Jag står inte på någons sida för jag har haft hundar som enbart fungerat på "köttbulleträning" och hundar som krävt korrigering i kombination med positiv förstärkning.

Jag själv föredrar positiv förstärkning och att hunden ska välja att göra något för det är vad den tjänar på, snarare än att den väljer att undvika något obehagligt.
Men det betyder inte att jag aldrig använder ordet "Nej" eller att jag alltid ignorerar oönskat beteende hos min hund.
Jag tror man kommer långt i träning och uppfostran genom att göra det så enkelt för hunden som möjligt att göra rätt och att lyckas med något. Tex. genom att visa vad man vill att hunden ska göra istället för att vänta eller provocera fram ett misslyckande och bestraffa.
Sen efterhand så kan man göra det svårare och tex öka en retning när hunden är redo för det.

När det kommer till problembeteenden så tycker jag det är viktigt att hitta vad som kan vara orsaken till hundens agerande, varför gör den som den gör.
Om vi tar Heras exempel med en hund som hugger män utan en förvarning.
Vad har hunden för historia? Kan den ha blivit slagen av en man? Blivit riktigt skrämd av en kille när hunden var liten? osv.
Jag tror att många av problemen med aggressiva hundar grundar sig i rädsla och/eller osäkerhet hos hunden och då är kanske inte (hårda) korrigeringar den bästa metoden.

Sen får man bestämma sig för vilken målbild man har, vad är realistiskt att sikta på? Att hunden kan vistas i samma rum som en man (som ignorerar hunden) eller att den ska ligga på rygg i en killes famn och bli kliad på magen?

Jag anpassar efter vad situationen kräver och den metoden fungerar bäst för mig. Dock sliter jag eller drar aldrig i hundarna eller gör illa dem. Tyvärr vet jag allt för många som är överdrivet dominanta och hårdhänta vilket gjort hundarna fullkomligt likgiltiga eller rädda för hantering.

Något som många verkar glömma bort helt när det gäller att träna med "mjuka metoder" är själva arbetet för att hindra hunden att göra oönskade saker, det arbete som sker INNAN hunden påbörjat ett beteende. Tex hör jag många gånger "skulle jag ignorera att hunden rotar i soptunnan så skulle den äta upp allt innehåll, jag måste säga nej där". Vad de missar är att det istället går att ställa soptunnan på en plats där hunden inte når den, tills man lärt hunden att inte rota i den. Att lära in det går ofta att göra tex genom att få till bra inkallning på hunden och sedan köra inkallning (med mycket beröm) varje gång hunden är på väg mot soptunnan. Lite skvallerträningsaktigt och gärna med byteshandel, där hunden får något roligare att tugga på än skräpet i soptunnan. Samma metod går att använda i många situationer, tex om hunden jagar katter/vilt, sticker efter cyklister eller liknande. På med koppel som fysiskt hindrar hunden och försök sedan ligga ett steg före så att hunden tar kontakt innan den börjat sticka efter det som den inte får sticka efter. Det för mig är själva grunden i att träna med "mjuka metoder". Jag lär in hur hunden ska bete sig, helst utan att ge den möjlighet att bete sig olämpligt. Sedan är det klart att det inte alltid är möjligt att ligga steget före. Jag har tränat såhär i många år nu och ändå har det hänt att min unga hund hoppat efter cyklister. Då har jag rutit till åt henne för att avbryta, men det är inget jag på något vis ser som en träningsmetod. Det är mer "nödlösning" så att vi kan träna ordentligt vid nästa cykelmöte.

Jag tycker att man ska anpassa sig utifrån vad det gäller, är det ett allvarligt problem så som om hunden skulle flyga på en annan så är det ju bara att ta fram det tunga artilleriet och ta i med hårdhandskarna men har man typ en valp som kissar inne kan man ignorera och bara berömma ute

Nu är ju jag ny hundägare så jag kan väl inte säga att jag hittat ett bra förhållningssätt som jag känner är helt genomtänkt och etablerat. Däremot har jag en 10 år gammal son med Aspergers syndrom där det inte alls finns någon vits att "bestraffa" eller tillrättavisa och det tankesättet tror jag funkar rätt bra på hundarna med. Att visa att "nu blev det fel" och också visa hur man gör rätt - eftersom det inte alltid är självklart när man inte är helt införstådd med alla sociala koder :) Dock tror jag också som att med min tvåfoting att ibland låser det sig helt totalt och då hjälper det inte att vara positiv, för min son handlar det om att jag måste hålla honom tills han lugnar sig, för hunden likadant. Jag har hållt fast min valp mot marken/hållt fast bakom henne när hon har tokryck och bara biter helt hysteriskt, men jag har gjort det lugnt och bara förhindrat att hon kan bita tills dess att hon lugnat ner sig.

Presis som ett par inlägg ovan beskriver så tror jag att vissa individer i vissa situationer behöver "en fast hand". Med det menar jag på intet sätt att slå sin hund utan saker som #12 här ovan beskriver om att hålla fast och ner sin hund på ett mjukt sätt tills vovven lugnat ner sig.

När jag var yngre körde jag med uppfostring enligt den "gamla skolan" med hårdare tag, detta skäms jag verkligen över nu. Tiken jag uppfostrade blev visserligen otroligt lydig och följsam (och är det fortfarande). Den senaste hunden uppfostrade jag enbart med mjuka och positiva metoder (hon är två år nu) och jag märker stor skillnad i hur de lär in. 

Den äldre hunden gör (eller försöker göra) det hon tror att jag vill att hon ska göra och hon gör det endast för att jag ska bli nöjd. Den yngre improviserar och är mer utav en "clown" när vi tränar, jag märker att hon gillar att träna inte bara för att göra mig nöjd utan för att hon tycker det är roligt.

Vänner jag pratat med som också gått över från en hård till mjuk uppfostran har ofta kommit i kontakt med samma beteende, vilket är jätteintressant! 

Jag tror väldigt många beteenden (om inte alla?) kan läras om endast med en mjuk och positiv uppfostran :)

Jag ser det inte som svart eller vitt. All inlärning sker med positiva metoder här hemma, men fostran och akut brandsläckning av farliga beteenden sker ögonblickligen, då ignoreras inte felaktiga beteenden. Jag har haft hundar av sällskapstyp och av brukstyp, den stora skillnaden som jag upplever är den kraft som brukshundarna gör saker med och vilka konsekvenser det faktiskt får.

En JRT och en Pudel kan jag i större utsträckning lirka, lura och avleda för de gör inte saker med i närheten av samma intensitet och kraft som en schäfer gör. Vinsterna som en högintensiv hund gör på ett utfall, ett bett i boll eller jacka, i däcket på en cykel som rullar förbi i en kampsituation är gigantiska, hunden som inte är lika högt i drift skapar inte samma minnesbilder upplever jag.  Därför är det min förbaskade plikt att styra upp hundar med kamplust och förklara att man inte biter i saker som fladdrar på impuls, och det gör jag inte genom att ignorera beteendet.

När jag tränar något så är det ju enbart positiv uppfostran jag använder mig av, eller hur man nu ska säga, men ja, jag tar i mina hundar. Detta händer enbart när det gäller saker som jag har nolltolerans till, till exempel saker som kan skada hunden. Då finns det inga andra alternativ, beteendet måste upphöra just då.

Anpassar mig efter hunden. Den jag har nu fungerar bra med en tydlighet, hon får veta när hon gör rätt och hon kan få veta när hon gör fel. Jag kan även ignorera felen, det beror helt på vad det gäller. Vi jobbar mycket positivt, det är så jag har tränat längst och där jag är mest bekväm. Men vi har även tydliga regler och krav som vi båda ska hålla oss till, vissa saker som jag aldrig tolererar, just för att det lätt eskalerar och blir farligt. Jakt, kamp och bett är väldigt självbelönande för henne och eftersom jag varken vill eller kan undvika alla situationer där problem kan uppstå så är jag istället enormt tydlig där.

"Om hunden gör fel ignorerar man istället för att visa missnöje och försöker vara tydlig med vad man vill att hunden ska göra, eftersom man känner att det är en själv som inte varit tydlig nog för att hunden ska förstå. "

Kan inte hålla med. I positiv träning brukar man använda sig av en "avbrytare". Att ignorera och låta hunden fortsätta en beteende är inte bra för positiv träning…

Här är en tränings video om det och här är en artikel om problemen med att ignorera av Emily Larlhamn

Tycker tyvärr det är vad som ofta går snett, och ofta får kritik, att folk tror de ska bara ignorera hunden när den gör något den inte ska… Men att återuppta hundens uppmärksamhet är inte negativt!

Avbrytaren funkar i samma sätt som de som tränar negativ förstärkning när de "straffar" hunden, alltså avbryter beteendet. Då + kanske att de ska vara så rädda att de inte upprepar det igen. I positiv så avbryter man & belönar när hunden gör rätt istället för det man avbröt från.

Som svar så ja, det tycker jag. Och då är det ändå ganska ovanligt inom Sverige att bestraffningar ingår saker som att slå hunden tills den slutar skälla eller trycka ner deras nosar i kiss…

Helt otroligt hur dessa varelser inte bara äter deras ägare helt ärligt 🤔

Håller med #10 till punkt och pricka.

Jag ser det inte så svart och vitt som TS beskriver. Jag har hittat en väg som jag tror på och som jag sett fungera både på min hund andras hundar. Jag skulle säga min väg går mitt i mellan dessa två vägskäl. 

Jag har en hund som för beröm när han gör rätt val och blir rättad (väljer att inte skriva korrigerad för det är för laddat i hundvärlden men synonymerna till korrigera är egentligen rätta, rätta till, revidera och inte slag och våld) när han gör fel val. Svårare än så är det inte. 

På min hund som aldrig tänker innan han gör någonting upplever jag att inlärningen går fortare om jag rättar felen han gör istället för att ignorera dem. För han vet inte riktigt vad han gör eftersom han inte tänkt. Detsamma om det blir rätt och han blir belönad för det, ofta har det bara råkat blivit rätt utan att han vet riktigt vad han får belöningen för. Men nu kom vi in på individnivå och det hörde inte riktigt till diskussionen. Andra hundar fungerar på helt andra sätt.

Och förutsättningarna för att man ska kunna rätta hunden vid fel val är att beteendet hunden förväntas göra är något hunden redan kan!

Jag tror absolut på positiva träningsmetoder och uppfostrar själv med positiv förstärkning och mycket anledning, är nybörjare på det men lär mig hela tiden. Däremot säger jag faktiskt ibland "nej" även fast jag vet att man inte bör göra det vid positiv uppfostran, men någon måtta på det hela får det vara tycker jag. Vid självklara saker, tex när hunden vill gå direkt ut i vägen eller eller liknande, det är inte alltid man har något att avleda med och förutsatt att ordet nej inte används hårt och frekvent ser jag inga problem med det. Detta är även något som jag kommer ta med mig till barnuppfostran när bebisen kommer, att välja att ignorera många dåliga saker och lägga mer krut på att berömma och förstärka det som är bra. Det är egentligen samma sak med hundar och barn, de lär sig genom att prova! Har en hund med ganska dåligt självförtroende, hoppas att genom denna typ av uppfostran stärka hans självförtroende och få honom att "växa" i sig själv, att bli mer glad i allmänhet och ha mer mod att ta egna initiativ.

#22 Nej kan absolut användas inom positiv uppfostran, precis som alla andra kommandon :) Nej är bara ett ord, och det är snarare hur du lär in det som avgör om det är positivt eller negativt. Nej kan ju exempelvis betyda att hunden ska avbryta det den gör och istället komma in till dig för att få belöning. Det kan laddas 100% positivt. Då är det inte mer negativt än om du skulle kalla in hunden, lära in en stoppsignal eller be hunden att sitta ner.

Puttar denna då jag finner det väldigt intressant!

Jag har så svårt att förstå varför det har blivit så här svart-vitt. Positiva metoder, javisst. Men att säga nej, förbjuda något eller korrigera ett oacceptabelt beteende behöver ju inte betyda att man är varken aggressiv eller brukar våld i den bemärkelsen att man gör illa hunden. Att t.ex. hålla tillbaks eller hålla fast en hund med händerna är ju i någon bemärkelse att bruka våld (jag utnyttjar att jag är fysiskt starkare än hunden). Men att sätta likhetstecken mellan det och att trycka ner hunden i backen, nypa den i öronen o.s.v. det begriper jag bara inte.

Jag vill lägga till att jag inte tycker att positiv förstärkning är en metod i sig - det är ett förhållningssätt där man genom kunskap och forskning vet och skapar trygghet, en positiv känsla till interaktion mellan hund-ägare och bygger en relation. Relationer skadas alltid av korrigeringar. Men om man belönar mer än man korrigerar kan den positiva känslan ändå finnas kvar mellan hund-ägare. Dock finns det hundar (som min ena) som är mycket känsliga och en enda korrigering kan göra att den hunden inte litar på sin ägare mer.

Så med att korrigera (oavsett vilka motiveringar man själv har) riskerar man att skapa osäkerhet hos hunden. Helt onödigt tycker jag!