Inte fått någon bra bild av dagens golden. 

Noll samarbetsvilja, massa rädslor osv. Jaktgolden är dock okej.

Om folk ställer frågan till mig; "golden eller labbe?" då brukar jag svara, att vill du ha en golden så vill du ha en labrador.

Labradoren har en fin mentalitet och arbetslust (även utställningslinjerna) och det är svårare att pricka fel.

Retriever-trion (Golden, Flatte, Labbe) är ju ganska lika på många sätt. Glada, okomplicerade, förlåtande hundar med mycket energi.

Dock kan jag känna att alla skiljer lite i, vad ska man kalla det… Fjantighets-nivå?
Golden har helt klart högst fjantighetsnivå, även jaktgoldens är riktiga clowner som kan ha svårt att fokusera utanför jakten. Inom jaktträning är de skärpta som bara den och har ett enormt fokus, men så fort det är någon annan sorts träning blir de plötsligt superfjantiga studsbollar.

Sen Flatte är en närliggande tvåa på fjantighetsnivån. Även de är mycket mer skärpta inom jaktträning än någon annan sorta träning, men känner inte att de är lika superfjantiga som Golden.

Labrador har nog lägst fjantighetsnivå. Fortfarande glada hundar som kan bete sig lite ouppfostrat, men jag känner att Labbar ändå kan hålla fokus bättre i annan träning än jakt. Jag vet definitivt fler utställningslabbar som är lätta att träna än utställningsgoldens.

Men det är ju bara min uppfattning.

Vi har utställningsvarianten av golden och mer osamarbetsvillig hund har jag nog inte mött, man våran ena är en sån clown så man glömmer bort att han t.ex inte kan vara lös, men fåglar jagar han och älskar vatten så lite "urgolden" finns nog i honom. Grannens labrador är mer seriös och mer go i. Så vill du ha en ren familjehund välj utställningsvarianten av golden, vill du ha jakt välj jaktgolden, jaktlabradoren är lugnare enligt mig och sen är utställningsvarianten av labrador nån stans mellan golden och jaktlabrador. Sen har du flatten som är som en blandning av alltihop.

I "Vår bästa vän" härom veckan pratade de om skillnaden mellan utställnings- och jaktavlade labbe och golden. Man hade gjort någon studie och det visade sig att raserna, tvärtemot vad man trott, skiljde sig åt en hel del. Alltså en sällskapslabbe hade inte samma drag som en sällskapsgolden. Du kan ju lyssna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/759785?programid=4834

Anses det mer "okej" med "sällskapsavlade" labbar och goldens än vad det gör med andra "arbetande" raser, tex olika bruksraser? När man pratar/läser om utställnings/sällskapsavlade schäfrar, rottweilers, whatever så brukar konsensus vara att de ändå inte är något just bättre bara som "sällskapshund" utan snarare kan bli mer problem pga rädslor och annat.

#5 Det beror nog självklart på vem du frågar. Utställningsvarianten av golden och labrador har nog magen och höfterna som större problem då "de ska ju ändå inte användas till så mycket" än var jakt varianterna har. Men självklart har golden och labrador utvecklas till en mer familjehund än vad den har varit och andra bruksraser har inte riktigt blivit så accepterade än,  men schäfer får vi hoppas att den får lite bättre rygg för annars vet jag inte vad som kommer hända. Men det kommer nog komma mer friska sällskapsvarianter av bruksraser om folk efterfrågar det men det kan vara så att de då istället väljer en t.ex sällskapsgolden.

Just det jag funderar på dock.. om man räknar bort hälsoaspekten för en stund (tycker personligen det är sjukt att inte enbart avla på friska djur utan HD, såväl som mentalbeskrivna, i de här raserna).

I de diskussioner jag sett om bruksraser som är utställnings/sällskapsavlade så brukar det beskrivas som att de hundarna blir mer oförutsägbara/oberäkneliga generellt sett, då de ofta ändå har en motor, men mindre ratt så att säga..  Och mer okontrollerade rädslor. Jag själv har inte kunskap eller erfarenhet nog att säga exakt hur det är dock.

#5 Jag tror nog mer att det är för att de delades upp för så pass länge sedan, tillräckligt länge för att det till och med ska ha hunnit utvecklas tre varianter av Labrador - Utställning, Jakt och DP (dual purpose). Folk har liksom… Vant sig? Det är hemskt, och jag gillar det inte alls, men det har blivit så vedertaget att det är okej att det antagligen inte kommer gå att varken stoppa eller få ihop raserna på något vettigt vis. Skulle förvåna mig föga om vi om 40 år har utställnings- och jaktvarianterna som separata raser.

Sen har det nog varit väldigt lätt att avla fram rena utställningslinjer av retrievers eftersom de är mjuka hundar som inte besitter någon riktig skärpa. De är avlade för att snällt följa sin jägare och hämta det som skjutits, har alltså mycket will to please och om det slår slint i uppfostran så brukar det mer gå åt det hyperglada överslagshållet snarare än att det blir aggressionsproblem. Det har helt enkelt inte blivit lika stora problem mentalt sett, eftersom de är vekare raser än brukshundarna. 

Det är min teori.

Har haft en utställnings Golden förut och han var verkligen inte så som många beskriver en Golden. Jag tror en hund blir mycket vad du gör dem till, han till exempel älskade att arbeta men brydde sig inte heller ifall man bara tog kortare promenader någon dag, han var otroligt anpassningsbar. Har alltid tänkt att jag ska skaffa en Golden igen men fick nu även upp ögonen för Labrador också. Jag tycker däremot inte om hur utställningsvarianten av Labrador ser ut, alldeles för tunga för min smak, men jag vill inte heller ha en jakt Labrador då dem är snäppet för aktiva. Något mitt emellan, men är otroligt svårt att hitta. Därför vill jag ha all fakta ni har, både bra och dåliga. Och ni som ägt bägge raserna, vilken föredrog ni?

Kolla efter en DP labbe. De är alldeles lagom.
Fått bra intryck av colas

Vår DP golden älskade att arbeta, hon blev överlycklig när man bad henne om saker (t.ex. gräva bort en rot i landet, ta bort gräs från stenplattor). Hon hittade också på egna arbetsuppgifter, t.ex. på skogspromenaderna älskade hon att dra loss sly och sedan springa med de meterlånga pinnarna ("akta på er, här kommer jag!" - vi människor fick snabbt hoppa ur vägen 😉). Hemma på gården kastade vi leksaker som hon fick hämta, ibland släppte hon leksaken direkt när hon kom tillbaka så vi kunde kasta iväg den igen, ibland låste hon käkarna och ville ha dragkamp. Hon gillade också att sno vedträd och flisa sönder dem. Och att bada, var vi vid en sjö fick vi ibland binda fast henne, hon skulle vara i vattnet hela tiden (även om det var vår eller höst och iskallt …). Hon var en perfekt sällskapshund åt oss (vi har så många roliga minnen av henne), och duktig att uppfostra de yngre hundarna (sträng men ändå snäll, och under deras första månader så hade Ida ett stort tålamod med dem).

Nackdelarna var skotträdsla, tyvärr hade vi noll koll de första åren (och på nyårsaftonarna var jag oftast ensam med henne, jag var i yngre tonåren och Ida var den första hunden jag hade intresse av, så jag hade inte så mycket hunderfarenhet) så vi förstärkte hennes rädsla rejält genom att tycka synd om henne … Gällande sjukdomar känns det som att tumörer är vanliga på golden, Ida fick en godartad när hon var runt 1 år och jag vet att hon också haft släktingar med elakartade. Sedan blev hon sjuk när hon var runt 10, cushings som utvecklade sig till addisons. Men hon var av segt virke, trots x antal tabletter/dag blev hon lite över 14 år. Sista dagen hjälpte hon t.o.m. med att ta loss en stor rot från landet.

Sedan kan man ju tycka att goldrarna är jobbiga för att de är livsglada, lite barnsliga och fullkomligt älskar människor. Men det är ju också charmen med dem, jag skulle inte ha så många roliga minnen av Ida om hon varit reserverad och lugn, lite tok och busigheter skapar minnesvärda stunder ❤️ Vi har två jakthundar av olika raser och de har jag inte alls lika många roliga minnen (och bilder!) av. Min gråhund är så reserverad mot människor att hon kan nafsa, då föredrar jag faktiskt en hund som nästan springer ner människor av glädje för dem😉

Nu har jag inte läst alla kommentarer, men personligen har jag jättebra erfarenheter av golden! Både jaktavlade och de som är mer åt utställningshållet. Har haft en hel drös på kurs och det som de alla har gemensamt är att de är så otroligt föriga, lättlärda och glada. Det spelar liksom ingen roll vad de ska träna, allt är verkligen jättekul. Sedan är ju vissa mer eller mindre flamsiga, jag tycker det är charmigt men kan ju förstå att vissa inte tycker det är lika roligt ;) Men då är kanske inte golden det ultimata valet. 

När det kommer till labben har jag faktiskt inte träffat något bra mellanting. Antingen har det varit stora och brötiga utställningslabbar utan motivation alls, eller kvicka och föriga jaktlabbar. Jag har själv lite svårt att få grepp om labben då jag upplever att de är mer uppdelade än goldens (?) men på pappret låter ju en bra dp labbe som väldigt lagom och roliga hundar. Hur det ser ut i verkligheten vet jag dock inte. 

Vet inte riktigt var jag ville komma med detta inlägg, men det är mina erfarenheter. Har tyvärr ingen större koll på kennlar.