Det kan du absolut göra, din situation låter fruktansvärd. Det finns inget heroiskt i att låta djur leva på vilka premisser som helst, så där ska inte ett hundägande vara och en glad hund beter sig inte som du beskriver.

Hunden mår inte bra och han är en fara för både andra människor och djur även om han är liten.

Jag hade, hur ledsamt det än är, avlivat.

Du verkar verkligen ha försökt. Och hunden mår inte bra och ännu en omplacering lär inte hjälpa. Så jag hade nog avliva.

Det låter som du har gjort allt och lite till :) Jag tycker det är helt okej att låta en sådan hund somna in. Jag tycker du låter som en vettig och stark person som vågar tänka i de här banorna i stället för att ta den lätta utvägen och skicka tillbaka honom till den första ägaren. Dåligt syn eller en kass höft kan man väl låta hunden kämpa på med om livsglädjen finns där, men om hela hundens vardag är ångest och stress låter den som att glöden är borta för länge sen. Det kommer alltid finnas någon metod till att prova, någon mirakelgrej till att köpa, någon tränare till att gå till, så någonstans måste man dra en gräns fastän det gör ont i hjärtat. Det handlar inte om att ge upp på hunden, utan att låta den slippa mer ångest.

Beklagar verkligen er situation :( Jag kan inte säga hur jag skulle gjort i din situation, eftersom jag tänker att jag inte på fullt allvar kan förstå exakt hur ni har det. Men jag tycker du ska tänka på ert eget bästa. Jag förstår att det är ett svårt beslut att ta att avliva sin hund och där är det ju faktiskt bara du som kan känna och bestämma hur det ska bli. Du skriver att du inte orkar mer, och då kanske alternativet att låta en sönderstressad hund med en slutkörd ägare leva vidare på detta sättet inte alls är ett bra alternativ. Kom ihåg att vem som än kommer döma dig i slutändan, så är det du som känner dig själv och din hund bäst. Ha förtroende för dig själv och din förmåga att göra vad som är bäst för dig och din hund. Bra kämpat ♡

Men fy… Stackars hund och stackars dig. Låt honom somna in för hans och er egen skull.

Du verkar ha gjort allt för honom, men även jag hade låtit en så stressad hund få somna in.

Tack så jätte mycket för era svar. Det känns så skönt att få bekräftelse på att det skulle vara bäst för honom. Jag är bara så rädd att jag inte kommer kunna leva med det beslutet. Han är ju som sagt frisk fysiskt men inte psykiskt, och beslutet att behöva ta bort en hund som mår bra i kroppen känns jätte jobbigt, men vetskapen av att han lever med konstant ångest känns minst lika jobbigt. När han väl har sina bra stunder så är han ju underbar, tyvärr är det ju inte så ofta. Vet bara inte hur jag ska klara av det här utan att gå under av sorg.

Jag har tagit det beslutet du fasar för med min hund. Min hund var inte så illa däran som din. Men han var större (amstaff) och risken att han skulle skada en människa var inte värd att ta. Han klarade inte alls av stressen i stan och blev mer och mer aggressiv/ opålitlig. 

Nu fick vi förlängt hans liv ytterligare 1,5 år då mamma bodde på landet och tog hem honom där han trivdes gott och fick springa mycket lös på den stora tomten. Fanns inga andra hunddofter människor som gjorde honom stressad. Sedan flyttade mamma till lägenhet och då var vi tvungna att ta tag i saken. Stressen och alla problem påverkade både mig och hunden negativt. Omplacering var inget alternativ och veterinären/hundtränare var osäker om det gick att träna honom bättre i hans fall. 

Nu hade han även lite ont i ryggen och cancer i prostatan som hjälpte till att fatta beslutet även om det var något han hade kunnat leva ett fullt normalt liv med det då han behandlades. Han blev 7 år. 

Men jag gjorde som du innan, skrev en tråd för att få bekräftelse att mitt beslut var rätt. 

Jag har haft djur hela mitt liv, men denna hunden är det mest speciella jag haft, min bästa vän nånsin. Även min mamma säger samma sak som haft hundratals hundar då hon varit uppfödare i många år. 

Som du beskriver så mår ju inte din hund alls bra, tänk att leva med den stressen hela tiden! Jag tycker du kan ta det beslutet med gott samvete. Klart du kommer bli ledsen men man måste tänka att man gör det bästa för djuret.

Han må vara frisk fysiskt, men inte psykiskt. En hund så är sjuk eller har psykiska problem kan må lika dåligt och till och med sämre än en hund som är sjuk fysiskt. Därför tycker jag inte du ska tänka på det som att "han är ju frisk fysiskt" utan att du ska se det som att "han mår inte bra". Oavsett anledning så mår han inte bra, han må vara frisk i kroppen men i själen är han sjuk.

Du har dessutom kämpat, försökt och jobbat på det med hela ditt hjärta. Försök tänka på det som att du har gjort precis allt du kan för den här hunden och det enda som är kvar som du kan göra för att hjälpa honom är att ta bort hans lidande.

Det är inget lätt beslut och oavsett anledning till att man tar bort en hund så är det svårt, tung och jobbigt. Man får verkligen försöka stärka sig själv i att man gör det som är bäst för hunden.  Du älskar inte hunden mindre om du beslutar att avlivning är bäst. Det är snarare så att det krävs extra mycket kärlek och att man verkligen älskar och vill sin hund det bästa om man osjälviskt kan besluta det som är bäst för hunden.