Det här är dessvärre inget uppmuntrande inlägg 😕.
Min förra hund Posh, en jaktlabbe som var 6 år då han flyttade hem till mig, hade upprepade problem med ryggen.
Det yttrade sig främst i att han blev grinig och morrade på de andra hundarna, var han sämre så morrade han även på mig (jag har dock väldigt svårt att tro att han skulle göra mer än att morra) och ett par gånger satt han även hemma i ett hörn och morrade för sig själv.
Det var väldigt tydligt att han inte var aggressiv utan helt enkelt signalerade "Jag har skitont, lämna mig i fred!".
Han hade haft problem redan innan han kom till mig och gått på rehab av och till så första steget var att gå tillbaks till hans hundfysioterapeut.
Hon konstaterade vad vi redan visste, att han hade rejält ont i ryggen. Vidare till vetten som röntgade med vanlig slätröntgen och var förvånad över att det inte syntes förändringar med tanke på att han var såpass påverkad.
Posh sattes på smärtstillande/antiinflammatoriskt och vi gick på rehab regelbundet. Han behandlades främst med laser och massage och i början blev han betydligt bättre.
Dock kom vi till en tröskel som vi aldrig kom förbi, varje gång vi var i närheten så blev han sämre igen.
Tillbaks till veterinären, den här gången en ortoped, som gjorde en CT-röntgen.
Den visade flera förändringar i ryggraden, bland annat ett diskbråck vid L7/S1.
Posh fick Tramadol (starka smärtstillande) att få vid behov och så skulle vi fortsätta rehaben och hoppas på det bästa.
Att operera var inte aktuellt i hans fall heller, dels för att det var relativt dålig prognos, dels för att han var lite allmänt skruttig i kroppen. Han hade ingen hållbar exteriör från början och den påfrestning som kroppen skulle utsättas för vid en operation skulle förmodligen få hela honom att braka ihop.
Det var faktiskt även en ekonomisk fråga, det skulle bli väldigt dyrt om man räknade in påföljande rehab mm och han hade redan utnyttjat större delen av försäkringen.
Hade prognosen varit god så kanske men nej, vi beslutade att avstå från operation.
Tyvärr så hade rehaben bara effekt ett kort tag, i somras/höstas så var det tydligt att Posh blev alltmer påverkad.
Han, som alltid älskat att bada, ville inte simma spontant längre.
Om han fick vara med de andra hundarna när vi tränade så ville han givetvis också få göra något så han brukade få ett par snälla apporter.
I stället för att dra järnet ut, tvärnita och dra järnet tillbaks med apporten som han brukat så travade eller galopperade han långsamt.
Han VILLE så gärna, men kroppen svek honom.
Det svåra var väl att det gick upp och ner, hade det gått spikrakt neråt så hade vi väl fattat beslutet tidigare, men man hoppas ju…
Vi - hans förra husse och jag - bestämde i slutet på oktober förra året att det var dags att ta farväl. En vecka senare skulle husse iväg på en jakt och vi planerade att Posh skulle få vara med, jaga som han alltid älskat, och sedan få somna in.
Tyvärr blev han betydligt sämre den helgen innan jakten, blicken "dog" och måndag morgon ringde jag och fick en akuttid ett par timmar senare.
Jag gav  honom Tramadol och så gick vi ut och apporterade och lekte med en and varpå jag proppade i honom en massa köttbullar och så åkte vi.
Veterinären brydde sig inte ens om att undersöka honom utan gick på resultatet från CTn och det jag berättade.
Posh somnade in den 2 november, drygt 7 år gammal 💔.

Ber om ursäkt om inlägget blev långt och rörigt, det är fortfarande jobbigt och ostrukturerat att tänka på.
Lycka till med din hund, det finns hundar som klarar sig betydligt bättre än vår Posh ❤️

Tack för svar och jag beklagar att Posh inte finns mer dig längre.