Om man har tid att lägga på båda så ser jag bara fördelar med att ha två hundar:). Vi skaffade två ganska nära inpå varandra främst för att vi ville att dem skulle växa upp ihop (ena är född i jan och den andra i okt -13) och att dem aldrig skulle behöva vara ensamma. Nu är vi hemma mycket, men blir ju att dem är utan oss ibland och då känns det skönt att veta att dem har varandra. Sen är dem bästa vänner och leker varje dag, så dem tröttar ut varandra:). Kärlek och gos kan dem få samtidigt, ena sitter/ligger på högra sidan och den andra på vänstra;). Vår ena är väldigt leken och ligger gärna i soffa och säng. Vår andra hoppar upp en liten stund för att gosa sen ligger han hellre på golvet. Beror ju på individen. Ingen blir avundsjuk om den andra får uppmärksamhet så det är skönt. Sen ligger dem ibland och gosar med varandra:). Så vi hade egentligen haft uppmärksamhet och kärlek till fler hundar! Sen ärligt kan jag säga att vi älskar båda lika mycket, men dem är ju individer med bra och dåliga sidor. Favoriter har vi bara gällande aktiviteter, den ena är min favorit när det gäller att gosa för det kan vi båda gör i timmar men han tycker inte att agility är lika kul så det vill han bara träna en liten stund, så gällande agility är vår andra favoriten för han tycker det är bland det roligaste som finns!:) Träna dem beror på, är det tricks så tränar vi med dem samtidigt, dem har fått lära sig att vänta på sin tur, vilket i sig var bra träning:). Sen tränar jag lite agility (bara för att det är kul) med båda och då brukar jag ha dem en och en så är den andra hos husse:). Promenader tar jag en med båda, husse en med båda, sen tar vi en till två alla fyran . Det jag ser som en nackdel för oss är att hitta hundvakt, många som är lite skeptiska till att passa två samtidigt. Dock är det inte alls ofta det behövs och än har det alltid löst sig utan större problem. Det jag kan tänka mig som kan bli problem är om den ena lär den andra ett beteende man inte tycker om, men det har vi inte stött på. Så ja, jag tycker det är en stor fördel att ha två, dem har alltid sällskap är den största fördelen enligt mig!:)

Jag hade två hundar förut. Den äldre var 8 år när jag skaffa nummer två. Det var inga större konstigheter. Dom rök ihop ibland men löste det själva alltid. Sen hade dom varandra och lekte mycket. Problemet kom när den äldre fick somna in, då den lille aldrig vart ensam hund. Han blev tydligt deprimerad och det tog flera månader. Jag hade tyvärr ingen möjlighet att skaffa en kompis till honom just då.

Har tre hundar just nu, två som är våra en som svärmor äger men som bor här.
Inga problem med att ge uppmärksamhet, träning, kärlek mm fungerar utmärkt alla får det de behöver 🙂

Har två tikar som är ganska nära varandra i ålder (men den andra var en omplacering, så de är inte uppvuxna ihop) och tycker att det fungerar. De håller varandra sällskap när de behöver vara ensamma hemma, kommer bra överens och leker mycket med varandra. 

Jag tycker inte att det är jobbigare än att ha en ensam hund, jag promenerar dem tillsammans, när jag åker till brukshundsklubben tar jag med båda och låter dem turas om (om det inte är kurs, då tar jag bara med hunden som jag går kursen med), när jag lägger spår gör jag varsitt åt dem o.s.v.

Enda nackdelen (förutom högre mat/försäkrings/kursavgifts-kostnader) är att det inte går att ge dem ben eller aktiveringsleksaker utan en grind/dörr mellan dem, vilket kan vara lite osmidigt då jag bor i studentrum.

Vi har två jämthundar just nu, en tik på 7 (8? :o) och en hane på 4 (5? :o) 

Att fördela uppmärksamheten är absolut inga problem. Det kommer sig naturligt efter ett tag att man lär sig att "mäta" uppmärksamheten i skallen, och sedan visa samma mot den andra hunden. Sedan är det ju också så att våra hundar söker själva upp oss när de vill ha uppmärksamhet och mys, så vi behöver inte oroa oss särskilt mycket om att fördela den. 

I vissa fall så tar jag båda, men generellt så delar jag på dem. T.ex. lydnad på gården, där tar jag båda, så får den ena träna det klassiska - platsliggning. Vi passar också på att träna "tandemstyrning" eller "individstyrning" (dvs att jag styr dem båda tillsammans, eller att jag ger dem olika uppgifter som de ska lösa individuellt, utan att bry sig om den andra). 

Tyvärr är det så att i och med att Tassa är sjuk, så har hon mycket mindre motionsbehov, men också fysisk kondition och explosivitet, än vad Jappe har. Förut hade vi tre, och då var det helt ultimat, för alla var med på allting tillsammans, när det kom till motion. Nu måste vi dela på hundarna, för att Jappe ska gå låååångt mycket mer än vad Tassa ska - och det är otroligt uttröttande för föraren. För man vill ju lägga ner precis allt på den hunden som man är ute med, men samtidigt ligger det i bakhuvudet att den andra också ska ut, så man måste spara lite på sig själv för att orka med båda. Det är en situation som man tyvärr måste vara beredd på :(

Jag älskar båda lika mycket - men på helt olika sätt. Jag och Jappe är mer samspelta, vi är ett sant ekipage, där jag ser honom som en kompanjon och arbetskompis, men också som min lilla bäbis. 
Tassa är min drottning. Jag älskar och beundrar henne, och jag litar på henne med mitt liv. (Bokstavligen, en gång när vi var ute och gick, så uttryckte hon starkt att hon ville gå hem, och hon behövde bara be två gånger, innan vi vände och gick. När jag kollar bakåt - åt det håll som vi gick mot tidigare - så lufsar en björn över vägen. Jag vet att hon kommer att hjälpa mig att hålla oss båda trygga och säkra.) Hon säger en sak och jag håller med, för jag vet att hon vet vad hon pratar om. Hon njuter inte av att vara ett ekipage med mig, så vi är inte det. Vi går ut som vänner, som sällskap, istället för arbetskompisar. 

Den största fördelen för mig är att jag vet att de har varandra. Det är jämt en gigantisk lättnad inom mig när jag inte har tid/ork/måste vara borta, för de har varandra. 

Det är också otroligt lärorikt för mig som hundförare/blivande -tränare, att ha två. För visst, att lära in en hund en sak är väl en grej, men att lära in två helt olika hundar samma sak? Bara att få lära sig att konstant anpassa sig och se och använda olika tekniker automatiskt…. 

(Det är dessutom en enorm glädje att ha en hund inmyst i sängen med en på en lördagmorgon - men två? …Det går inte ens att beskriva.)

Nackdelen är ju just ekonomin, men också tidsmässigt. Även om man har hundar som man kan träna ihop i alla lägen, så vill/behöver man träna dem separat också. 

Det är också ett problem hur snabbt de lär sig av varandra - på gott och ont.

Eftersom alla fungerar olika tipsar jag att ställa upp som hundvakt och prova på på så vis om det är något för dig. Låna en väns hund kanske som du vet hundarna kommer överrens?

Jag har två hundar - samma ras, men väldigt olika i sina sätt. Jag tycker om båda två lika mycket, fast på olika sätt och dom kräver olika saker.

Fördelarna är många: dom har roligt ihop(sällan dom käbblar med varandra, men det händer), jag har dubbelt så kul osv osv.

Nackdelar är att drar en hund igång med något ute, så hänger den andra lätt på - två hundar triggar lätt varandra.

Kan tillägga lite snabbt att jag inte alls är intresserad av att skaffa två hundar (jag har inte ens en för tillfället), utan jag är bara nyfiken då jag alltid undrat när jag sett folk med två hundar om det inte är jobbigt/krångligt :) Tack för alla svar, väldigt intressant att läsa.

Jag personligen tycker det är lättare med fler. Ungefär som att vara barnvakt åt 1 barn och försöka underhålla barnets lekbehov, eller ha barnet lekandes med ett eller flera andra barn. :) Det blir mer att hålla reda på, mer att mata och yttligare att ge sin tid till men när de har varandras sällskap så blir det fridfullare på något vis… oftast. ;) 

Jag har fem hundar i min skötsel nu på 2 personer, 2 yngre och 3 äldre (varav ena som inte har så långt kvar) och de 2 yngre (1.5 och 3 år) har samma energinivå och busar gärna ihop, seniortiken är som en nanny åt den yngsta, och nannyn (11 år) och senioren som inte är på sluttampen (10 år) är lika mycket drömmare och livsnjutare och ungefär samma hastighet, samt att den äldsta (13) inte har så mycket intresse av de andra hundarna utan helst umgås och kelas av oss människor så funkar det förvånansvärt bra. Men om seniorerna inte var seniorer hade jag inte räckt till för detta antal, trots att de flesta är sällskapsraser med minimalt krav på hjärnstimulans. Jag har "tur" som är hemma om dagarna så jag har gott om timmar att pussla ihop alla behov. Femte hade inte tagits in om han inte passade i flocken, inte ägdes av en familjemedlem till Mike, och om han inte hade varit så chill. Och just för att tiden rinner ut på äldsta så hade vi pratat om just den rasen för Mike har saknat att ha pekingese vilket också blev en faktor när vi tackade ja att ta in honom. Jag är också lättad att få in en rumsren "färdig" hund istället för valp och unghund igen. 

Men som jag sa innan, alla fungerar ju så olika att det är inte för alla med stor "familj". Det ÄR inte regnbågar och rosendoft alla gånger, absolut inte, men för mig personligen så väger det positiva över de dagar det går trögare. :) Och hade jag inte haft Mike och teamwork så hade jag inte haft lika många. Det är inte din hund/min hund utan hushållets hundar så vi delar på sysslorna och det underlättar jättemycket. Som ensamstående hade det sett annorlunda ut. 

Kommer jag fortsätta med 5? Nej. Fyra känns bra för min del.

Har 2hanar en på 2år och en på 11mån. Upplever inga dessvärre problem. Det största "problemet" är att de har olika energi nivå, den yngre är mera busig och den äldre mera laid bak. Men dom klarar av att leka ihop och trivs med varandras sälskap. Oromenader sköts ihop. Till jakten har vi beroende på väder och tid 1 eller båda med. Man måste tänka på att den ena hunden kan hamna vänta i bur och man vill ju inte att den ska frysa så då blir den andra oftast hemma. I övrigt är det som "männena själv" lek brottning och lite tjafs om bästa liggplatsen. Ibland kan man skicka den andras öron rena, men där får det räcka. ;)

Jag trodde nog det skulle vara lättare än vad det är. Att få tiden att räcka till båda är svårare än jag trodde men jag ser också att de mår bättre tillsammans än ensam. De har ju dessutom varandra att roa om jag inte orkar träna en dag t ex.

Det enda jag ser som negativt är att orka träna båda. Man behöver träna båda hundarna separat, vilket vi inte har haft tid till. 

Men att gå med två är lika som att gå med en, gå ska man ju ändå. Inte svårare vid matning eller att gosa hemma inne. Det är just träningen som kan bli lite si och så.

Försöker träna med dom tillsammans men att den ena får träna på att vänta på sin tur. Funkar bra för det mesta.

Hur är det att ha flera?
Underbart, hundarna har alltid varandra och jag upplever min äldsta tik lugnare när hund nummer 2 kom in i vår familj.
Är det svårt att fördela uppmärksamheten rättvist? 
Nej, det tycker jag inte. Vi är två stycken i hushållet och vi ger båda hundarna lika mycket kärlek och uppmärksamhet.
**Hur är det när man tränar, tränar ni med bägge samtidigt eller får en stanna hemma? 
**Mja, det är olika, oftast blir det att jag tränar båda hundarna samtidigt hemma. Platsliggning för ena och aktivitet för andra. Vi brukar dock gå kurs vid olika tillfällen och då får en av hundarna 100% fokus.
Är en av hundarna favoriten eller gillar ni båda exakt lika mycket? 
Vi älskar båda våra hundar lika mycket. Den ena har vi haft sen den var 8 veckor och den andra bara i några månader så bandet är såklart starkare till den äldsta. Vi börjar däremot bygga upp en jättefin relation med nytillskottet.
Finns det några fördelar med att ha fler hundar eller är det egentligen bara mer jobb (men ändå värt det)? 
Det jag kan känna är jobbigare är när man ska bort och ta hundarna med sig, det är inte alla som uppskattar hund och definitivt inte två hundar. Sen kan det ibland bli pyssligt ifall vi ska bort och ha passning till båda hundarna. Nu har vi löst det med världens bästa extramatte och -husse som funkar mycket bra. :)
Finns det några tydliga nackdelar?
Nej, inte enligt mig. Jag har sedan jag varit liten velat ha en hund. När hund nummer ett kom in i familjen kom längtan efter hund nummer 2 väldigt fort. Att ha möjligheten till att kunna äga två så fina hundar som har gått bra ihop sen dag ett gör att jag känner mig lyckligt lottad. ❤️

Började med en tik, nästa tik kom när äldsta var 4 år.
Älskar båda lika mkt, båda kräver olika sorters uppmärksamhet och de fick den uppmärksamhet de ville. Den äldsta bus och utflykter medans den yngsta kel, kramar och skogspromenader.

Alltså… inga problem med två hundar. Härligt ibland på promenaderna då de kan busa med varandra.

Min äldsta tik dog 1,5 år sedan så nu har vi bara ynglingen kvar som nja inte är ung direkt… 10 år. Jag har precis börjat vänja mig med bara en hund vilket med andra ord jag har nyss kommit över sorgen över den andra hunden.

Kärlek har vi inombords i mängder och kan aldrig ta slut.
Har du ekonomi, tiden, kärleken och chansen så ta självklart in ett litet liv som behöver ett hem, det finns så många hundar som behöver hem där ute. <3