Om mamma slutar ge mat och godis till vovven och den enda som ger ätbart till vovven är du kommer det bli lättare för dig att konecta med hunden.

Men sedan är det så att du är ju inte flockledaren i din familj och inte heller är du den som gullar mest och matar vovven oftast heller antar jag. 

familjens flockledare är ju förstås svårt att vara som barn i en familj. Men den som står högst i rang när det gäller matservering kan du faktiskt bli nr 1 i hundens värld. Prova det först innan du omplacerar. För annars kommer det bara bli samma visa igen med nästa hund och nästa. Enda till du flyttar hemmifrån och blir den enda flockledaren och matserveraren i hemmet.

#1 Jag har bott hemifrån i perioder med hunden och det är likadant där, connectar inte med hunden och vi bråkar lika mycket ändå.

det vill säga vi blir inte starkare och får bättre relation även fast jag är den enda som serverar mat och liknande.

Kanske borde nämna att det är en brukshund och köptes för att jag skulle ha en tränings och tävlingskompis att köra med efter att min förra träningskompis fick somna in, och just nu funkar det inte då vi inte funkar ihop till större delen av tiden.

Låter som du är lite avis på att din hund har bättre kontakt med din mamma än med dig? kan inte din mamma ta hunden då och du skaffar en ny?

Självklart är jag lite avundsjuk då det faktiskt är min hund och är tänkt att vara min följeslagare, inte min mammas. 
Men jag är inget liten treåring som surnar över att hunden vill sova hos mamma och inte mig, utan just det här att han och jag aldrig haft bra kontakt och försvårar träningen oerhört mycket. 
Vågar inte åka buss, gå med i träningsgrupper, åka till bruksklubben och träna just för att han pekar fingret och kör eget race, vrålskäller och är allmänt dryg, och det har han varit sedan dag ett och jag har jobbat så mycket med att få bort det utan resultat. Vi är helt enkelt inte "rätt" för varandra som jag känner det.

Att hon tar honom funkar inte då det är en brukshund och kräver sitt och det är inget mamma klarar av, det har hon själv sagt, det är knappt hon klarar av att aktivera sin hund hon har nu(sällskapshund size small).

Ok som du beskriver din hund låter den faktiskt understimulerad… en brukshund behöver mycket stimulans och motion annars blir dem lätt odrägliga och beter sig precis som du beskriver när de väl får chansen att leka av sig lite mer..

Hur mycket träning och promenader får den på en vecka?

Jag spårar ett par gånger i veckan(båda sorterna), tränar lydnad 2-3 gånger och springer 3-4ggr per vecka. Utöver detta hänger han mycket som gårdshund, någon gång i veckan åker vi till brukshundsklubben och där kör vi agility, lydnad och diverse andra saker. Utöver det blir den en halv mil/mil som långpromenad en gång om dagen. Några gånger i månaden låter jag min och min kompis hund släppas. 

Stimulerar jag honom mer blir han ännu jobbigare, just nu är han lätt vad han brukar vara.

Hur gammal är han? Det är inte en stor trotsålder?

#9 Fast trotsålder från 11 veckor till 18-19 månader tror jag inte så mycket på.

Vad är det för ras? tror mycket väl det kan vara unghunds fasoner fast han är 19 månader nu, det är inte vuxen ålder.

Men det låter på dig som du redan bestämt dig och då är det bättre att omplacera hunden om det är vad du vill. Det är ett liv man ska leva med i minst 10 år, då måste det funka helt enkelt.

#11 Australian Shepherd, men unghundsfasoner från 11 veckor fram tills nu? Hur troligt låter det?  
Jag har inte bestämt mig alls, men jag velar mycket. 
Han är en riktig pärla ibland när vi är ensamma men direkt när vi kommer utanför "hem" så blir han superdupermegajobbig och jag har tränat på att vara "okej" med allt omkring honom stenhårt sen start. 

Vi kan inte ha hem någon för han stressar upp sig och frustrationspiper för att det är något nytt, vi kan inte låta någon annan passa honom för han stressar upp sig då, och jag får verkligen inte bukt med det då vi inte förstår varandra. Att jag fått höra att hans pappa och äldre syster har liknande tendenser ibland gör det inte bättre :/

#10 Du känner naturligtvis din hund bäst och jag ska inte betvivla din tro - jag vill bara lägga till att våran hane precis landade i sig själv förra året, vid tre års ålder. Så man ska aldrig säga aldrig! ^^

#12 Men om far och syster är liknande, kan det inte vara det att far nedärver sena trotsåldrar/frustrationer?

#13 Ja men jag tror inte riktigt på att en trotsålder är ända från 11 veckor och fortfarande har det som 1½åring.. 
Det kan säkert vara nedärvda gener och frustrationer men jag har känt att det inte funkar hela tiden men när jag och hunden blev så uppstressade själva skickade jag hem hunden ett tag och funderade på att omplacera då jag var så himla uppgiven och frustrerad men gav det en andra chans men nu ett halvår senare känner jag likadant.. Jag vet inte vad jag ska göra helt enkelt. 

Givetvis finns det stunder då jag känner att jösses vilken jävla bra hund jag har men hundägarskap ska väl inte bestå av större delen frustration, irritation, uppgivenhet och tårar? Instängdhet, utanförskap och rädsla för att vistas i situationer som hunden inte fixar med mig som förare ska väl inte vara standard?

Jag tycker absolut att du ska omplacera honom. Det är ju faktiskt inte bara så att du skulle få det bättre med en hund du klickar med, utan även hunden skulle säkert få det bättre med någon annan. Så jag ser det som att det skulle bli en win-win-situation! Med åren har jag blivit en realist som inser att alla hundar inte automatiskt har det bäst hos mig. Några måste man låta vandra vidare (och då menar jag omplaceing och inget annat!) eftersom det helt enkelt är bäst för alla inblandade.

Som jag förstår det funkade det väldigt bra mellan dig och din förra hund? Det är klassiskt! Det är helt enkelt svårt för vilken hund som helst att ersätta den där "perfekta" som man hade. Ett sätt kan vara att välja en helt annan hundtyp. Det finns ju olika typer av hundar även om man vill träna och tävla aktivt!

#15 Tack för himla fint och trevligt svar❤️ 
Ja jag känner att jag inte riktigt är den ägaren han behöver, han har tränats av andra som sett hur han behöver tränas och då har det funkat… 

Ja min förra hund var min ögonsten, min skugga, min själsfrände. Jag trodde inte det skulle bli som med min förra vovve men jag trodde inte det skulle bli såhär heller.. Det är så himla svårt det här 😕

Jag tycker att du ska omplacera hunden, för bådas skull. Det där är inte ett vettigt hundliv, varken för dig eller hunden. Den hund jag tog över i Januari, har liknande bakgrund tillsammans med sin förra ägare, till slut stod hon på nåt sätt inte ut med hunden längre, han var superstressad, kopplade aldrig av inne, skällde , gnydde, trampade runt, hängde efter henne och "stirrade" på henne var hon än gick i lägenheten.  Efter ett par veckor här, var det en helt annan hund. Han är världens finaste!

Sälj den eller ge dig själv åtminstone ett år till. De högtempererade hundarna är ett jävla aber att få att fungera i vardagen, men jag kan ge en liten tröst i att poletten klonkade ner rejält efter tvåårsåldern hos min, som betedde sig liknande din. Men har du inte ork, lust eller något annat att sätta emot så sälj den, det är faktiskt inte hela världen. Hundar kommer och går, vissa passar man inte ihop med och så är det bara.

Håller med #15 - livet är för kort för att man ska låsa upp sig tillsammans med en hund, som man inte "matchar" med och när hunden även kan få det mycket bättre hos någon annan.

Man kan omöjligt connecta med varenda individ man möter, så äre bara. Sätt dig ner och prata ned din mamma, ta en diskussion om saken om du är rädd för att hon blir sårad av det beslut du tycks ha tagit innerst inne.