Hej! Ursäktar långt inlägg så här på en gång! :P 

Jag har en hane, Malte, på 7,5 år som alltid varit en smula osäker, men som alltid funkat bra både med andra hundar och människor - det har aldrig varit några som helst problem varken vid hundmöten, nya människor eller egentligen något annat heller. Osäkerheten har jag märkt på så sätt att han är lite försiktig, väldigt mjuk och hellre tar till flykt om han blir rädd än går på och fightas tillbaka. Han skäller också när det ringer på dörren eller han hör folk i trapphuset, dock inte när han är ensam hemma utan enbart när jag är hemma också. 

Så blev han då rejält påhoppad här i höstas/förvintras. En ordentligt stor hund, säkert kring 45-50 kg tog sig lös, sprang mot oss längs vägen och flög på min hund (som väger kring 30kg). Den här hunden bor i samma hyreshus som oss och det är en rätt ostabil ung hane som nafsar och småbiter en på armarna och i kläderna när han hälsar, samt är rätt brysk i sin framfart (varför jag brukar försöka att helt ignorera honom). Han har försökt flyga på Malte när vi mötts utanför huset, men då har han varit kopplad. Malte har då rest ragg och småmorrat tillbaka. Nästan den enda hund han morrat åt. 

Nåväl, jag såg hunden komma på cirka 100 meters håll, men det fanns ingen stans att ta vägen, så jag satte ner Malte och tänkte att jag får försöka stoppa den här attackerande hunden så gott jag kan. Ägaren sprang efter, men hann ju såklart inte med i farten. Jag kände att jag blev jäkligt rädd och rent spontant så röt jag i ordentligt åt den när den kommit ända fram till oss. Den stannade och tittade på mig en kort stund, men sedan blev det full attack. Eftersom han slitit sig hade han varken halsband eller koppel, inget att ta tag i. Så jag sparkade helt enkelt allt jag kunde för att få bort honom och jag märkte (till min förvåning) att jag skrek åt den under tiden (mindre smickrande tyvärr, skrek hundjävel etc. Ehm.). Han bet min hund över ryggen och i sidan, det gick dock inte hål i huden men Malte ömmade lite i ryggen efteråt. Så småningom kom ägaren fram och med gemensamma krafter fick vi bort honom. Jag stannade och pratade en sväng men gick sedan hem, med blodsmak i munnen och ett hjärta som rusade som om jag sprungit maraton. Jag antar att jag försökte verka opåverkad och orädd, men hela jag stank väl rädsla och upphetsning… 

Eftersom jag precis flyttat till den by jag nu bor i känner jag inte många alls, och knappt några med hund. Jag har några bekanta men inte så mycket mer, så jag har ännu så länge inte kunnat socialisera min Malte så mycket med andra hundar förutom en grannes unghund som han fått leka med två gånger. Efter den här händelsen har vi gått på stan etc, mött andra hundar osv, men aldrig hälsat. Det har inte varit några problem, han tittar på dem och är nyfiken, men inte mer än så. 

Däremot har JAG blivit rädd! Här i byn finns många lösa "gårdshundar" (samt jakthundar i hundgårdar), en hel del springer ner mot vägen när man går förbi och jag märker att jag blir rädd. Och givetvis märker då Malte det också. Så jag har försökt undvika att gå där jag vet att det möjligen finns lösa hundar. Men så idag var jag och hälsade på hos en granne, som har fyra hundar. Dessa var instängda (jag hade frågat om det var ok att ta med Malte) så inga problem. Hon frågar om det är ok om hon släpper ut den yngsta tiken på tre år och jag ser inga problem med det så hon gör det. Och Malte tokmorrar! Åt en TIK! Som dessutom är undergiven och ranglåg! Inte lite heller, utan rejält! Jag som aldrig varit med om det med honom fattade faktiskt inte först att det var han som morrade, utan trodde det var tiken, men det var han! Jag blev helt chockad, faktiskt. Hon tog upp tiken bredvid sig och jag fick ta tag i Malte och sätta ner honom bredvid mig. Han var upphetsad och nyfiken, men slutade morra. Så slank tiken ner på golvet utan att min granne märkte det och Malte rumpnosade lite på henne och verkade ha lugnat sig men började sedan tokmorra igen. :( Hon satte tillbaka tiken i rummet hon varit i innan och Malte lugnade ner sig. Min granne (bondkäring, bra med djur enligt mig) sa att han var rädd (vilket jag också tror). Dessutom är där fullt med hundlukter (även från hennes hanhundar), det var första gången han var där och han upplevde kanske situationen som stressande med alla lukter etc.  och hundar som lät bakanför dörrarna. Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här, varken med mig eller honom. 

Grejen är den att jag liksom litar inte längre på att andra hundägare har koll på sina hundar, blir osäker och smittar av mig på Malte. Som såklart reagerar. Nu ska jag så småningom gå på promenad tillsammans med henne och med en och en av hennes hundar för att försöka socialisera lite och försöka få Malte att bli sig själv igen. Jag håller även på att kolla upp hundpromenadsgrupper och ska höra av mig till en sådan och förklara mitt problem. Men vad fan gör jag om JAG inte slutar bli rädd då? Jag kommer ju hela tiden smitta av mig på Malte! Och jag litar fasen inte på folk och deras hundar längre :( Nog har jag alltid haft respekt för hundar etc, har haft en hel del hundar genom åren i familjen (uppvuxen med hundar och hästar) men jag har aldrig varit rädd! Jag har alltid varit lugn och trygg osv, men nu har det liksom försvunnit.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den här situationen faktiskt. 

Någon som har några tankar eller råd eller har varit med om något liknande? 

PS: Malte blev påhoppad en gång som liten med, men det gick bra både för honom och mig. Och aggressiva hundar i koppel möter man ju rätt ofta men det har också gått bra.