Jag hade en natt när jag inte kunde somna, och jag låg bara och gjorde mig själv mer frustrerad av att ligga kvar, så jag bestämde mig för att ta med mig täcket och sätta mig ute på bron en stund. (Senhöst, så det var så pass kallt att jag skulle bli trött - jag har konstiga reaktioner på temperaturer ^^) När jag går igenom köket så hoppar Jappe upp, och vill passa på att få följa med ut om jag ska ut. 

Efter att han kissat och nosat runt, så upptäckte han att jag satt kvar på bron och filosoferade. Snart hade jag en välpälsad, ordentligt stor jämthundshane som skulle in under täcket för att mysa med mig (skulle aldrig ha slagit honom i vanliga fall, han går alltid varm). 

Ganska snart så satt han och jag under ett täcke och tittade ut över lägdorna ner mot sjön i den tomma, tysta byn där alla sov. Man kunde se varenda stjärna på himlen, och vi kunde höra ett par kilometer ner där en kull rävungar lekte, en uggla som jagade uppe i skogen och hur vinden susade genom trädtopparna. Det rann ett par stilla tårar, inte för att jag var ledsen, men för att känslan av det var en av dem som man (som då sa) tar med sig ner i graven. <3

Det finns naturligtvis många fina minnen men det största är nog faktiskt inte med min egen hund även om jag brukar kalla henne "vår" - hon ägdes av min bästa kompis men jag var delägare i henne från början.
Eira, som hon hette, var en mastiff som hade haft en hemsk valptid. Hon föddes hos en toppenuppfödare men blev lurad av valpköparna som misshandlade henne, gav henne för lite att äta och band henne ute mitt i smällkalla vintern. Hon hade inte ens fått ett namn.
Sedan tröttnade de - antagligen för att hon inte blev rumsren tillräckligt fort - , barnen fick "allergi" och hon annonserades ut.
Sex månader gammal kom hon till oss, strykrädd och mager som en skrika. Det var mycket jobb att få henne trygg och kunna lita inte bara på oss utan även på resten av sin omvärld.
Det visade sig dock att hon var snygg och trots att vi inte var så intresserade av utställningar så började vi ställa henne när hon var några år gammal. Eftersom hon gick bättre med mig så var det jag som ställde henne, i början gick det sådär med släta ettor som det hette på den tiden men när hon var drygt tre slog hon till, tog sitt championat och vi tog med henne till Stora Stockholm.
Där blev hon BIR och Svensk Vinnare och det var en helt fantastisk känsla, inte vinsten i sig utan att en hund med hennes bagage kunnat fixa en sådan grej. Att springa in med henne i stora ringen är ett minne för livet, även om hon inte placerade sig i gruppen.

Tack älskade Eira ❤️!