De gick hur bra som helst för min valp att va ensam ett par timmar, men under tonårsperioden som din är inne i nu, de går inte att lämna ensam, man går back i träningen, dom får helt nya perspektiv på saker, de är bara att fortsätta nöta in de, de är mycket hormoner som rusar runt, de är mycket dom ska lära sig och ta in, fortsätt nöta bara, jag kan inte ens lämna min hund ensam i sovrummet och jag står utanför, han börjar gnälla och krafsa, gör man det till en normal grej i vardagen så kommer de gå bra. ^^

De flesta hundar brukar kunna lära sig att vara ensamma hemma - men det kan ta tid med vissa och man får ha tålamod, det kan jag säga av erfarenhet. 

Bor du så att du kan lämna valpen i ett eget rum? Man kan börja med att bara ha en grind i dörröppningen och till slut börja stänga dörren. Det ska ske lugn och naturligt så hunden vänjer sig vid att det inte är någonting konstigt. Min hund hade jättesvårt med bara den biten men det är förstås olika. 

Annars tycker jag att det låter som att du gör "rätt". Fortsätt att springa ut och in, gärna också ta på dig ytterkläder och låsa dörren. 

Lycka till!

Hade också problem med ensamträning på min hund vid den åldern. Han kunde inte vara hemma själv förens kan blev runt året.

Jag har själv en hund som haft separationsångest och följde med mig precis överallt.  Gick jag från soffan ut i köket följde han efter och satte sig på mattan i köket och tittade på mig när jag diskade, etc. Gnällde när han inte fick följa med och att lämna honom ensam blev världens katastrof i hans ögon.

Jag har sprungit in och ut korta stunder i ett år utan resultat. Det enda som hände var att jag fick mer och mer ångest och hunden blev inte ett dugg lugnare.

Tillslut sökte jag desperat hjälp i ett hundforum och fick en kommentar som ändrade mitt fokus. Jag slutade fokusera på hunden och började fokusera på mig själv. Jag fokuserade på att jag skulle vara helt lugn och nollställd när jag gick ut, och verkligen känna att det var den mest naturliga saken i världen att jag bara skulle ut en sväng. Jag gick inte ut bara för att gå ut och träna hunden på att vara ensam, utan jag gick ut för att hämta posten, slänga sopor, mata hönsen, hämta ved, titta på stjärnorna - precis vad som helst som jag kunde koncentrera mig på så att jag hade ett mål med att gå ut så att jag slapp låtsas. 

Jag ändrade om vardagen och fick snabbt resultat. Innan hade hunden varit nära hela tiden och jag hade låt honom vara det och uppmuntrat honom att vara det genom att prata och klappa honom. Nu började jag istället ha "hundfria" timmar när jag inte ägnar honom en blick, och jag försöker inte ägna honom ens en tanke. Jag är helt inne i det jag gör och bryr mig inte om ifall han springer runt mina ben, tittar på mig, gnäller, leker, sover. Han får göra precis vad han vill. Sen går jag ut, kommer in igen och fortsätter att vara inne i mitt. När jag är klar har vi hundtid, och senare på dagen har vi återigen hundfri tid när jag kan träna på att inte tänka på honom,  lugnt gå ut och göra något en kort stund. Dag 2 med hundfria timmar gick han och lade sig och sov i ett annat rum vilket var ett enormt framsteg för oss.

Nu ser jag det inte längre som att jag tränar hunden att vara ensam utan som att jag tränar mig själv att lämna honom. Jag har under så lång tid haft så mycket negativ känsla över att lämna honom att det varit väldigt svårt för mig att ändra den känslan. Man kan inte lura en hund att tro att man är lugn när man inte är det. 🙂 Och det svåraste som finns är att inte tänka. Ha INTE dåligt samvete över att du inte ägnar dig åt hunden eller att du lämnar honom, utan tänk att du frigör honom från att hela tiden passa upp på dig. Du hjälper honom så må inte dåligt. Koncentrera dig på ditt istället. Stort lycka till!

#4 Låter intressant! Ska absolut testa detta och se om det gör någon skillnad :) Annars är det bara att inse att han är inne i sin jobbiga tonårsperiod och vänta ut det 

Skällde han någonsin när du gick ut under den hundfria tiden? Eller fattade han direkt att det inte var hundtid och struntade i att du gick? 

Om han skällde i början, hur länge väntade du ut honom innan du gick in igen?

#5 Han har aldrig skällt, däremot har han sprungit omkring i huset och gnällt och tittat ut genom fönstret om vartannat. Till en början följde han med till dörren när jag gick men snart slutade han med det utan låg kvar och vilade istället. 

Saken är den att strunta i om han skäller, står på huvudet, tittar på dig, sover, jonglerar eller ylar när du går in. Du ska göra ditt bästa för att inte bry dig om vad han gör. Stå inte utanför dörren och lyssna utan gå bara in och fortsätt med ditt. 🙂 Var avslappnad och försök inte bry dig om han är orolig. Det är ditt lugn som ska smitta av sig på honom, inte hans oro på dig.

Pappas tik kunde utan problem vara ensam i 4-5 timmar, nu när hon blivit runt 10 månader så är han tillbaka på ruta ett. Hon blir väldigt stressad när de försvinner ur huset och kan inte lugna ner sig förrens de kommer in igen, de har fått begränsa och begränsa hennes utrymme och visst har det hjälp men inte helt.
Hon har tidigare varit helt tyst, nu ylar hon och stressar.
De kan inte ens gå utanför ytterdörren innan hon drar igång med stressandet, sen tar det en stund innan ylandet kommer men det kommer.

Jag har gett de alla tips jag kan, men de måste nog göra som #4  och hitta ett annat fokus. Det fokus #4 fungerar inte för de. Så frågan är vad, någon som vet?