Ja, en Japansk spets på 8 år, som jag haft lite mer än ett år nu. Inte av någon speciell anledning, blev tillfrågad om att ta honom och sa ja.

När jag hämtade honom hade han hela munnen full med tandsten, var gul o fet i pälsen, hade svamp o alldeles för långa klor och hade löss. Han var väldigt osäker och rädd för nästan alla plötsliga ljud och häftiga rörelser. Berodde förmodligen på att han bott ute i hundgård hela tiden.

Han är väldigt "mammig". Ända sen första dagen har han hängt mig i hälarna. Jag vet att det är pga av hans bakgrund, han är rädd att jag försvinner, så jag låter honom hållas.

Vi har jobbat på och jag är nöjd! Har en helt underbar hund, så jag kan inte klaga! Visst är han fortfarande rädd för vissa ljud och fortfarande osäker på vissa hanar, men det fortsätter vi jobba med.

Oj, det har jag missat!

Har du? :)

Vet inte riktigt om jag kan sätta Sina i den benämningen som oplaceringshund men samtidigt tycker jag det .

Jag & min sambo var helt inne på att skaffa en amstaff , efter lite små kikande på blocket fick jag syn på Sina , vi hade inte planerat att vi skulle ha hund försen vi fick in pengarna men jag kunde icke släppa ögonen på henne , pratade lite med ägaren och hon verkade super.

Fick höra hur hemförhålladena såg ut , blev genast beslutsam att HENNE ska jag ha , hennes ena ägare satt inne för narkotikabrott och kvinnan jag pratade med verkade vara i stil med honom . tyvärr.

Vi träffades på en kvantum parkering , där sprang Sina runt lös & nosa runt , kvinnan gav mig absolut inget gott intryck och redan när jag sagt ett par ord till henne tänkte jag att hunden kan du glömma hon ska med mig . Frågade bla vad hunden hette blev det Sina men kalla henne vad fan du vill , fobbeck , idiot mm. Slog pinne i huvudet på Sina & jag höll på att koka över men sen tänkte jag att öppnar jag käften får jag inte med henne hem , märktes direkt på sina att hon hade haft det dåligt , skygg & dan , sår & stora ärr lite överallt.

När vi kom hem blev det mycket bättre, sedan den dagen har hon varit helt fäst vid oss precis som vi med henne , nu är hon med överallt så gott som , älskar att ligga & gosa i soffan & i sängen , riktig sjusovare, snarkar som en karl

Men sen märks det att hon blivit slagen , skriken på mm ,( det sa hon att man var tvugen att göra) , men hon börjar bli mer och mer framåt mot nya människor,  inte alls så hon går & gömmer sig eller går bakom mig .

Nu har jag underbart sällskap hela dagarna när jag pluggar, då jag gör detta distans , en galet kärleksfull fegis som jag älskar högt ! Vi alla gör !

Ena negativa som är det är hon kissar inne väldigt ofta , speciellt när vi inte är hemma förmodligen är det av nervositet mm . Sen om nätterna , hon kan inte riktigt hålla sig alltid. Men det är påväg bort , innan var det flera gånger dagligen trots promenixer en gång i timmen , till nu bara 1-2 gånger, ibland ingen alls faktiskt.  Stolt blir man iallfall :)

Vi funderar på att skaffa en kompis till henne fast en hane , då vill vi även ha en i hennes ålder , omplaceringshund eller ej , vi har tiden , tålamodet och kärleken att ge så !

Vad härligt och tårögdt det bl och läsa om Era äventyr med omplaceringarna ni har tagit hand om.
Vilket hjärta av diamant ni har!…*snyft*

All heder till Er!

Jag gillar dig Sina! Och din nya matte och husse. Vilken tur att du hittade dem!!

Att man gör lite konstiga saker i början är inget att bry sig om. Det går över.

Eftersom du är en så'n snygging tänkte jag hälsa på dig. För jag älska att busa. (T.o.m. med odrägliga Quila) men efter att ha läst din mattes brev så är jag tveksam. Snarkar!!!!

//Alfons Töntbull.

Vi har tagit hand om två omplaceringshundar, båda livrädda för människor. en blandras mellan golden och bayersk viltspårhund, som hade bott i bur innan vi fick honom. Honom fick vi dock ta bort när han blev nått år för han blev väldigt aggressiv mot vår rottweiler och folk kom imellan ibland.

Sen tog vi hand om en jack russel tik från en uppfödare, hon fick inte valpar. så då va hon värdelös. hon var inte uppfostrad och rädd för alla förutom mig. När man böjde sig över henne så kissa hon på sig, å de va jätte svårt att sätta på henne koppel när man skulle ut. Nu e hon mammas älskling, väldigt vaktig mot henne. fortfarande rädd för karlar. Hon blev av misstag mammaiaf, med vår jack russel hane. hon skulle ju vara steril, emn antaglugen var hon så stressad i förra hemmet och det var därför hon inte blev dräktig.

Tre valpar blev det, en har mamma nu, tiken i kullen dog tyvärr när hon var 6 veckor pga av att hon blev tappad i golvet av en klantig människa. Och den sista valpen behöll jag, men tyvärr så råkade han ut för en hel del saker under sitt första år, hundattacker, han blev sparkad av en karl och överkörd av en cykel. Vilket gjorde honom rädd för andra hundar, han attackerade därför först, han var rädd för barn och började bita dem med (han blev omplacerad till en barnfamilj först). Och han kunde inte bo i lägenhet pga seeparationsångest, han skrek i timmar. Nu bor han på en hästgård i småland där han trivs toppen, inga andra hundar och inga barn.

Även om man älskar en hund så är det inte alltid det funkar, och beslutade därför att det var bättre för honom att flytta.

Bilden är tagen hos hans nya familj. saknar honom som bara den! men han trivdes inte som jag levde, och jag ville ju ha barn så småningom så. han har det bättre nu.