Alla människor passar inte ihop med alla hundar, så är omplacering bästa alternativt för hund och människa så ser jag inget fel i det 🙂

Det finns ju fler orsaker till omplacering. Jag har själv haft en hund t ex som blev tiksur och hon slogs med min äldre tik så pass att det var blod långt upp på väggarna här och trasiga hundar - det höll på att gå illa. Hon fick flytta tillbaka till uppfödaren vid 2 års ålder.

Jag tycker det är bra att man kan omplacera sin älskling. Det gör man ju med hjärtat, för att hunden ska få det så bra som möjligt. Har min 3:dje omplacering nu och det fungerar hur bra som helst.

Jag tycker det är självklart att man ska försöka omplacera sin hund om man inte kan eller vill ta hand om den på ett bra sätt längre. Livet förändras, ibland utan att man vill (skilsmässa, sjukdom osv), eller också kanske man helt enkelt inte passar ihop med hunden man köpte (vill ha tävlingshund, men hunden är ointresserad t.ex). 

Så länge man är omsorgsfull när man väljer nytt hem, har tänkt igenom allt noga och vet att hunden får det bra där, ser jag verkligen ingen skam i att omplacera.

Om hunden mår bättre av att komma till en ny ägare så är det självklart det bästa. Man ska inte behålla en hund om man inte vill ha den bara för att. Det mår alla dåligt av.

Det enda jag tycker är tragiskt är att folk (inte ts för jag vet inte orsaken till omplaceringen) skaffar hundar för lättvindigt. Antingen för att de är söta/vackra/tuffa eller för att partnern vill. Sedan upptäcker de att det är helt fel ras, att hundar tar för mycket tid, att det är jobbigt att ha hund osv och då omplacerar.

Inte heller då är omplacering fel för jag tror inte hunden blir lycklig i ett sådant hem. Men jag önskar verkligen att folk kunde tänka efter före.

Självklart skall hundar kunna flytta hemifrån om det är i deras bästa intresse. Jag har låtit några hundar flytta o jag har låtit andra flytta hit.

Hundar är otrogna små jävlar, inom loppet av några veckor har de glömt en.

Jag har inte omplacerat på det sättet, men jag lämnade tillbaka mammas hund hon köpt utan att tänka på vilka raser som ingick och som jag tagit över, när tanten blev för gammal för draget, så hon fick ligga på soffan hemma hos mor min och äta köttbullar de sista åren. Jag har också köpt ett antal omplaceringshundar och inom ett par veckor så har de acklimatiserat sig. 

Inom draghundssporten är omplaceringar jättevanliga, för om jag har en hund som inte funkar i mitt spann så kan den mycket väl fungera i någon annans (och de slipper köra in en unghund).

Alternativet till omplacering blir tyvärr ofta avlivning, och DET är respektlöst och egoistiskt! Jag tycker omplacering är en bra grej, det visar att man bryr sig och är villig att ta sitt ansvar för att hunden man skaffat ska få det så bra som Möjligt. Det är inte att ta den lättaste vägen ut.

Om man inte gör varandra lyckliga, varför ska man klänga sig fast vid hunden? Bättre att den och jag är lyckliga på varsitt håll i så fall.

Det kan bli fel trots att köpet var genomtänkt, det går inte att förutsäga exakt hur framtiden och hunden kommer bli. Håller med LinaLj, även impulsköparna gör bäst i att omplacera om det inte funkar, även om de borde tänkt efter innan. 

Sen hör man tyvärr ibland om de som omplacerar hund efter hund. När man omplacerar tredje hunden för att den inte heller lever upp till ens krav kanske man ska se över sitt sätt att skaffa och träna hundar.

#8 Fast det beror ju lite på vad man har hunden till. En person som behöver en arbetshund (nu menar jag riktigt arbete som vallning, polisarbete, servicehund osv och inte låtsasarbete som att tävla i lydnad) kan ju ha otur och få sådana som inte riktigt klarar kraven.

Jag tycker omplacering är ett väldigt bra alternativ. Så tycker inte du ska ha dåligt samvete. Jag har själv tagit en omplacering för 2 år sedan, han va då 2 och vi blev hans fjärde hem. Det kan jag däremot tycka är lite väl. På det så va han ju stressad och orolig för allt. Därför har jag och min sambo gemensamt bestämt (baserat på hans alla tidigare problem och orolighet) att vi är hans absolut sista hem. Skulle vi i framtiden få barn, och denne visar sig vara allergisk så får han gå vidare. Kanske låter känslokallt och egoistiskt, men han ska inte behöva lida psykiskt igen.

Det är inte fel att omplacera, dock köper många tex schäfer och säger att dem kommer orka aktivera den och sen kommer snön, dem förlorar intresset, hunden börjar bita sönder saker in och vips är hunden en "problem hund" och måste omplaceras, detta trots att folk varnat att det är en krävande hund som kräver rätt ägare.

Samma med folk som skaffar BC utan att valla eller riktigt jobba med den, vips så fattar dem inte varför den skäller och vallar cyklister?

Eller alla dessa amstaffs/rottisar/blandraser med dessa raser "jag har vad som krävs för att ha en sån hund, jag är påläst och vet vad jag gör!" hoppas behövde hunden mycket motion och träning och rätt uppfostran? annars slog det över och hunden bet ihjäl grannens Chihuahua, oj då… -_-'

Dessa människor stör mig nå hemskt! min kompis skaffa valp, alla ifrågasatte det då hon planerade att börja plugga igen om 1 år men det skulle inte bli nåt problem, sen gick hon tillbaka till skolan snabbare än tänkt och fick inger boende med hunden och valpen fick omplaceras efter 6 månader…
En annan kompis skulle ha BC, alla säger nej dem kräver mycket och många måste få valla för att må bra, hon lyssna inte, nu säger hon att hon aldrig ska köpa en BC igen, hon har inte omplacerat den men ångrar sig och erkänt att det var fel ras…

Om folk kunde lyssna innan och inte vara så himla "jag kan och vet bäst" så skulle det vara mycket bättre för hundarnas skull.

Att omplacera är alltid ett alternativ och bättre än avlivning, och ibland måste man omplacera pga att hunden som inte trivs, tex inte trivs med barn, eller med dem andra djuren i huset, fått en ovanligt krävande/svår individ, eller annat, dem mår ju bäst av att omplaceras och då ser jag inget fel, dem som dock köpt hund utan att tänka och sen omplacerar, dem hoppas jag har lärt sig sin läxa och tänker nästa gång innan dem skaffar djur.

Jag är för omplacering. Har inte omplacerat någon själv, men däremot tagit emot olika djur som av olika anledningar inte kunde bo kvar hos sina ägare. För tillfället har vi tre kaniner, tre katter och en hund som bott hos tidigare ägare. Det har funkat hur bra som helst.

#9 Ja, absolut kan det vara så och det är en acceptabel nackdel när man tar fram tjänstehundar mm. Tänkte mer på personer som vill gå långt i t.ex. lydnad och agility, och som skaffar "prisvärda" hundar från "högpresterande" linjer och dömer ut huden när den är runt året för att "den inte kan något och inte lyssnar".

Har inte läst vad ni andra skrivit men ja jag har omplacerat en hund. Han trivdes inte som ensamhund hemma hos oss. Han ville helt enkelt ha mer sällskap. Mina föräldrar hade inget intresse av att skaffa en till hund så jag omplacerade honom. Han hamnade hos en uppfödare så han hade jämt minst ett damsällskap hemma och som han njöt av det.

#7 Jag valde att avliva min hund istället för att omplacera. Varför? För att jag hade inte orkat med att omplacera honom och utsätta honom för något så nytt på så "kort" tid på ett halvår. Jag valde att spara honom genomlidandet att hamna hos en ny familj som han inte känner, och att spara familjen ev. bitskador från honom. Är jag egoistisk och respektlös?

#15 Känner man att det inte skulle funka att omplacera en hund av olika anledningar så tycker jag att det är att ta sitt ansvar att välja avlivning i så fall. Det är ju extremt individuellt både vad gäller ägare och hund.

Det beror helt på situationen, tycker jag. 

Omplacerar man för att något gjort att situationen inte längre fungerar så brukar det oftast vara bäst för både djuret och ägaren med en omplacering. 🙂

Men omplacerar man för att man gjort ett impulsköp för att sedan några månader senare komma på att det var för mycket jobb/ansvar/pengar med ett djur så tycker jag inte att det är OK.

#17

Exakt. Men jag hoppas att det är liksom två skilda saker. På blocket finns det ju ett överflöd av omplaceringar där ägarna plötsligt drabbats av allergier (jo tjena, om ens hälften är något annat än ren lögn så hade jag blivit förvånad) eller ändrade arbetsförhållanden. Och jag vill liksom inte anses höra till den skaran människor bara för att jag omplacerat en vuxen hund som inte mådde bra alls hos mig och i vår flock. 

Tycker det är två skilda världar, och blir ledsen när det antyds att man är oseriös i sitt hundägare bara för att man omplacerat.

#17 "Men omplacerar man för att man gjort ett impulsköp för att sedan några månader senare komma på att det var för mycket jobb/ansvar/pengar med ett djur så tycker jag inte att det är OK. "

Hur länge ska ägaren och hunden straffas i din mening för att ägaren gjort ett okunnigt val? Alla gör vi misstag, saken är den att man kan dra lärdom av det.

Min mamma köpte en jakthundsmix när hennes tidigare hund dog, helt fel hund för henne som mest ville gå och plocka svamp i skogen, så den omplacerades till mig som var aktiv och tränade hundar. Skulle hon alltså behållit hunden? Hennes nästa hund blev en genomtänkt ras som passar just för det liv hon kan erbjuda.

#18 Ja, det tycker jag iallafall. Att det är två skilda världar alltså 🙂

#19 Nu menade jag inte de som kanske valt fel hundras utan de som köpt hund men varken hade tid, ork eller råd. Och det hoppas jag att du förstår 🙂 Det finns många som gör samma "misstag" gång på gång, att man införskaffar ett djur på impuls för att sedan sälja djuret av en anledning som man redan hade vetat från början om man hade tänkt igenom beslutet. Det finns många som inte riktigt vill se de ansvar, tid och pengar som ett djur faktiskt tar. 

Alla hundar och människor passar inte ihop och sådant vet man ju inte om man inte har provat, att omplacera för att man inte passar ihop tycker jag inte är fel då det förmodligen är ett beslut som är gynnar båda parter lika mycket. Och som du säger, man drar lärdom av det 🙂

Och varför någon ska straffas vet jag inte? 🤔 Jag hoppas inte att jag uttryckte det så iallafall.

Jag har omplacerat en hund för några månader sen, jag kände länge att vi inte passade ihop och att jag ständigt gick runt med ett dåligt samvete, vilket gjorde alla lidande. Nu har han det jättebra i sitt nya hem och det känns verkligen som att jag har fått ny energi i livet.

Men ändå känns det som att jag ständigt måste försvara mitt val, vilket är trist.

Under sextio- och sjuttiotalet tränade jag ledarhundar för synskadade, och jag har med ett undantag omplacerat alla hundar jag har haft. Flera av dem har hamnat hos synskadade som har kunnat ha dem i många år, och andra har hamnat i vanliga hem.

Jag hade aldrig för avsikt att leva tillsammans med en hund eller ha en under hela hundens levnad. Jag fick dem som omplaceringar, och jag placerade om dem. De flesta gick det mycket bra för, och omplaceringarna som inte blev ledarhundar hamnade i goda hem.

Tror inte hundarna bryr sig. Min skulle iaf inte göra det. Med det sagt så har jag inget emot omplacering, men hundar är inga slit-och-släng-varor som man skaffar sig för att sedan behålla i en vecka.

#7 Avlivning är inte att ta den "lättaste vägen ut". Det är extremt smärtsamt och väldigt jobbigt.
Jag står fullt ut bakom #15. Men att kalla det en lätt väg. Det är som att slå i magen på den som redan ligger.

Det är bättre att omplacera (om man är noga var hunden hamnar naturligtvis) än att sitta där med en hund som man kanske inte kan hantera eller som inte passar in i flocken/familjen men nästa gång man skaffar hund så ska man tänka över vad som gick fel och inte göra samma misstag igen :)

Det finns olika anledningar till en omplacering, Jag har omplacerat, och jag skäms inte det minsta :)    Hunden fick det toppenbra !! :)

Jag omplacerade en katt och en hund. Hunden till mina föräldrar för han kunde inte följa med mig och hunden och pappa klickade bättre än vad jag gjorde med hunden även om jag älskade honom högt. 

Katten omplacerades för jag var så allergisk mot henne att jag inte kunde kela med henne och hon var en katt som var lyckligast när hon strök ansiktet mot näsan. Katten har det toppen idag hos en av mina vänner och får gränslöst med kel.

Jag har tagit 4 omplaceringar under mitt hundliv, de har stannat livet ut hos mig så de har alltså inte vandrat vidare. För mig som iförsig tycker att valpar är väldigt söta men som gärna tar en vuxen hund för valptiden är för mig som bebistiden med barn, visst dom är söta, underbara men jag bara längtar tills de blir stora nog så vi kan hitta på mer saker ihop. Jag är glad över att hundar som kanske inte funkar med sin ägare eller där ägaren inte känner att de mäktar med eller där livet ändras och det inte finns möjlighet att ge hunden allt man vill då omplacerar.  Det ger förhoppningsvis hunden ett bättre liv.

Problemet tycker jag inte ligger i själva omplaceringen, problemet ligger väl i om man skaffar hund allt för lättvindigt. Det är ju ett beslut som man bör tänka igenom. sen kan ju omplacering bli nödvändigt ändå å då tycker jag inte omplacering är fel.

Personligen skulle jag aldrig omplacera om inte riktigt goda själ finns och då menar jag sådant som inte kan lösas på annat sätt. 

Jag har full förståelse för olika typer av anledningar till att man omplacerar, alla gör valet själva i vad som är bäst för dem.

Enda förståelsen jag inte har är för folk som köper en  12 veckors valp och någon vecka därpå sätter in den i blocket igen med anlednng till "har inte tid" eller "har inte råd", då anser jag man inte skulle ha köpt valp i första taget.

Omplacering är inte fel, jag har själv haft flera omplaceringshundar och många av mina vänner och släktingar har eller har haft omplacerade hundar. Personligen tycker jag att det är bättre för hunden att omplacera den om den inte trivs.

Omplacering för rätt orsak är helt ok, men att se en 4 månaders valp för att man inte planerat mer än näsan räcker tycker jag är vidrigt rent ut sagt.

Man måste väl ändå ha en mer långsiktig plan än 1-2 månader, man måste ha en plan för ca 12-15 år framåt.

Alla hundar passar inte alla individer  förutsatt att man kämpat och testat, och mår den hunden bättre någon annanstans, så är det ju toppen !

Helt klart från fall till fall, säger jag. Vi har själva fått omplacera en hund och även om det smärtade oss enormt så gick det inte att lösa på annat vis som situationen såg ut och skulle se ut ett tag framöver. Han flyttade till ett pensionerat par som haft rasen i en herrans massa år och senast vi hörde något trivdes han kanon där! Fastän det är flera år sedan tänker vi på honom och saknar honom.

Som tidigare skriver har jag inte heller någon förståelse för de som köper en liten valp och bara någon vecka senare ligger annons ute på blocket..

#2: Vi är i en position just nu där vi kan komma och behöva omplacera vår hund. Hunden har varit själv med min man och mig i 7 år och förra året fick vi barn. Flickan blir snart 1 år och hunden tycker inte alls om henne. Han har blivit jätte stressad och mår inte alls bra nu när hon finns med i hushållet. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att se att han inte trivs. Vi flyttade ca 1 månad innan hon föddes och det känns som att flytten i kombination med att hon föddes blev för mycket för honom. Nu när hon kan röra sig så mycket har det blivit om än mer värre.

Man omplacera inte sin hund av egoistiska själ. Hade jag varit ego hade jag behållit hunden. Jag gör det enbart för att jag vill att han ska vara så lycklig som han någonsin kan bli.

Tycker snarare att det är högst omoraliskt att hund och människa ska vantrivas hela sitt gemensamma liv för att det är "fult" att omplacera. Hundars liv är för kort, och de förtjänar att bo någonstans där de är älskade och uppskattade under den tiden. Samtidigt ska det vara roligt att ha hund också, man ska inte behöva gå runt och störa sig på sin hund.

Självklart finns det fall där folk borde tänkt efter före (tex små valpar på Blocket som nämnts tidigare) men även i dom fallen får ju hunden förhoppningsvis ett bättre liv av att flytta ändå!

Självklart ska man kunna omplacera en hund och behövet finns.

Det här är väldigt dubbelt för mig. Jag TYCKER det är rätt om omständigheterna är såna och hundarna verkar ju klara det bra, vad jag hört.

Man jag tror att JAG skulle reagera lite som du. Känner så mycket ansvar och skulle så klart sakna hunden jättemycket även om vi inte gick ihop. Jag drogs med en katt i 17 år som jag dragit på mig lite i fyllan och villan. Ångrade mig redan nästa dag, men nu var hon ju mitt ansvar! Tyckte ju om henne, men bor i lägenhet, högst upp utan hiss. Skitjobbigt med utekatt då. Hon försökte ta sig ut genom fönstren också, så kunde aldrig ha öppet ordentligt när hon var inne. Grät som en fontän när hon blev gammal och måste avlivas.

Alltså, jag tycker det är rätt om omständigheterna är såna, men skulle ha jättesvårt att göra det. Vilket jag tycker är en brist hos mig.

Det är inget fel i att omplacera en eller två hundar, vissa individer klickar man inte med helt enkelt. Däremot har jag börjat reagera på när jag ser folk som om å om å om igen köper krävande hundar och omplacerar dom, då snackar vi om 3-5tillfälle per person inom några års tid. Då börjar jag fundera på vad dessa människor egentligen tänker med?
Sen kan jag reagera på vissa som haft över 10hundar under tiden jag haft en och samma individ? Jag förstår att problem kan dyka upp, men när det sker så ofta så kanske det är människan det är fel på och inte hundarna.

Jag såg en annons nyligen där de ville omplacera en knappt 9 veckor gammal valp. Pga ändrade familjeförhållande eller något sådant stod det.

Det kan ju vara sant, men ofta är det nog bara att folk ångrat sig. Fast 9 veckor gammal, de kan ju bara ha haft den en vecka då. Det kanske verkligen var nåt som hänt.

#38 Jag tingade ut en kattunge för ett antal år sen.Dagen innan familjen skulle hämta kattungen fick sonen i familjen en cancer diagnos.Så visst kan det hända snabbt att saker ändras.