jag kollade runt ett kort tag på raser innan jag hittade Eurasier, nästan inga sjukdommar alls så jag slapp oroa mig. 

Men visst, jag kollade lite på det och funderade lite. Men det finns ju tyvärr väldigt få raser (som jag förstått det) som är allmänt friska.

Hälsa har varit prio ett för mig, när jag letade raser läste jag knappt om de som såg oproportionerliga ut. Raser med problem som inte syns fick inte heller komma med på listan. Fast det är ju inte svart och vitt heller, få raser är helt friska, men vissa har stora problem och andra lindrigare.

Sedan kollade jag på mentalitet, hur de är och vad de kräver. Pälstyp och utseende var också kriterier för mig. 

Jag är ganska bekväm av mig och vill ha roligt med hunden. Massa veterinärbesök, oro och begränsningar för hunden och mig är inte värt det bara för att få en trevlig eller snygg hund.

Jag är väldigt noga med att rasen överlag ska vara fysisk frisk, då jag vill ha en aktiv hund att arbeta med och vill stödja sund avel på en sund ras, ingen ras som har ett utseende som påverkar hälsan negativt. När det gäller den mentala biten brukar det gå att hitta bättre och sämre linjer med lite kunskap och då jag inte har något emot att gräva mig ner ordentligt i sånt hos en ras jag är intresserad av, år före en valp blir aktuell, så ser jag inte det som ett hinder för en viss ras, under förutsättning att det finns linjer utan problemen (eller jag inte ser det som nåt större problem, hanhundsaggressivitet om jag ska ha en tik, t.ex).

Jag tänker mig att det även finns dom som har en hjärteras som av en eller annan anledning ligger dom väldigt nära hjärtat, och att dom då istället väljer att aktivt jobba för hälsan och temperamentet inom den rasen, och göra det bästa just DOM kan göra för att förbättra rasen och använda så bra individer som möjligt. Och då kan det ju även gälla riktigt "sjuka" hundar. :) Själv är jag som dom flesta andra verkar vara, vill välja en så frisk ras som möjligt, men samtidigt är det ju svårt att helt släppa dessa raser man verkligen älskar, fast man vet att man kanske inte bör stötta den aveln.

Jag är som du TS, väldigt petig. Hälsa och mentalitet är lika viktigt för mig. Finns många raser som tyvärr går bort för mig eftersom risken att få en hund som inte är 100% mentalt bra är för stor, t.ex Aussie och Tollare.

Själv väljer jag inte bort en ras pga rasen i sig kan ha en del problem. Isf hade jag inte hittat nån bra ras tror jag. Alla verkar ha nått. En del mer en del mindre. Att det ligger agressivitet och sånt nära just den ras jag kikar på stoppar inte heller. Det kan man jobba med och känns för mig inte som annat än träningsmoment och tidig socialisering. Frågan för mig är mest om jag skulle klara av rasen i sin helhet. Finns många raser jag aldrig hade klarat hantera. Så den punkten är mer viktig än på vad rasen i sig är känd för i sjukdomar och problem.

Sett på alla djurslag kan man jobba framåt för hälsa. Jag hade inte aktat mig för en ras bara för att den har stor risk för problem. Däremot hade jag varit mer petig trode jag. Nu var jag inte det fast jag borde och jag visste om att jag borde va det. Hade det varit mer problem eller "större" hade jag nog kollat mycket mer. Hade aldrig köpt en hund avlat för utställning. Exempel: schäfer hade jag bara kikat efter bruksvarianten som brukar va rakare i rygg och dissat de som var avlade för utseendets skull. Nu är det också en ras jag inte kan hantera.
Normal borde man besöka uppfödaren. Se hur valpen växer upp, hur uppfödaren är.  Fråga denne om föräldrar och släkt. Sedan är det aldrig fel att fråga runt hos andra uppfödare på vad de har för åsikt av den uppfödare man haft kontakt med. Fråga andra som kan ha koll på linjen om vad de anser. Ibland missar uppfödare säga nått, vet inte om det eller så döljer dom. Kolla lite själv brukar ge mer information och mer skinn på näsan. För som sagt, det är inte bara skillnad på hund och hund. Utan även uppfödare och uppfödare.

Jag valde bullterrier efter att det var en barndomsdröm. Rasen är mycket speciell i sig och kräver mycket tålamod som envishet. Passar inte alla. De är lite egna och visst kan de ha lite humör. Men det är inte omöjligt att träna. Själv missade jag första tecknena och satte inte stopp med en gång. Min tjej är känslig. Att jag fick strul på min adhd medicin gjorde det ju bara värre när jag hade svårt att slappna av. Tror det förstärkte som att ende hund utanför hemmet hon lekte med, var en asdrygt översexuell ung schäfer som ägaren inte själv klarade av.
Så fort hon blev väldigt glad, upp i varv osv så slog det över. Hon behövde göra av med den energin fort. Ofta var det på leksaker. Stod andra hunden nära var det på honom som hon tog ut det. Hon kunde helt enkelt inte slappna av utan det slog slint. Samma när det kom till god mat. Då gick hon på andra hunden om hon fick chans.
Och det tycker jag inte är rasens fel även om de nu inte har bästa ryktet överallt. Det är ju total miss från ägaren i uppfostran enligt min mening. Hårdträning och nu ligger de bredvid varandra för att tugga ben. 
Visst ligger det hudproblem där också. Haft litet besök av det pga en uvi jag total missade på valpen. Immunförsvaret sjönk och öppnade upp lite för annat. Sedan bytte jag foder lite för snävt en gång för mycket och fick problem med foderkänslighet efter magen började strula. Barf satte stopp för alla hudproblem och klådor. 
Men jag har inte ångrat mitt val en enda gång av bullterrier och kan tom tänka mig fler senare i livet om det inte blir boxer igen. Det är helt enkelt min typ av raser och då spelar det inge roll om det som sagt finns problem förknippat med rasen.

Jag tycker också att mentalitet är a och o. Om hunden inte har bra mentalitet rasar allt annat. Men för mig måste den också ha rastypiska egenskaper. Vilket kan vara svårt att bedöma på en mycket ung valp.

Därför väntar jag med att köpa /överta valp till den kan bedömas bätt

Ett undantag , jag har hand om en valp som nu är 3 månader, sett sen nyfödd. Gör en bildtråd, mest för att se utvecklingen själv.

(Yorkshireterrier)

När vi valde Leonberger så försökte vi vara så noga som möjligt med att läsa om rasbundna sjukdomar och hur klubben jobbar med att förbättra rasen, men det finns inte en enda ras idag som inte har några sjukdomar som är bundna till rasen och det finns ingen frisk ras idag. Men för oss, är vi inte intresserade utav hundar med plattnos och onaturliga extremeter på kroppen men det ligger hos en själv vad man kan acceptera. Men åh andra sidan kanske vi hade haft en friskare hund än vad vi har idag, men det finns ju raser som är mer högriskade raser och jag ringde faktiskt till vårt försäkringsbolag och frågade vad försäkringsbeloppet låg på dom tre raser vi var intresserad utav. Det som jag också tycker är noga är att kolla avelsdatan om det finns något avelsstop i linjerna och våga fråga och höra av sig till dom som äger andra kullsyskon,släktingar m.m. för att se hur den linjen ser ut som valpen kommer ifrån. Att bara gå på vad uppfödaren säger kan vara vilseledande och inte alls stämma då vissa faktiskt inte bryr sig nämnvärt. Nu har vi oturen att ha en Leonberger med många sjukdomar som vi inte hade en aning om. Våran Alice drabbades av Hypotyeros (underfunktion i köldkörteln) Spondyros i dom nedre ryggkotorna och OCD (osteochondros) i knät. Och nu när vi har en sjuk hund som vi inte vet hur utgången kommer bli märker vi hur mycket det blundas för iklubben och hos uppfödarna och att det idag inte får talas om defekta och sjuka hundar. I och med att hennes sköldkörtel inte fungerar som den ska är hon väldigt mottaglig mot andra sjukdomar, hennes organ är slitna och har hämnat hennes tillväxt som valp som gör att hennes kropp också är sliten, men hade hon bara haft Hypotyerosen så hade hennes förutsättningar varit bättre, men hon är en storvuxen ras och trots det är hon en liten Leonberger med tanke på att hon inte har vuxit som hon ska. Men med Spondyrosen och osteochondrosen är det svårt att säga om hon kommer kunna bli en gammal hund. Självklart är vi oroliga för om hennes syskon kommer bli drabbade, och vi som har en helsyster är såklart oroliga om hon kommer få problem som sin syster men man får göra det bästa utav situationen.Avelsbredden hos Leonberger är inte stor vad jag har förstått och därför är Alice släkt med väldigt många andra Leonberger. Och min syn på rasen har förändrats och även fast jag verkligen älskar rasen och den står mig varmt om hjärtat men när vi har en så sjuk hund så har det gett mig en helt annan syn på rasen och hundaveln.

Jag valde bort Cavalier King Charles Spaniel enbart pga hälsan. Vore det inte en så sjuk ras så hade jag garanterat ägt en sådan istället för papillon.

För mig va det väldigt viktigt att välja en frisk och långlivad ras.

Jag har dregglat efter min ras väldigt länge. Och det kommer ju del hälsoproblem samt könsagg med den så därför var det extra stor vikt för mig också att hitta en vettig uppfödare som avlade just för att förbättra hälsan och få bort agget. 

Att välja bort rasen enbart för de negativa bitarna kändes inte som ett alternativ då den i övrigt passade mig som handen i handsken mentalt, storleksmässigt och utseendemässigt. 
Nu kommer jag ju sitta på helspänn fram tills höftkollen vid 18 mån men samtidigt känner jag mig trygg också då jag gjort allt jag kunnat för att finna den "perfekta" hunden för mig. 

Men just den mentala biten försöker jag även själv påverka så mycket som jag bara kan i den mån jag kan till det positiva. Det bra överväger det negativa och mycket kan man ju ändå göra nåt åt genom sitt val samt att arbeta med hunden.

Jag har valt bort en sjuklig ras (fransk bulldog) just pga hälsan. Älskar rasen och har velat ha en i flera år men jag vill ha en hund som kan njuta av livet fullt ut vilket inte alla frallor kan göra :( Jag valde istället en av dem "friskaste" raserna (bichon havanais) med få rasbundna sjukdomat och som dessutom har en mentalitet som passar oss utmärkt. Allt utöver det som t ex utseende och storlek osv är bara plus att det också passade :D Så för oss spelade hälsa och mentalitet en väldigt stor roll i val av ras :)

Efter att ha haft en ras där det förekommer en del rasbundna sjukdomar som jag var tvungen att avliva vid 4 års ålder så har jag medvetet valt en ras med få rasbundna sjukdomar och som är långlivad + att de temperamentsmässigt påminner mycket om förra rasen.

Kul att läsa era åsikter och erfarenheter! Tycker det är så svårt att diskutera detta med folk eftersom de i regel inte alls förstår mitt dilemma. Jag är mest "knäpp" som funderar som jag gör.. men det spelar ingen roll, köpa hund med ögonen gör jag bara inte. Inte enbart. Tack och lov för forum där folk faktiskt kan förstå hur man tänker.. :)

#4 Helt sant det du skriver! Önskar att alla uppfödare kunde vara så ansvarsfulla! 

Mycket det som fått mig att fundera extra mycket är nuvarande hunden, känner att det är så sanslöst underbart med en hund som är pigg och frisk vid 13 år, som kan ha ett aktivt liv högt upp i åldern. Stor skillnad för mig som är van vid schäfrar som blir gamla rätt tidigt och sedan måste avlivas pga sviktande, rasbunden hälsa. 

Lika med temperamentet, det är en sådan oerhörd lättnad att ha en okomplicerad hund som fungerar med allt och alla. Inte för att vi har haft några problem alls med hundarna jag är uppväxt med, utan det är snarare pga att min nuvarande hund blivit attackerad några gånger.. nu senast av en tjock och rabiat jack russellterrier som kom farande från ingenstans när vi var i skogen och satte sig i låret, hann attackera flera gånger innan ägaren hann ikapp och ta reda på sin hund.. när jag ser andra med hundar som blåser upp sig, gör utfall osv.. jag vill verkligen inte ha en hund som inte "tål" andra hundar. 
Visst, detta är till stor del både beroende på uppfostran och aktivering och detta är något jag tror majoriteten av de "elaka" hundarna jag möter har brist på (<-- japp, en fördom då det oftast är aktivitetskrävande raser med en matte eller husse som inte alls vet hur de ska bete sig i andra änden av kopplet, om hunden ens är kopplad).

Det känns dock som att hur hunden fungerar med hundar av samma eller annat kön är rätt så oviktigt när man ser till aveln. Detta tycker jag är oerhört tråkigt när man själv söker en individ som inte bara är sund från insidan ut, utan även tolerant mot andra hundar och i allmänhet har ett stabilt psyke.. Jag vet inte hur man ska bete sig för att hitta en likasinnad uppfödare heller. En som är medveten om att temperament är ärftligt (eller ja, alla verkar ju ha kanonsnälla hundar.. tål bara inte andra hanar eller tikar, vill vara ensam hund i huset osv..).

Nu kanske den del funderar varför jag helt enkelt inte kör på med samma ras jag har nu.. men det är helt enkelt för att jag i grund och botten inte är intresserad av stövare. ;) 
Min stövare flyttade till mig som en omplacering 5 år gammal, fungerade inget vidare som jakthund men som aktiv sällskapshund har han varit guld! Det är dock ingen ras jag strävar efter att skaffa eftersom jag inte är intresserad av jakt (men nu var ju inte hunden det heller så det gick bra ändå 😉).

För mig var det jätteviktigt med en frisk ras. Storpudeln har egentligen bara problem med HD och jag har en uppfödare som tar det på allvar. Det är ju en väldigt stor ras (numerärt) men de flesta brukar vara väldigt trevliga och enkla hundar som kommer överens med de flesta. Tycker väldigt mycket om linjerna som min Pudel är efter, hade träffat släktingar till honom och pratat med tidigare valpköpare innan jag tingade honom.

Hälsa och mentalitet är A och O för mig i hundval numera - framförallt efter att i ett antal år levt med flera individer i en ras med mycket stora rasbundna problem och sjukdomar. Det gjorde att när jag bestämde mig för att byta ras, verkligen letade noga efter både dom egenskaper jag ville ha och att rasen i helhet var en frisk och långlivad ras.

Vi har valt en väldigt frisk ras (havanaisen), inte enbart pga hälsan såklart men visst spelade det in. Skulle absolut välja bort en sjuk ras även om allt annat var bra.

Hälsa och mentalitet är superviktigt för mig men mentaliteten överväger nog hälsan.
Jag har faktiskt hellre en sjuk mentalt bra hund än tvärtom, jag har haft båda sorterna…
När jag skaffade min cairn var det väldigt viktigt för mig att det skulle vara en ras som var sund och robust men framför allt som var stabil mentalt. Efter att ha levt i 12 år med en hund som hade stora sociala rädslor i kombination med skärpa så ville jag verkligen inte hamna i den sitsen igen!
Det blev som sagt en cairn och inte bara det, hon har en suverän mentalitet så det blev perfekt.
Jag kan inte tänka mig en hund med osund exteriör alls men kanske en ras som ligger i mittspannet vad gäller hälsan. Jag har en jaktlabbe också fast hon var drygt två år när jag köpte henne så jag visste ju att hon till exempel var friröntgad och inte hade haft några tidigare sjukdomar. Skulle mycket väl kunna tänka mig en labbe igen även om det förekommer en del rasbundna sjukdomar som HD/ED, artros med mera.
Jag tror dessutom att en hund som i grunden är sund har lättare att klara en svår sjukdom, till exempel så levde min isländska fårhund tills hon blev nästan 16 år trots att hon hade Addison och min cairn fyllde 6 häromveckan trots att hon har renal dysplasi. Hade de inte varit friska och sunda hundar förutom Addiosn/RD så hade de sannolikt fått mycket kortare liv.