Kan tyvärr inte svara på dina frågor om omplacering. Men att gå promenad med två hundar är absolut inget du behöver oroa dig för kan jag säga av egen erfarenhet! :)

Tar du en omplacering vet du (oftast) vad du får. Tar du en vuxen hund så slipper du den där jobbiga trotsåldern, det är en ''färdig'' hund så att säga (om den inte har saker man behöver jobba på), så då kan ni mest fokusera på att lära känna varandra och ha kul!

Valp är förstås också kul. Men man kan ju i princip aldrig lämna huset. Det är träna träna träna, men den är självklart kul det med!
Du kan, som du sa, forma hunden utefter vad du önskar osv.
Jag ser fördelar med både valp och omplacering, och det är ju bara upp till en själv vad man vill ha. :)

Lycka till med ditt eventuella hundköp!

#1 hehe, det är nog lite en vanesak, både för mig och hundarna ;) har gått ensam med min och en annan hund och de var lite galna i början av promenaden men sen gick det bra. är väl mest rädd för att den nya hunden ska bli okontrollerad vid hundmöten som min nuvarande blev när han var yngre. det är så mycket jobb med det, och vi jobbar fortfarande vid varje hundmöte men på ett så mycket mer avslappnat sätt. 

#2 tack för dina tankar :) just nu är jag mest inne på omplacering men det är så svårt att hitta den rätta, känns det som. dessutom måste den funka med hunden jag har nu :)

#1 Jag har helt andra erfarenheter! Första månaden gick åt till att lära sig hantera två koppel, speciellt eftersom jag ville gå med båda utan att vapen vande sig vid att dra. Ni kan ju gissa hur det såg ut… :P Sedan i trotsåldern tyckte äldsta hunden att han skulle hjälpa till att uppfostra. Unghunden skulle testa gränser och käftade emot, en period var det en hel del gruff mellan dem. Yngsta hunden kan fortfarande få för sig att reta upp den äldre om han är frustrerad. Det är så klart ett problem, men jag tycker vardagen funkar ändå. Min poäng är att det beror helt på individerna hur promenaderna blir.

Det är lättare att forma en valp men även lättare att göra misstag med, ha det i åtanke.

Det är något speciellt med omplaceringar. De är så tacksamma men kan kräva en del. Jag har fått två kanonhundar men det har tagit en hel del energi ändå. De har haft en del i bagaget och har haft en del behov.

En valp vet man oftast vad den kräver. Fast min valp var en riktig snurrboll som tog enormt mycket kraft första året för att det skulle bli bra.

Hej har två omplacerings hundar som har mycket i sin ryggsäck de är mycket krävande ibland att gå med båda två. Men detta tar jag som en utmaning, varje litet framsteg känns som jag vunnit en miljon. Ena hunden har jag i koppel och den andra i ett joggingbälte som sitter fast runt magen. Det med två koppel var jätte svårt tycker jag det trassla bara in sig.

#3 Ja, självklart är det en vanesak ;) och väldigt individuellt hur hundarna är på promenader också. Har haft hunddagis så har ju gått med en del ;) Sen är det ju såklart beroende på ålder och så, men som sagt, för mig gick det bra! :) Lycka till med hundköpet!

Jag tycker att förutsatt att man har tiden och att det passar in i ens liv så är en valp att föredra. Har man inte det, så är en vuxen hund ett bra alternativ.

Valptiden är ofta jättejättejobbig enligt mig, och lång. Men du kan själv forma hunden, istället för att köpa en hund med beteenden och bagage som inte är önskvärda. (Så är naturligtvis inte alltid fallet, men omplacerar man en VUXEN hund tycker jag ofta det är så.)

Sen tycker jag personligen att jag bondar starkare med en hund jag haft sen den var valp, sett växa upp och uppfostrat på egen hand. Men det är ju verkligen högst individuellt!

Ang promenad med två hundar, koppelträna koppelträna koppelträna! Det är ju lite jobbigt men tar man sig tiden att göra det riktigt ordentligt från första början så är det enligt mig inte jobbigare att promenera med två hundar än med en. (Med ordentligt koppeltränade hundar tycker jag bara det är marginellt jobbigare att ha fyra i koppel än en enda. Det underlättar så otroligt mycket!)

Min första hund var valp, andra hunden var omplacering (11 månader) och tredje hunden var omplacering (12 månader) och fjärde valp. 

Tonårstiden är alltid ett helsicke, så om man vill undvika den jobbigaste perioden så får omplaceringen vara 3 år eller mer helst. Båda mina omplaceringar var inte rumsrena och hade enorma stressproblem. Första tog ungefär ett år att få till en fungerande individ och andra har det gått ett år med nu och han är fungerande i vardagen nu men är fortfarande inte rumsren och kan fortfarande inte tas på bilturer eller liknande så vi har lång väg kvar. 

Valparna är lättare att göra rumsrena och forma så som man vill ha dom, men det kräver himla mycket mer tid och mycket mindre sömn att få till det så att säga. 

Sedan finns det ju omplaceringar som omplaceras pga ändrade omständigheter (typ ett par som splittras och de inte kan ha kvar hunden) och hunden inte har liknande problem.

Våran 1-åring har vi haft sen han var 8 veckor och han har varit ett liten *host* utmaning och därför fanns det inte en chans i världen att vi skulle börja om från början på många år.

Så valet föll på omplacering och va glad jag är för det!

Det är en djungel att finna rätt hund eftersom det vi sökte var en hund utan problem,en hund som ärligt inte kunde bo kvar på grund av tidsbrist. Vi fann en hund i samma storlek som våran,han var mycket älskad men tiden för honom fanns inte. 

Vi fick åka en bra bit för att hämta honom men när hundarna såg varann och det var som dom väntat på varann hela livet var det värt det. Han är bara 2 år men har ett lugn som vårat yrväder inte funnit än och det har smittat av sig. Han är en förebild i språk och beteenden och är mer lyhörd än yrvädret vilket också smittat av sig.

Det tog oss cirka 6 månader från att vi började leta tills vi hade honom hemma men då hade vi mött många oärliga personer på vägen som bara ville bli av med sin hund. 

Det jag rekommenderar om du väljer omplacering är att du avtalar med tidigare ägaren om att det inte funkar får den flytta tillbaka.

Ingen som bryr sig om sin hund skulle neka det.

Just nu har jag en valp på 6 månader, så jag skulle säga omplacering! ;)

Skämt åsido, en omplacering kan vara lika mycket jobb som en valp. Mina senaste två hundar innan valpen var omplaceringar, och de var betydligt lättare på många sätt. Inga problem med ensamträning, rumsrenhet, agressivitet, stress eller liknande. Den ena var dock skygg när jag tog över honom, vilket tog flera år att få bukt på. 

Fördelen med valp är att du får forma hunden själv, även om det är mycket jobb. Det var också därför jag valde valp, jag ville göra mina egna fel istället för att rätta till andras. Men nu när han är i en pestig ålder så kan jag ångra mig emellanåt. :)

Jag har en omplacering. Han var 1½ år när han kom och han är det bästa som hänt mig. Att få en sönderstressad hund i balans är, precis som Smilla177 skriver i #7,  som en högvinst varje gång det kommer ett framsteg.

Varje framsteg stärker mitt självförtroende som hundägare och att se hur hans tillit till mig hela tiden växer ger en enorm känsla .När jag efter 1½ år hittade min egen inre balans, började det hända saker på riktigt. Då började de metoder jag såg passa oss båda att ge hållbara resultat

Idag har han bott hos mig i 1 år och 9 månader och han har blivit en helt annan hund. (Det är min första hund.)

Man får räkna med ca 3 år för en omplacering att landa. Självklart beror tiden det tar på hundens personlighet i kombination med ditt engagemang. Hur som helst, så blir det ungefär lika lång tid som det tar för hunden att gå från valp till unghund eller vuxen.

Viktigt är att du/ni tar ut båda hundarna på en lång gemensam promenad så de får en chans att bli vänner innan du tar hem en omplacering.

För mig är det omplacering som gäller. Att få ge en trasig hund en  trygg och stabil tillvaro är som en gåva till både hunden och människan.

Har inte läst övriga svar, men vill ändå svara på din sista fråga om att promenera med två hundar.

Har man två eller flera hundar så måste man vara beredd på att, iaf i perioder, gå med hundarna var för sig. För att det ska fungera ihop så måste båda hundarna vara lydiga och välfungerande var för sig, annars får man snart dubbelt problem. För det är sällan den lydiga hunden smittar av sig till den andra, utan oftast är det tvärt om.

Skaffar man en valp så är det nog mer viktigt att vara beredd på att gå separata promenader, dels för att valpen ibland inte kan/ska gå så långt och dels för att det ofta kommer perioder i valpens/unghundens liv då den kanske bli osäker på andra hundar eller extremt överexalterad/glad i andra hundar eller människor osv. Och då är det väldigt lätt att den unga hunden drar med sig den vuxna hunden i förhöjningen av energi (oavsett om det är glädje eller avståndsökande aktivitet). Då kan det hända att man i några månader får gå separata promenader för att jobba med den unga hunden separat (dels för att kunna lägga fokus på den hunden och dels för att inte lära den vuxna att göra tokigheter).

Jag kan tänka mig att det även med en omplacering kan bli perioder då hunden behöver separat träning, men jag tror dels det blir kortare perioder och dels att man lättare kan hålla hundarna i styr redan från början.