Det här är ett känsligt och svårt ämne som berör mig lite extra, jag är nämligen skadad i rygg/nacke efter två bilolyckor samt har hund.

Jag har gått skadad i cirka 7.5 år och har haft hund i två år. Vi pratade också mycket om motivation att komma ut, hur en hund som drar kan påverka mig och hur vi ska dela ansvaret.

Saken är den att min sambo är väldigt involverad och tar ett väldigt stort ansvar de dagar jag inte mår bra. Då har vi visserligen en svensk lapphund på 18 kilo som kan dra en del om haren springer förbi när man är ute. Hade vi inte haft delat ansvar måste jag tyvärr konstatera att jag hade haft svårt att uppfylla hundens behov.

Klarar du verkligen att själv ta allt ansvar en hund innebär? 

Det allra viktigaste för dig är att vara ärlig mot dig själv för det är hunden som får lida mest om situationen blir ohållbar.

Tolka nu inte det här som alltför negativt, jag är som sagt i en liknande situation och vill bara uppmana dig att tänka efter en gång extra. Visst ger en hund enorm glädje och den kan mycket väl vara en del av rehabiliteringsprocessen om allt fungerar som det ska!

Ta med honom och titta på valpar så smälter han säkert, vem kan säga nej till ett par bedjande valpögon ;) Hur pass mycket problem har du med ryggen? Kan du bli sängliggandes i flera dagar? En hund är jätte bra motivation för att ta sig ut. Hade inte jag haft mina hundar skulle jag förmodligen aldrig sätta min fot utanför dörren mer än till och från arbete, affären och lekplatsen. Med hundarna kan jag vara ute i timmar och bara njuta..

En sak som faktiskt är väldigt viktig att tänka på är ju att din man faktiskt är allergisk mot hundar. Hur allvarlig är denna allergi? Att gå med en ständig allergi är väldigt påfrestande. Jag har själv en förhållandevis mild allergi och tabletter hjälper aldrig fullt ut så att gå med konstant kliande eller nysande är faktiskt otroligt jobbigt, även om allergin är förhållandevis mild. Jag tycker att det första ni ska göra är att under en längre period testa att ha hund så att ni kan reda ut exakt hur allergisk din man är. Har han konstanta besvär, även om det är små besvär, kanske det inte är så passande att skaffa hund. 

Sen är det ju ett väldigt stort antagande att ha hund, särskilt om du ska ta hand om den helt själv. Kommer du kunna gå ut med hunden ca 4 ggr per dag och aktivera hunden? Den kommer ju behöva fysisk motion även när det är kallt och du har ont i ryggen. 

Jag försöker inte säga att du inte ska skaffa hund, bara att du ska tänka efter väldigt noga, då det är ett väldigt stort ansvar och hunden kommer ju finnas i ditt liv i säkert 10 år framåt.

TS Dina tankar verkar lite egoistiska. Risken kanske blir att du får välja mellan pojkvän och hund.

Att vara allergisk är ett handikapp som bara den drabbade själv lider av. Ingen annan kan sätta sej in i hur den drabbade personen känner och mår då den reagerar. Att vara arg på en person då den råkar vara allergisk…jaa vad säger man…?

Att då skaffa hund är väldigt riskabelt. Ibland får man göra ett val. Hoppas du gör rätt val😉

Hur pass allergisk är han? Skulle han klara av en hund på heltid? Om han inte gör det tycker jag att hans hälsa ska få komma först, även om det så klart är väldigt tråkigt. Sedan tänker jag på din rygg, har du någon som kan motionera hunden när det för kallt ute för dig? 

Man blir mer bunden av att ha hund än gerbiler och råttor. Gerbiler kan t.ex. vara ensamma en helg om någon tittar till de, en hund kan du inte lämna mer än sex timmar. Man blir också bunden på så sätt att man inte kan ta dagen som den kommer. Man får planera så att det blir kissrundor med lagom mellanrum och sen ska man helst klämma in en långpromenad oavsett hur stressad och förkyld man är ;) Tror att det kanske är det han menar när han säger att man blir mer "fast" när man har hund :)

Han är inte jätte allergisk, men det kliar på händerna på honom när han rör vid en hund som har mycket mjäll och som har slickat på honom. Med tanke på mig så är jag jätte engagerad på att skaffa mig en hund, har varit beredd på det i mer än tio år. Mitt problem med ryggen är att jag har en extra kota i ryggen, och att musklerna som håller i kotan är ganska svag. Jag ser själv att han är jätte intresserad av att ha en hund här i lägenheten, men han är negativ ibland om att ifall vi skulle skaffa oss en hund och ifall jag blir jättesjuk eller sängliggandes i några dagar, så vill han inte ha det ansvaret med att gå ut med hunden. Och jag vill verkligen inte gå ur förhållandet på grund av detta, plus att vi har varit gifta nu i snart 7 månader. Jag vill att han ska förstå att jag mår bra av att ha en hund och ha den motivationen att vara ute bland folk.

#6 Jag tycker nog tyvärr det verkar som att du vill skaffa hund av lite "fel" anledningar.

Att lägga så mycket fokus på att hunden ska få dig att komma ut mer är inte bra alls. Hur reagerar du om det inte alls blir så när hunden väl är hemma?

Jag är som sagt villig att göra allt för hundens bästa, men pckså hitta ett bra sätt för mig att jag också ska bli bättre i ryggen. Jag blir deprimerad ganska ofta när jag har haft hunden ett tag, och sedan lämnat tillbaka kompisens hund. Det känns som att det är en bit av mig som dör när det inte är så mycket "liv och rörelse" här hemma. Jag har haft t.ex fåglar förut innan jag blev jätte allergisk mot deras dun. Och jag blev jätteledsen när vi fick sälja fåglarna. Jag saknar faktiskt det.

När man är allergisk så är det ju just hudflagorna som man oftast är allergisk mot och de kommer från alla hundar och det är precis det som "är allergi" att man reagerar på hudflagorna. Dessa hudflagor släpper hunden ifrån sig hela tiden, överallt. Har man en hund som inte fäller så sprider sig inte hudflagorna lika lätt, men de sprids ändå. Att han sedan utöver det är allergisk mot hundens saliv gör det ju bara än lite jobbigare. Om han är så pass känslig att han inte ens kan klappa på en hund så blir det nog svårt skulle jag tro, och det går nog inte direkt att veta i förväg om det kommer vara en hund som är mer torr och som släpper mycket hudflagor eller ej. Jag tycker det låter alldeles för riskabelt och risken blir ju att ni skaffar en hund som ni sen måste göra er av med. 

Edit:Nu är inte jag nått proffs på allergi, så rätta mig gärna om jag har fel.

Skulle inte en iller/illrar kanske passa då? Det är ju fullllt med valp-anda i dem, och att gå ut med dem i promenader är uppskattat, men helt frivilligt (som dagar då du inte kan gör det inget) + ingen allergi(?). Tycker du kan kolla in dem, för själv tycker jag de är väldigt lika valpar när det kommer till glädje och energi, om det är det du är ute efter 😃

#10 Jag gillar illrar, men det är inte något för mig. Och min man har hundar runtomkring sig nästan hela tiden när han jobbar, och han klagar inte där. Han tvättar händerna ordenkligt när han har klappat hundarna, och så var det med det. Men han är så negativ när jag frågar efter om vi kan skaffa os en hund. På somrarna så mår jag bättre på grund av värmen och att min rygg inte reagerar något när jag är mer aktiv. Gillar inte vintrarna, men jag är villig på det.

Jag kan också lägga till (som jag glömde bort :D ) är att min mans pappa är beredd på att ta hand om hunden ifall vi reser bort någonstans. Men min man är lite på tvären med att skaffa sig en hund (inte på grund av den orsaken) men av att han känner sig låst. Men jag har sagt det till honom om att min pappa kan också ta hand om hunden ifall vi reser bort. Jag har tänkt på allt sånt där viktigt man ska göra innan man skaffar sig en hund, och fått information från min lillasyster också om sånt som är viktigt att tänka på. Jag är beredd på allt sånt som kommer att kosta.

Om du redan nu vet med dig att din sambo inte vill ta hand om hunden under de perioder som du inte själv kan göra det får du hitta en annan lösning. Det går utmärkt att leva med hund och med man som inte själv valt att ha hund (som jag själv), men det kräver att man håller sin överenskommelse. Det vill säga, om jag behöver hjälp med hunden frågar jag en hundvakt, inte min sambo. Det handlar om att respektera att alla tycker och känner olika, det handlar inte om att övertala den andra.

Visst blir man låst. Har du en valp, kan du knappt gå och handla. Eller gå till tvättstugan, åka hem till kompisar med mera. Du kan inte lämna den hemma hur som helst. Bor man två i lägenheten ska man nog vara två att komma överens. Vintrarna gillar du inte. Valpen behöver ut även nattetid i början. Hunden ska ut på sina dagliga promenader även i november en stormig regnig iskall svart kväll. Eller -20 grader och knädjup snö. Så tänkte jag när jag skulle skaffa häst en gång i tiden. Det blev ingen häst. Ska du stänga ute valpen när ni själva går och lägger er. Ska den få sova i ett annat rum ensam? Det är inte så klokt att ta in en hund i sovrummet för en allergiker. Även om din man har hundar omkring sej på jobbet så har han det inte hemma. Allergenerna sätter sej i allt. Kläder, möbler, gardiner, i maten…och sovrummet ska man ha rent från djur.

#14, du har rätt på dom flesta sakerna. Det jag tänkte på är att hunden ska vara ca. ett år gammal. Men självklart så kommer jag att gå ut med hunden även nattetid eftersom när jag fick ta hand om min kompis hund, så gick jag ut med henne nattetid och även när det var 20-25 minus. Jag har tänkt på att ha hunden ute i hela lägenheten (men inte i sovrummet). Vi har stora öppna ytor i lägenheten, och sovrummet är inte så stort. :) Även när jag var förkyld, så gick jag ut med hunden, men i många korta omgångar. (Det var i ca. 10-20 minuter.) Jag är verkligen beredd på allt. ^-^

Men är din man beredd på allt ^^

Tydligen inte eftersom att han inte vill ha ansvaret när jag blir sjuk.

Mitt tips till dig vore nog att höra om någon behövde hjälp med att rasta sin hund, då får du en anledning att gå ut och gå, du får vara med hundar och din man slipper utsättas för allergin. Så ser du ju hur ryggen klarar av hundpromenader!

Vill bara påpeka att en corgi är en arbetande hund som kräver mycket, har du ont i ryggen så kanske den inte riktigt passar. Mycket fina hundar dock

Ts jag har suttit och läst din tråd och jag tycker du resonerar fel. Du är gift med en man som är allergisk och som inte har samma hundintresse vilket innebär att du måste ha hela ansvaret själv, hur kommer det gå när du har ont i ryggen och hunden behöver sin långpromenad och aktivering? Vi har flera månader varje år som det är kallt, och visst det är enkelt att säga att det går bra med den hund du passar, men hur kommer det bli 10 år framöver? Sen tänker jag på din man som är allergisk, han kanske tål hundar på jobbet, men hemma kommer det finnas partiklar av hund överallt, oavsett hur mycket man städar och håller efter. Att gå runt och ständigt känna av sin allergi är verkligen inte roligt och det tar väldigt hårt på kroppen, och den kan ta form att den blir värre och att ni måste omplacera och hur roligt är det? Det känns som att du kommer behöva välja och jag hoppas för din skull att du väljer rätt. Man blir låst med en hund och det är verkligen inte samma sak som att ha råttor och gerbiler. Dom klarar sig själva på en helt annan nivå än en hund och jag kan förstå din man i hans tankesätt, det är som att ha barn med planering och allt som hör där till. Hunden kanske accepterar att ha en vilodag men vad händer om du har flera dagar som du har så ont så du inte kan ge hunden den stimulering och aktivering som den ska ha. Hunden kommer bli understimulerad och hitta på egna saker att sysselsätta sig med och det kommer påverka din man oavsett om du och han vill det eller inte. Lever man i ett förhållande så måste man vara överens och respektera din man och hans åsikter. Bara för att din mans pappa kan ta hand om hunden så kan jag tänka mig vad din man känner och tänker, och vem säger att han kan ta den varje gång du blir att få ont, hunden är ditt ansvar och du ansvarar för att hunden får alla sina behov tillfreds. Tycker det verkar impulsivt och jag vill inte komma som en surtant med allt negativt, men att vara hundägare innebär så otroligt mycket och det är underbart, men ingen dans på rosor och för att få en trevlig och harmonisk hund krävs det en aktiv och engagerad ägare. Det finns säkert vettigt hundfolk nära där du bor och fråga om du får följa med på deras aktiviteter och promenader och verkligen ser om du kommer orka med det. Kanske blir det så att du kommer bygga upp din muskulatur och bli bättre i ryggen och då är det jättebra, men att skaffa en hund bara för att komma ut mer är en självisk tanke, då kan du likväl skaffa en promenadkompis istället.

Corgin är stark, absolut ingen "liten" hund, snarare stor med korta ben. Hade tittat på en mindre, mildare ras, ex. Chihuahua.

#19, #20, #21. Jag vet att det är en arbetande ras, det är därför jag har väntat och studerat i tio år om den hundrasen. Jag vill tyvärr inte ha en liten Chihuahua, men dom är såklart jättesöta. :) Jag har också funderat på en Phalene eller på en Pomeranian. Och jag har studerat dom raserna också. Men jag har alltid fastnat för en Welsh Corgi.

#22 istället för att stirra dig blint på en ras som inte är allergivänlig borde du istället kika på en ras som din gubbe faktiskt tål och likaså kanske välja en ras som inte kräver alltför mycket med tanke på din rygg. Du har valt att leva med din man och då får du så gulligt anpassa dig till honom också. Att ha "studerat" en ras i 10 år säger väldigt lite om vad du faktiskt vet om rasen och så som du skriver så verkar du väldigt naiv och inte veta alltför mycket-rätta mig gärna om jag har fel!. Jag har en vän som äger två och det är en otroligt allert och aktiv hundras som kräver sin aktivering och stimulering för att verkligen må bra. Det är inte bara en gullig hund som tycker om att ligga i soffan och när det kommer till allergivänlig, så är dom lika allergivänliga som mina två Leonberger. Om du som det verkar ändå bestämt dig för en hund så varför inte kika på dom mer allergivänliga raserna som Pudel och Schnauzer ex? Jag har svårt att förstå hur du tänker och jag får den uppfattningen att du redan har bestämt dig och uteslutit din gubbe helt i det här och jag tror inte det kommer sluta väl. Försök involver honom, han verkar ha en bättre verklighets uppfattning än vad du har och tänka mer logiskt i hur det är att äga en hund och allt vad det innebär, det är den uppfattning jag har fått. Hundvakt och passning är alltid bra att ha utifall det skulle bli någonting, men du ska försöka vara så lite beroende av andra som det går,för även fast dom inte säger någonting kommer dom nog börja fundera på varför du skaffar hund om du inte klarar av den.

#23. Jag har försökt att involvera honom i hur jag tycker och känner för att vela ha en hund. Ja, jag har också kollat på andra hundraser så som Bichon Frise', Pudel, Shih Tsu och blandrashundar som är "allergivänliga". Men den som är så kallad allergivänlig är en blandras mellan Golden Retriver och Pudel (Goldendoodle), Shih Tsu och Pudel (Shihpoo), Labrador Retriver och Pudel (Labradoodle) osv. Men dom hundarna är ganska så stora i storlek, och att dom finns i södra Sverige. (Jag bor nämligen i Boden i Norrbottens län). Tro mig, jag har sökt efter alternativa hundraser som passar mig och min livsstil. Men det är som ni andra säger om att jag borde ta någon annan hundras eftersom det är en "heeler", eller vad det nu heter. :) Man men, det är bra att ni skriver vad ni tycker och informerar mig om sånt som jag har tänkt på (men ändå glömt bort lite). Jag är så glad att det finns sånna här sidor. :D

#24 "Tro mig, jag har sökt efter alternativa hundraser som passar mig och min livsstil."

Av det du beskrivit av er livsstil passar corgin tyvärr inte särskilt bra med tanke på dina problem och makens allergi. Det bör finnas flera andra hundar som är mer passande. Har man speciella krav/behov när man skaffar hund är det inte alls en bra idé att begränsa sig till en ras i planeringsstadiet.

Tråden kan låsas. Jag har fått den informationen som jag har fått. :)

#24 varför är bara allergivänliga hundar blandraser för dig? Corgi är inte bara en heeler det är en arbetande brukshund, att den är en heeler innebär att den vallar med att nafsa boskapen i benen istället som en border collie vallar. Redan där visar du att du inte kan så mycket om rasen. Det vi vill få dig att förstå är att det är en stor hund i litet format som kräver tid och engagemang, mer än vad du tror. Om din man prompt inte vill ha en hund så är det ditt jobb att se till att han inte behöver vara involverad. Du måste hålla din överenskommelse som Majken skrev, och då gäller det att du tar hänsyn till honom med att inte ha en hund som har blir sjuk utav, hur skulle du känna om han skaffade en hund som du blev sjuk utav om du var allergisk? Du måste sätta dig in i hans sits, och förstå hur han kommer känna och må. Och sen om du inte ens kan tänka dig att åka en längre bit för att köpa en hund så tycker jag att du inte är redo att skaffa hund, det är inte att bara åka till första bästa uppfödare och välja ut en passande valp. Det är en lång process innan du faktiskt kommer få hem din familjemedlem. Vi var till flera olika uppfödare innan vi bestämde oss och hittade en uppfödare och valp som vi tyckte passade oss. Jag vet inte hur mycket tydligare jag kan bli i att försöka få dig att se saken från olika synvinklar, det verkar som att du bara vill se det från ditt perspektiv.

Tråden kan låsas! Har inget mer att skriva.

#28 Tänk på att det här är ett diskussionsforum och att tråden faktiskt kan vara nyttig för andra i liknande situation innan du ber om låsning. 🙂

Jag har fått all bra information här inne, så det är därför jag vill att den ska låsas.

Även om det finns allergivänligare raser så är det väldigt individuellt om man klarar dom. 

Jag har en nakenhund, världens mysigaste, goaste, piggaste lilla fjant, han hänger gärna med på LÅNGA promenader lika mycket som han vill bli mentalt aktiverad MEN han kan klara av att bli rastad och ligga i soffan hela dagen.. främst på vintern då eftersom han av förklarliga skäl gärna inte går ut i -20, men då är det bara att klä på och rasta ändå. 

Däremot så säger min mamma att hon kände av han lite när jag nyss tagit hem han som valp, hon är allergiker men har ändå pälsdjur och klarar det men då är det HENNES val, inte hennes man, där är stora skillnaden, hon har valt att riskera att känna av allergin för att hon vill leva med djur. 

Har en kompis som jag inte ens visste att han var allergisk för hundar fören han besökte oss, han fick fara hem p.g.a. att han reagerade så starkt på hunden. 

Även om det är MIN hund så får ju min sambo ta sin del av kakan ändå, är jag som motionerar han, men han som är hemma med han då jag jobbar, hunden går minst lika mycket till min sambo som mig om han vill busa, bli kliad eller liknande, en hund är en familjemedlem och jag tycker att det ska vara ett val av hela familjen!

Vi har flertalet hundvakter men ändå har det vid vissa tillfällen kört ihop sig genom att ingen kan och då kanske man får välja bort det man har tänkt göra för hundens skull, vad gör du den dagen du är sängliggande och din mans pappa är upptagen?

En gång i tiden ville jag skaffa en orm. Hade drömt om det i många år och tänkte slå till när jag flyttade hemifrån. En harmlös liten strumpebands snok. Min sambo blev blek och ville absolut inte ha någon. Jag tog mej en funderare och insåg att det fanns viktigare saker i livet än att tvinga min sambo att leva tillsammans med en orm han absolut inte ville ha innanför dörren. Så det blev ingen orm. Tyvärr viille han hellre ha en katt…men där fick jag sätta stopp eftersom jag är allergisk mot katter. Livet är ett givande och tagande och man måste respekterar andras åsikter ibland hur tråkigt det än är. Men oftast blir allt bra ändå. Ett allternativ kan vara att man hjälper någon annan med dennes hund. Går ut med den då ägaren inte kan till exempel.

Jag är också sjuk och tänkte att "hunden får nog mg att komma ut mer". Och nu var det då jäkligt tur att min sambo är riktigt engagerad, och villig både att motionera och aktivera hunden när jag inte mår bra (och även annars, det är ju vår gemensamma hund). Jag hoppas du verkligen inte köper hund för det vore hemskt att utsätta din man både för allergi och för ett djur han inte vill ha.

Testa och köp en hund det värsta som kan hända är ju att gubben utvecklar astma och dör eller att han mår dåligt så fort han kommer hem . Men det är det ju värt

De kommer nog tyvärr inte lyssna på dig och låsa tråden. Vilket är synd då du ber om det och den har tjänat ut sin rätt.

#35 Jag ger dej absolut inte skit. Du ville ha råd och det har du fått. Kanske inte riktigt dom svar du ville ha men ändå många svar.

Hoppas det löser sej till slut och ni båda blir nöjda med den lösning ni kommer fram till😉

Har inte skrivit i tråden alls, men tänkte komma med lite konstruktivt inlägg.

Hej.

_Jag är en 27 år gammal kvinna som vill skaffa en hund, men mitt problem är att min man inte vill ha en hund på grund av att han är allergisk mot hundmjäll och salivet från hundar.
_

Där kommer första problemet in. Din man är allergisk och att leva med hund på heltid kan göra hans allergi oehört mycket värre. Är du beredd på att fästa dig massor vid en valp, för att sedan vara tvungen att göra dig av med den pga att din man blir sjuk ?

_Jag har tagit hand om en hund åt en kompis ganska ofta, och min rygg pallar inte av kylan när jag går ut med henne
_

Hur ska du kunna gå ut med en hund på heltid om du redan vid att enbart vara hundvakt får jätteont i ryggen vid kyla ?

_Min högsta önskan på en hundras är en Welsh Corgi Pembroke. Den hundrasen är riktigt fin och en "mellanstor" hund som jag kallar den för, och passar mig.
_

**För mig känns corgi som helt galet val av hund om det skulle bli en. Dels så är corgin en vallhund, men mycket motor och kan vara en hel del jobbig under uppväxten med att valla folk, cyklar, bilar mm och även bita i hälarna/bakbenen på folk. Hur ska du orka med en hund som behöver ordentlig aktivering om du inte kan gå ut vintertid pga kyla ? En corgi är ändå rätt stark och en corgi som är busig och drar känns sog en del i kroppen. Corgin är även en fällande ras, som jag har svårt att en allergisk person mår bra av att leva med.
**

Jag lever själv med fibromyalgi och har en lite mindre vallhund, men vissa dagar är jobbiga då jag har en mycket aktiv unghund och med smärtor och ingen annan som kan gå ut med dom så får jag bita ihop. Dock har jag själv valt detta och ingen annan ska lastas för mina beslut. Hade min rygg varit sämre, så hade jag avstått.

Så, jag vet inte vad jag ska göra för att han ska förstå om att jag behöver motivation om att gå ut och promenera och vara ute. Jag är tyvärr en person som måste ha någon sorts motivation om att vara ute.

Jag förstår att din man har svårt att bli motiverad - dels pga att det är ett djur som gör honom sjuk och dels för att han kanske halva året är tvungen att ta hand om en hund han från första början inte ville ha.

Jag vill ha era råd och tips på vad jag kan göra för att han ska förstå om att jag mår bra över att ha en hund i närheten. Jag la märke till att jag "levde" upp som person när jag tog hand om hunden åt min kompis.

Varför inte hjälpa någon annan som behöver avlastning istället med hundpromenader - då får du lite motivation och träffar hund, men din man behöver inte lida lika mycket som av att ha en hund hemma på heltid.

Om du ABSOLUT tvunget ska/vill ha hund, så kan du ju alltid skaffa ett eget ställe. Eller så skaffar du en ändå men var då beredd på att han antingen flyttar ut eller att du måste göra dig av med hunden.

Det är hemskt hur det ser ut här inne. Jag tycker att den stackars kvinnan ska ha ett stort mod att hon vågade skriva ner vad hon känner för ifall hon skulle skaffa sig en hund. Jag har en hund och jag vet hur hon känner sig. Jag har nämligen också problem med ryggen, och min man är också allergisk mot hundar, men det går bra att ha min hund i närheten av honom. Så ha förståelse för henne att hon bara ville få råd och tips från er.

#41 Det kanske inte är rosa, fluffiga moln härinne, men det är ju inte så schysst mot honom, det är HAN som är allergisk, det är HAN som får gå runt och nysa, det är HANS liv som förkortas. 

Jag vet (typ) hur det är att vara allergisk. Min mamma är allergisk, men det är hon som gjort valet att ha djur. Hon har haft hund hela livet, och har haft ända tills nu. Hon har haft katt, hon har katt, hon har haft fåglar hon har haft hästar. Med rätta omständigheterna hade hon haft häst nu med. Hon äter tabletter dagligen, men klappar hon en katt och sedan kliar sig i ögonen, ja….

Glömmer hon att ta sina tabletter så nyser, snorar hon, hon får världens huvudvärk. Även med tabletter så är livet med djur ingen dans på rosor, hon har ont i huvudet, det måste dammsugas varje dag, hennes livslängd förkortas, djuren får inte ens vara i sovrummet längre, vilket dom alltid har fått tills nu. Men det är hennes val!

Så nej, det är inte schysst av den här kvinnan att köpa en hund när hennes allergiska pojkvän absolut inte vill. Om en hund verkligen är så viktig för henne, flytta isär!

Det är inte rätt att döma henne heller för att hon vill ha en hund medans hennes man är allergisk. Och hur vet du hur han reagerar på hundar i allmänhet? Hur vet du om han nyser och kliar och få det svårt att andas? Har du mött dom? Känner du dom båda som person? Döm dom inte förräns du har mött dom. Min man är också allergisk mot hundar, men det kliar lite lätt på honom. Så snälla säg inte sånna saker om en person som du inte känner. Jag må vara 36 år gammal, och jag vet att denna kvinna inte vill bli bemött på ett ondskefullt sätt.

Jag kommer nu att låsa tråden då trådskaparen fått svar på sin fråga och inte verkar vilja fortsätta denna diskussion.

Tycker man att någon person beter sig elakt eller på ett dåligt sätt så är man alltid välkommen att kontakta mig. Det är inte alltid vi håller 100% koll på alla trådar.

// Lina Sajtvärd

#43 Det är fortfarande han som är allergisk, det är han som måste stå ut med detta i kanske tio år eller mer, och det vill han ju uppenbarligen inte. Är det då rätt av henne att tvinga honom bo med en hund i flera år framåt?