Jag köpte min första egna hund som 14åring, förvisso var väl uppfödaren inte den mest seriösa och jag hade uppbackning av min familj (vilket jag antar att du själv har) eftersom en person under 18år inte får ingå avtal.

Kan tycka att det är lite taskigt av uppfödarna att inte tala om vart det brister hos dig mer än åldern. Hur formulerar du dina mail? berättar du om din själv och dina ambitioner? varför du är intresserad av rasen?

Jag kan förstå att åldern kan vara ett problem för en del, seriositeten kan ifrågasättas, mycket händer i livet och livssituationer kan lätt ändras.

Jag förstår uppfödaren som nekar en 14-åring. Givetvis är alla individer, men vi alla som passerat tonåren vet hur otroligt mycket som händer då. Det behöver inte betyda att du tappar hundintresset eller blir en dålig hundägare, men så mycket händer, och när du passerat 20-årsåldern vet du helt enkelt säkrare vad du vill göra av ditt liv (och givetvis finns det 40-åringen som ännu inte har någon struktur, och 12-åringen som vet exakt hur livet ser ut om 20 år, men generellt).

Möjligtvis hade jag, om jag låtsas vara uppfödare, sålt till en 14-åring med väldigt engagerade föräldrar, men då egentligen till föräldrarna snarare än ungdomen.

Å andra sidan vet jag själv att jag vid 14 var ganska säker och principfast i det mesta, och jag höll fast vid vad jag tänkte och tyckte. Alla runt omkring mig sa "det där är bara en fas, det växer du ifrån", vad jag än hade för åsikt. Nu efter 20 får jag äntligen respekt för det jag tycker. 

Det är svårt. Jag hade nog inte avfärdat en 14-åring som oseriös enbart baserat på åldern, men det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle välja en 14-åring före andra, äldre valpköpare.

#1 Frågar detta i allmänhet då jag inte är intresserad utav en till valp just nu då jag redan har en unghund. Men i mina mejl talar jag alltid om mycket om mig själv och min vardag, mina ambitioner och varför jag gillar rasen, just som du säger. 

Förstår också det, att mycket kan hända och så men tycker även att en hel del kan hända i en äldre persons liv också.

Jag har precis sålt en hund (icke bruksras) till en femtonårig tjej. Det som avgjorde var dels hennes kunskap och inställning, men framförallt att hennes föräldrar också är engagerade. Hur duktig du och andra icke myndiga än är så är det era föräldrar/vårdnadshavare som är ansvariga över hunden, det är viktigt att komma ihåg.

(Detta kanske inte ens har med saken att göra men jag skriver det endå) Jag tror att uppfödarna tänker att en som är under 18 år har mycket med skolan och vänner och att din livsstil kommer att ändras och att kommer hunden verkligen få den mentala stimulans och så mycket motion och närhet som den behöver hos en 14 åring om du förstår vad jag menar? Men bara för att man är under 18 så betyder det ju inte att man inte kan ta hand om en hund :) Men bor du hos dina föräldrar så kanske dom kan ta och prata med någon kennel :)

#2 Självklart är det så. 

Men jag är väll en av dessa som du nu säger som är väldigt tydlig med vart jag vill och vad jag vill göra. '

Jag som då inte har jätte engegerade men lagom engegerade föräldrar tycker att det räcker gott och väl med vad jag gör med min hund för att vara en ''seriös'' valpköpare, (men sedan vet ni ju inte precis vad jag gör så det blir ju lite svårt haha).

Jo, har märkt att det är många som prioriterar olika. Vissa väljer en ''seriös'' 14 åring framför en ''oseriös'' 30 åring. 

Vad skulle du kräva t.ex?

#4 det tycker jag är ett bra resonemang :)

ja absolut, detta var bara en fråga generellt

#5 Är dålig på att skriva förklaringar :P

#5 Jo absolut är det så, men tror även att om man är tillräkligt seriös så borde det inte vara några problem 

och skriver detta ännu en gång, att detta inte handlar om mig utan bara en fråga generellt

#6, Jag är mycket magkänsla och personkemi. Det ska kännas rätt.

Om jag ska rada egenskaper är det givetvis viktigt att hunden först och främst får passande aktivering. Om vi nu ponerar att det är min ras (Australian Shepherd) hade jag velat ha en valpköpare som träffat många individer av rasen och verkligen bildat sig en tydlig uppfattning. Erfarenhet väger en del, men det är inte allt. Jag själv köpte aussie som första hund, men då vet jag också hur kämpigt det varit stundtals.

Sen är det en del "livsgrejer" jag gärna ser hos "mina valpköpare". Framförallt då ordnad ekonomi. En hund kostar pengar.

Men i slutändan hade jag nog ändå gått på känslan, men alla dessa saker påverkar min känsla.

Jag hade själv inte sålt oseriös 30åring över huvud taget. Åldern är en väldigt liten grej, men tyvärr är det få 14-åringar som har stadig inkomst och så pass tydliga livsmål att de känns trovärdiga.

#10 håller med dig i allt du säger!

måste även säga till alla inom tråden att jag menar en 14 åring med en stöttande familj och med bra ekonomi.

Jag kontaktade min uppfödare och fick hem valpen när jag var 15 år. Det var aldrig något konstigt med min ålder, jag antar att min kunskap och mogenhet avgjorde. Mamma var med vid träffarna med uppfödaren men det var bara jag som hade kontakt med uppfödaren, svarade på frågor och pratade.

Aldrig varit i kontakt med en sådan uppfödare och ändå har jag visat intresse för flera valpkullar och kombinationer, då vaar jag 14 år. Jag har varit i kontakt med brukshundrasuppfödare och någon finsk lappis uppfödare(som rådde mig till aussien igen) och ingen, INGEN, har kommenterat min ålder.

Om jag var uppfödare och jag kände att jag fick ett seriöst svar med låg ålder hade jag tackat för intresset och sagt att föräldrar gärna får ringa eller maila och eventuellt hälsa på så man får träffas och se hur läget ser ut mer i helhet. Men är det en ras med enormt mycket motor så förstår jag att man inte vill sätta en sån hund till "vemsomhelst" om du förstår vad jag menar. :)

De uppfödare jag har pratat med har inte nekat mig pga. min ålder, till dessa hörde jag av mig när jag var ungefär 14 år, nu är jag 16 (idag! 🎈).

Men jag förstår att det finns uppfödare som nekar en direkt när man talar om åldern, det är svårt att sålla bland tonåringar, det finns guldkorn men många i min ålder och yngre är inte alls mogna för att kunna ta ett stort ansvar helt själv.

jag kommer (förhoppningsvis och förmodligen och kanske) köpa en hund när jag är 16 år ungefär, sommarlovet innan jag börjar gymnasiet(ska gå hundinriktning på en skola där man får ha med hunden), jag sparar pengar själv, mamma och pappa har sagt att de betalar försäkring, mat osv. bara att jag betalar hunden. kanske inte svarar helt på din fråga, men någon får ta bort inlägget om du vill ha det 'rätta' svaret :).

så jag tänkte att jag ger pengarna till mamma/pappa när hundköpet sker eller, jag kan ju ge pengarna själv med men ;)… eftersom hunden kommer skrivas över som mammas/pappas hund eftersom jag inte är myndig, så blir det ju mina föräldrar som 'köper' hunden då, fast med mina pengar… oj, blev kanske rörigt… så när jag blir myndig sedan, då skrivs hunden över på mig.

jag skulle inte neka till att en 14-åring köpte hund av mig om jag hade kennel, hen får ju ändå inte skriva avtal, och har förmodligen inte flyttat hemifrån då heller, så föräldrarna har ju ansvar för att barnet sköter hunden, och eftersom inte barnet får skriva avtal så får ju föräldrarna göra det, och då har ju inte 14-åringen 'köpt' hunden, utan det är en vuxen person. sedan när hunden skrivs över på '14-åringen' som då är minst 18 år då, då är det ju inget barn som har den.utan en myndig, vuxen person.

blev lite rörigt inlägg kanske…

Problemet är väl att när man är under 18 år får man inte ingå i avtal, t ex ett köpeavtal. Bör ju vara en vuxen som skriver under.

Om jag hade en uppfödning hade jag inte sålt till någon under 18 år av den anledningen. Dessutom är risken större att man i tonåren tröttnar eller skaffar sig nya intressen och därmed kanske hunden inte får lika mycket tid när man flyttar hemifrån osv. Om en tonåring vill ha en hund skulle jag vilja att hela familjen var med på det iaf .

Vet dock inte hur andra resonerar. Brukshundar kräver ju en hel del och kanske därför uppfödare känner att en 14 åring inte förstår vilket arbete det kräver?

Skulle inte sälja till en ung människa.

Man kan ha ett brinnande intresse för hundar och vara jätteduktig med träning osv när man är 14, 15 eller 18 men så ska man ju faktiskt göra något med sitt liv också. En hund lever ju i 10-15 år. Det är svårt att lämna bort hunden när man vill ut och resa. Man kommer vilja vara ute och kalasa med sina vänner halva nätterna, vem tar hand om hunden då? Chansen att man börjar plugga är stor och vem ska då vara hemma med hunden? 

Visst, har du ett jobb så är det inte givet att du kan ha med hunden där men då har du förhoppningsvis en ekonomi som tillåter hundpassning av någon sort. 

Min uppfattning är att du bör ha landat mer i livet innan du skaffar en hund, för de är ett LÅNGT engagemang vi pratar om, ibland längre än hela ditt liv om du är 14 och sådant är svårt att greppa i den åldern. Alldeles för många hundar avlivas eller hamnar i en omplaceringscirkus för att ägarna inte läst på tillräckligt om rasen eller misslyckats i att förstå hur lång tid hunden kommer finnas i ens liv. För min del är det inte ett alternativ att lämna bort hunden bara för att man separerar/flyttar/byter jobb/får sparken osv. Man måste ta alla möjliga saker i beräkning INNAN man skaffar hund.

Och ekonomin som någon skriver så kan jag ju säga att vår hund, en väldigt frisk ras, tyvärr ändå har en sjukdom som gör att hennes mediciner kostar MINST 1000 kr per månad. Och så måste man ju räkna med mat, försäkring och eventuella veterinärskostnader också.

Har inte heller blivit nekad. Och jag köpte min BRUKSschäfer för 2 år sedan. Jag var då 14. Det var inga problem med de uppfödare jag hade kontakt med eller så. Jag har min på foder, men det är ju självklart min mamma som står som fodervärd då jag inte är 18 än. MEN det är fortfarande jag som har allt ansvar, det var till mig hunden var, det var mina planer som räknades osv osv. Det är jag som tagit kontakt med uppfödare, mejlat, ringt osv. 
Nu har även min mamma över 30 års erfarenhet av många olika hundraser och även träning och tävling. Men det är fortfarande jag som har skapat den hunden jag vill ha, det är jag som har tränat och tävlat upp henne i klasserna osv. 

Såklart att föräldrarna måste stå bakom i ett hundköp, man är ju trots allt inte myndig.

Det är väl SJÄLVKLART att jag inte vet vad jag gör om 10 år, det vet ingen här inne. Allt kan förändras. Men det jag vet är att mitt liv kretsar kring min hund, mitt liv har ALLTID kretsar kring hundar, och det är det här jag vill hålla på med. Sen kan oförutsedda händelser uppstå i livet, absolut. Men då får man ju helt enkelt försöka lösa det på bästa sätt. 

Jag som håller på väldigt mycket med tävling i olika sporter och anordnar tävlingar på klubben osv, så kan jag säga att det är VÄLDIGT många som är riktigt duktiga idag som började med hundträning i tidig ålder. Och alla ni som säger att ungdomar generellt inte är mogna osv. Okej men varför är Sveriges Hundungdom en sådan stor organisation med många aktiva medlemmar som åker land och rike runt och tävlar, tränar osv då? Det måste väl ändå bevisa något? 

Man säger alltid att man ska satsa på ungdomarna, ungdomarna är våran framtid osv, även i hundsammanhang. Varför då förhindra detta genom att neka alla ungdomar hund? Och nu pratar jag inte om folk som bara vill ha hund och inte är insatt, utan folk som verkligen har kunskap, är insatt, vill det här, vet vad det innebär osv.

Så länge det finns en vettig, vuxen person som är villig att ta hand och betala för hunden ifall det skulle behövas så ser jag inga problem med det. Att sälja hundar till ungdomar, alltså. 🙂

Sen så är jag ju inte uppfödare själv så det spelar väl egentligen ingen roll vad jag tycker. 

Jag köpte min första egna hund strax innan jag skulle fylla 15, hade då haft kontakt med uppfödaren i drygt ett år. Hon kommenterade aldrig min ålder förutom att hon sa att min mamma, som varit med varje gång jag hälsat på uppfödaren, var tvungen att skriva på kontraktet.

Jag tror det är väldigt olika från uppfödare till uppfödare men personligen skulle jag nog inte sälja till en som går i skolan om inte föräldrarna var insatta och verkligen hade en plan för ensamhetsträning, dagmatte osv. 

Jag köpte min hund 2 veckor efter jag fyllt 17 år (i år actually tihi) och min uppfödare tyckte inte min ålder var något problem, men jag hade ju berättat väldigt mycket om mig själv och hur mitt liv ser ut. Dessutom går jag på hundgymnasium så min lille kille är aldrig ensam hemma när jag är i skolan. 
En uppfödare jag egentligen skulle köpt hund ifrån ifrågasatte min ålder rätt så mycket och tog hela tiden upp pojkvänner, fester etc, även fast jag försäkrat om att djur alltid går först i mitt liv. 

Så det är nog riktigt individuellt och beroende på föräldrarna :)

#19 håller med dig till 100%

Jag har både bra och dåliga erfarenheter av unga valpköpare. Jag var själv 13 år när jag fick kontakt med den uppfödare som sedan blev min mentor och lärde mig otroligt mycket som jag är henne evigt tacksam för. Utan mina föräldrars stöd och hjälp  hade det ändå blivit pannkaka av hela mitt hunderi.

Den unga intressent som kontaktar mig får alltid svaret att en förälder ska ringa upp mig. Naturligtvis pratar jag gärna med den unga också. Ett telefonsamtal ger så otroligt mycket mer än att bara skriva fram och tillbaka. Blir jag inte uppringd som jag har bett om utan får nytt mail istället är kontakten avslutad för min del.

Över huvud taget svarar jag bara mkt kort på mail (t.ex. om jag har valpar på G) och ber valpspekulanten kontakta mig per telefon istället. Det är först när man pratar med någon som man känner om det "klickar" eller inte. Utan "klick" blir det ingen valp härifrån så varför sitta och maila i onödan?

Vi fick hem våran hund för bara en vecka sedan. Jag är 16 år och det gick utan problem för oss att köpa den, dock var mina föräldrar alltid med och visade ett stort intresse också så det gjorde väl att dom som sålde hunden kände att vi var seriösa.

Jag tycker absolut att du som seriös 14 åring ska kunna köpa en hund om du tänkt igenom det ordentligt. Men det är också viktigt att dina föräldrar är med på att skaffa hund och själva visar intresse. Jag antar att du precis som jag går i skola/gymnasiet, så utan ens föräldrars hjälp skulle det ju inte funka.. Hunden måste ha någon som är med honom på dagarna :)

Ett tips är att be dina föräldrar kontakta uppfödarna. Då kommer det gå utan problem.

Hade jag haft kennel så hade jag först och främst velat ha telefonkontakt istället för mejlkontakt. Jag skulle inte heller sätta en åldersgräns då det finns många seriösa tonåringar som verkligen vill, men jag hade nog velat möta familjen ett par gånger för att bilda mig en uppfattning samt veta vad dem förväntar sig utav hunden mm. Men jag ser inga problem med att kunna sälja till någon som är under 18 år som verkligen är intresserad och har en familj som stöttar.

Jag skulle aldrig ha sålt en hund eller annat djur till en person under 18. 1. Mycket kan hända på vägen från grundskola-gymnasie- upptäcka sig själv osv. 2. Någon av föräldrarna hsr alltid veto ang barnet. Det kan även gälla vård och medicinering och annat som i slutändan rör djuret. Tycker att man ser det då och då på andra iFokus sidor. 3. Ska en familj skaffa hund så bör alla vara 100% delaktiga i köpet. 4. Ett barn är ett barn oavsett hur mogen personen är. Ett barn ska inte ha huvudansvaret för ett djur.

Näpp, jag hade inte heller sålt till en person under 18 år. Det betyder inte att jag säljer till vem som helst över 18 heller… Däremot säljer jag gärna till en familj, med en engagerad hundintresserad 14-åring där föräldrarna stöttar och ställer upp när både ekonomiskt och praktiskt när livet stormar, för det kommer det att göra för de allra flesta. Lycka till med hundletandet, men se till att få med de vuxna på tåget. Som en parantes, jag bokade min första hundvalp som 11-åring… Påläst och lillgammal, lyckades jag övertala uppfödaren om att hålla en valp till mig. Allt uppdagades när det var dax för hämtning och jag varken hade pengar eller kunde ta mig till uppfödaren utan att involvera mina föräldrar.Det blev ingen hund den gången men långa föreläsningar av mina med rätta ganska upprörda föräldrar…

Jag skulle nog velat att förälderna ringde och kontaktade först för att veta att dem verkligen kommer ta största ansvaret och sedan träffa ett par gånger ochlära känna den som hunden är till osv:)

Jag som är 16 har kontaktat en hel del jaktgolden & lagottokennlar.
Har bara fått positiv respons och ingen har knappast ens anmärkt att jag är minderårig.
Hon jag ska köpa hund av nu har sålt till yngre personer förut, hon går efter engagemanget, planeringen, kunskap, ambitioner m.m

Efter som jag går gymnasie inrikting hund och är väääldigt engagerad samt har tävlingsambitioner i en rad olika hundsporter så tyckte hon att jag var perfekt som matte åt valpen.
Jag har ju även tränat hundar sedan barnsben och det kanske också spelar en roll :)

Jag förväntar mig att målsman tar första kontakt. Huruvida jag skulle kunna tänka mig att sälja valp till minderårig beror helt på person och familjens förutsättningar.