Min älskade lilla hund Geisha dog förra våren (av ålder). Hon var en basset griffon. Och jag kan fortfarande sitta och tänka på henne och sakna henne så det gör ont inombords. Det kommer nog alltid vara jobbigt men det blir lite lättare med tiden iallafall för mig.

Våt jourhund ska flytta så fort han får ett hem…jag fasar :( men kan inte ha 3 stora..

Tiden :)

Det är nu 17 årsen jag sålde min häst och jag kan säga så här dagligen tänker jag på Albin, jag har alltid haft honom i mina tankar hur en häst är och ingen kan mäta sig med honom. Så mitt svar till dig ts är att du kommer troligen över den svidande saknaden med att klara vardagen o den biten men du kommer alltid att minnas och sakna samt tillomed  drömma om din fina hund.

Försök finna tröst i att du fick gåvan att ha din hund om än för ett tag. Att du haft en varelse i ditt liv som får dig att känna så. 

Jag kunde inte ta med Ådi då jag flyttade och han bor nu med mina föräldrar. Det hjälper lite att kunna ringa och fråga hur han har det, men saknaden finns ändå där. 

Livet går vidare men de stannar i våra hjärtan. :)

Tack för svar alla 🌺

#1, #4 och #5 beklagar :(

#2 förstår det, passa på att njuta av att ha hunden nära och njut av varandras närvaro! Lev i nuet :)

Ni har nog rätt, tiden får utvisa och läka alla sår. Det är bara så jobbigt just nu då man tänker på allt som man gjorde fel, och vad jag faktiskt kunde gjort för att göra så att hon stannade.

Du tog beslutet du trodde var bäst för henne. Det är alltid svårt att göra, att vara osjälvisk. 🌺

#7 tyvärr var det inte jag som tog beslutet då jag bara är 17 år och bor med mina föräldrar, vilket gör det ännu svårare…

Åh då förstår jag :( *kram på dig*

tack 🌺

Det blir bättre, och något dom slog mig är ju att du blir 18 nästa år, och om det fortfarande inte blvit bättre kan du ju höra med de dåvarande ägarna om du inte kan ta över/köpa henne? :)

#11 tror inte det kommer att funka då de "nuvarande ägarna" (eftersom den ursprungliga ägaren tog tillbaka henne och omplacerade henne till den nuvarande familjen med hjälp av hittehund vet hon inte om dom kommer att ta över henne, och dom hör aldrig av sig och massa sånt och klarar inte ovissheten..) tydligen var väldigt fästa vid henne och kan inte med att ens fråga någonting sådant efter en sån lång tid, då jag inte vill att någon annan ska känna såhär.. hoppas du fattar vad jag menar, är extremt trött och är halvt medveten om vad jag skriver just nu. Men tack för tanken 🌺

Jag har fått göra exakt som du, för tre dagar sedan. Så fort jag är hemma känner jag tomheten och hur de gör så fruktansvärt ont inuti mig och att ensamheten tar över. Jag saknar min tjej så otroligt mycket och ångrar mig hela tiden. Att jag inte vet var hon är och hur hon mår gör det ännu värre för mig. Att jag inte kommer att träffa henne gör det bara ännu värre för mig. Jag kan inte hålla emot tårarna när jag skriver det här och jag har gråtit ända sedan dom hämtade henne. Det kanske är själviskt att skriva såhär men fyfan. Detta är något av det svåraste jag har varit med om.. Jag hoppas innerligt att det går över lite med tiden. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket..

13 styrkekramar 🤗

Jag vet hur det känns på sätt och vis. Jag skulle ta över en hund i familjen, allting klaffade verkligen mellan mig och hunden från första dagen. Hon blev som tokig i bilen när de närmade sig oss, var alltid lika glad att se mig och jag var den enda som inte hade så mycket problem med henne… Hon hade sina problem, och fick inte aktiveringen hon krävde så hon var rätt jobbig. Hoppade på andra människor, blev galen så fort hon såg en hund och drog och skällde och slutade öht lyssna. Hon kunde gå utmärkt i kopplet och helt plötsligt kasta sig mot en människa som gick förbi utan anledning, vid något tillfälle naffsade hon också. Dessutom slet hon sig och flög på en liten hund, som tack och lov inte fick några skador.

Men eftersom hon funkade bäst med mig, så ville vi ge henne en chans hos oss istället. Speciellt eftersom jag hade planer på att aktivera henne. Vi bestämde det och allting, hon flyttade till mig och allting flöt på så gott det kunde med hennes problem. Sedan blev jag sjuk och lämnade tillfälligt tillbaka hunden hos ägaren, och då åkte de och avlivade henne istället. Eftersom jag inte stod på pappret hade jag ingenting att säga till om.

Trösten i mitt fall var att vi lämnade henne till en hundvan som haft hund hela livet, som inte ville ha henne mer än någon dag innan hon fått nog. Dessutom testade vi många olika tränare och hunden hade även fysiska problem (klåda osv, hon hade även blivit opererad för något annat) och naffsade mot ett av barnen i familjen. Idag vet jag att vi kanske hade fått ordning på henne, med foderbyte, mer aktivering och massvis med konsekvens positiv träning. Men för tre år sedan visste jag inte allt det. Å andra sidan var det inte mycket värdigt hundliv som hon fick med alla problem så vi gjorde rätt beslut.

Saknar henne så otroligt, går inte en dag utan tanken på min fina hund! ❤️ Smärtan minskar med åren, men det kommer nog alltid göra ont. I ditt fall lever hunden och får uppleva troligtvis väldigt många år till med de nya ägarna! Försök att tänka på hur mycket hunden hann lära dig.