Jag har svår seperations ångest från min hund, jag går till skolan och saknar hans närhet och trygghet. 
Brukar ofta åka tåg med honom, alltid ha honom nära som en trygghet, men utan honom blir jag osäker. Det är inte så att det märks på utsidan men jag saknar honom verkligen och helst av allt skulle han få följa med överallt, in i butiker osv, men det funkar ju såklart inte så det är bara lämna ifrån sig honom och tänka på nuet, vad man ska handla osv, inte grubbla på hur det går för hunden hemma utan man tänker på hur kul man har istället och sen möts man ju av en glad hund i dörren väl hemma igen, och den lyckan när man kramar sin bästa vän efter ett par timmar separerade slår ganska mycket faktiskt enligt mig, det är så mysigt 😘

#1 Skönt och höra att jag inte är ensam. :P Det blir lätt att man binder sitt liv runt sin hund så att säga.. så har det blivit för mig i alla fall. Jag gör ju allt med Molly så att få mindre tid med henne är lite sorgset.

Ja, sen får man väl se sina arbetstimmar som lite ''frihet''. Kanske blir enklare då. :P Att veta att andra tar hand om min hund så jag får lite frihet och vara lite ensam, det är rätt viktigt också i långa loppet.

Känner verkligen igen det där, bara med att ta sig in till skolan någon gång i månaden kommer bli svårt. Inte för att han klarar sig, för det gör han, om det så är att han är ensam några timmar eller med en släkting så klarar han sig. Det är matte som inte klarar sig ;)

#3 Hundar är beroendeframkallande. :)

Känner också igen mig. Har varit hemma med min hund i 10 månader, hade praktik några månader men då var han med. Han är som min skugga och nu ska jag börja plugga tre timmar fyra dagar i veckan och har väääärldens separationsångest. Blää! Känns skitjobbigt att han inte kan vara med.

#4 Det är de verkligen :)

#5 Det känns så bra att inte vara ensam om detta!
Önskar man alltid kunde vara hemma med hunden sin! Som pensionär kanske men det är långt dit, haha. :)

#6 😃

Drömmen skulle ju vara ett jobb där man får ta med sig hunden så man slipper vara ifrån dem ;)

#7-#8 Så hade ju jag det som sagt, på min praktik. Det var heeelt ultimat. Efter mina studier har jag planerat så att jag ska kunna jobba hemifrån och ta med hunden till jobbet 😊 Haha… Man är kanske lite hundmänniska när man planerar sin framtid utifrån sånt.

Jag har ordnat min vardag och anpassar mitt liv helt för att kunna ha hundarna med mig 24/7. Sover i bilen hellre än på vandrarhem osv.

De klarar utan problem att vara ensamma hemma, men jag får "separationsångest" bara av att gå ut på gårdsplan utan dem;) Känner mig både naken och handikappad (de är ju mina arbetshundar) när de inte är med.

#8 Haha ja, det vore drömmen!

#9 Ja, oja! Lägger man om sitt liv efter sin hund ÄR man nog hundmänniska. Nu när jag börjar arbeta tänker jag ''HUR ska jag ha tid för Molly?'' först och främst…. och så har jag pojkvän, familj och vänner och mig själv också. ;) Men först och främst tänker jag på Molly, haha! Man måste vara lite ''hundskadad'' då. :)

#10 Åh, jag blir alltid så glad av att läsa att folk engagerar sig så för sin/sina hund/hundar! :) Det är härligt att läsa!
Det där med att känna sig naken känner jag igen, fastän jag bara har Molly som sällskap hittills. Det är som att jag saknar nåt, man tänker och tänker vad jag glömt hemma och sen kommer jag på att det är Molly.. haha! Ett exempel var när jag och pojkvännen för första gången lämnade Molly hemma hos han och skulle till affären.. jag visste nästan inte hur jag skulle gå eller göra? Jag är ju van att ha en hund som vill nosa på allt och inget och nu behövde jag bara gå.. det var en konstig känsla. :P