Jag skaffade valp i somras, han är 4 månader nu :) Har velat ha en egen hund i flera år och nu efter studenten så fanns äntligen ett bra tillfälle. Valpköpet har varit bestämt i ett år ungefär. Jag har varit säker på storpudel rätt länge. Har funderat på andra raser med (mellanpudel, pumi, lagotto) men halkade alltid tillbaka till storpudeln. Det har alltid känts rätt! Var faktiskt olika forum som fick mig att bestämma mig för pudeln. Gjorde olika rasvalstrådar och fick alltid pudeln som alternativ, så jag läste på och träffade ett flertal. Och så var jag fast. Än har jag inte ångrat mig, och det lär jag inte göra heller :) Är mer än nöjd över min Asko.

För mig stod det mellan sheltie och kooiker- och det gör det fortfarande. Men nästa hund blir en sheltie då det blir min första egna hund, och har hört att kooikern kan vara en ganska svår hund, så en kooiker blir det som andra hund. Jag kommer att skaffa hund om tre år, då jag pluggat i ett år för att se om jag har tid för en hund. Dock verkar det mer och mer som att sheltien är min ras, jag vill ha en hund som kan gå långt i främst freestyle och agility, men även spår. En alroundhund som inte kräver allt för mycket aktivering varje dag, och som kan nöja sig med 4 km promenad per dag men ändå kan gå en mil eller två. En hund som har mycket driv och will to please. Inte mycket pälsvård men ändå en go päls som man kan mysa sig in i, en relativt frisk ras… Och helst inte tacka nej till att lära in trix varje dag, framåt två timmars pass ibland (självklart med lite pauser). Helst matglad, inte överglad i andra människor och hundar. Tja, det fanns inte så mycket mer att välja på :)

Jag valde inte direkt Welsh springer spaniel utan det bara hände haha :D Vi skulle egentligen köpa en Berner sennen men när min kompis hade små Welsh valpar så blev jag helt kär! Det var också bättre att köpa en valp då istället för efter flytten för då hade vi mer tid och och ingen stress eller en massa kartonger som skulle packas upp när valpen behövde oss som mest. :) Welshen passade också oss bättre då vi ville ha en aktiv hund och nu inser vi också aktiv nog inte hade klarat av all päls som Berner sennen har :P Så det tog knappt två månader med det valpköpet. :)

*valt blandras* 😉

Dock har jag redan valt ras till nästa hund och det blir border collie, det står jag fast vid :)

När jag valde dvärgschnauzern så lärde jag känna en och fick höra att rasen passade vår familj perfekt. Allergivänlig, lagom storlek, bra nybörjarhund, älskar att hänga med. :)

border collie/corgin var en omplacering och jag valde mellan honom och en australian cattledog/corgi. Båda var runt året, båda såg likadana ut förutom att cattledogmixen var blåsvart och mer fluffig. Jag har alltid älskat corgis och vallhundar i överlag, speciellt blå hundar men tänkte att eftersom jag alltid velat ha en border collie och att cattledogen var stabilare mentalt så hade han större chans på det perfekta hemmet - så jag räddade den osäkra. Jag har stor erfarenhet av osäkra hundar och kände att jag visste vad jag gav mig in på. 

Nu är jag på jakt efter en valp om nåt år som både kan passa in i vår livsstil och natur, men även helst funkar som tävlingshund i freestyle. Det går inte så vidare värst bra, jag har för höga krav.

Första satt jag med en rasbok och sållade. Kom ganska snabbt fram till att jag ville ha en tysk spets. Det blev en mittel, var inne på pomme och klein också men de kändes lite väl små, plus att det var lättare att hitta mittlar med ögon som inte stod ut så mycket. 

Andra hunden valde jag först mellan mittel och york. Sen tänkte jag en gång till och kom fram till att jag ville ha en lugnare, mer arbetsinriktad hund. Av en slump läste jag en rasbeskrivning på finsk lapphund och det kändes het rätt. Självklart träffade jag båda raserna också innan bestämde mig.

Min första hund var jag tvungen att hitta en kompromiss med min familj om vad de kunde tänkas leva med också då jag bodde hemma och bara var 14. Ville ha en allround hund som var lättlärd, som jag kunde lära att ha lös i skogen och prova på agility med, mina föräldrar hade kravet att det måste vara en hund som är så liten att om vi misslyckades med uppfostran skulle jag fortfarande kunna hålla den i koppel utan att bli släpad ;D
Det vart en welsh corgi cardigan och det ångrade vi aldrig. vart så fast i hundträning så vi gick massvis med kurser, hundgymnasium och tror vi vid det här laget provat på det mesta tillsammans. 

Nästa hund ville jag ha en större med mer motor att träna mer bruks med, det vart en schäfer. avlivades pga kraftiga allergier och hd. efter det vart det en lapsk vallhund av samma orsak, men kom fram till att det var inte riktigt min typ av hund, jag fick kämpa mig blå för han var så egensinnig, men lärde mig väldigt mycket samtidigt. även han fick tyvärr tas bort efter han fått epilepsi, kraftiga anfall, som gjorde honom personlighetsförändrad (anföll slumpvis andra hundar och människor). :( mina två hjärtan <3<3

Stod sen och velade mellan antingen bruksschäfer eller en till corgi, men valde sedan bort corgin pga att jag fastnat för drag med lapsken och ville ha en hund att kunna jogga med också. Men brukschäfer kändes som lite överdrivet mycket hund för oss. Valde istället en vit herdehund efter att ha kikat runt och diskuterat, som oftast är lättare i vardagen och mjukare hundar, kräver inte så extremt mycket jobb som en ren bruksschäfer. Hon är min skönhet som hänger med på allt och är gudasnäll med min dotter <3 Vi har fortfarande kvar min första hund också, hon är gammeltanten nu :) så här i efterhand tycker jag att vår vita herde är väldigt lik en corgi i mentaliteten, bara att hon är större och klumpigare, och skäller inte lika mycket ;)

Det har varit Leonberger hela tiden för oss och det märkte vi verkligen då vi skulle utöka familjen med hund nr.2 vi gick igenom hela raslistan men det var alltid någonting som vi ville ändra på, en egenskap, sjukdomsbild eller bara utseendemässigt. Men så skulle vi bara hälsa på våran uppfödare och så föll alla bitarna på plats :-) Leonbergen har verkligen allt vi önskar i en hund på alla plan och det var inte vi som valde ras utan rasen valde oss :-)

Har valt dobermann men kan även tänka mig en malle. Är de raserna som har de jag vill ha i en hund samt så finns de endast 3 andra raser jag tycker om överhuvud taget och de är inga raser jag kan syssla med brukset med =)

Det var husse som valde. 

Jag var mer inne på en mellanstor hund typ dalmatiner eller lagotto eller softis. 

Men när vi började prata och titta på tax så var det ju faktiskt mer passande eftersom vi vill vara mer i skog och mark + en behändig storlek att ta med. Utseendemässigt är dom ju också söta :-)

Jag skulle gärna ha en storpudel i framtiden men så länge jag orkar hålla på med viltspår/jakt så blir det nog en Tax här hemma. Corgi skulle jag också kunna tänka mig!

Älskar dom!

Jag har valt Staffordshire Bullterrier och kollar igenom kennlar dagligen för att se om någon faller mig i smaken och planerar allt, det blir en till hund nästa år.

Jag var ute efter en bruksras, men kände inte att jag hittade nån som passade mig (var inne på schäfer men skulle inte stå ut med ljudandet). Vände mig därför och bollade med min instruktör som även känner mig privat och vet hur jag funkar, vad jag har att erbjuda och hur jag tränar. Har inte ångrat mig en sekund över det rasval som blev med hennes hjälp 👍 Om det blir fler kelpies? Ja, om jag får bestämma finns det ingen tvekan. Men vi får se hur livet ser ut när och om det är dags för ny hund.

Har inte hund då jag inte har tiden just nu, men har redan bestämt ras när det kommer hända :). Bichon havanais har alltid varit de självklara rasvalet för mig. Liten, lättlärd och behändig att ta med sig :). Det enda problemet jag ser är att de kan vara skälliga.. men det kan man träna bort. Åh, längtar efter hund! Men vet att de bästa är, för både mig och hunden att vänta några år ;)

Jag ville ha en aktiv ras som gillar att vara ute mycket i skog och mark och som vill hänga med på det mesta. Har inte haft några ambitioner att tävla eller liknande men är en väldigt aktiv människa och ville ha en sällskapshund som matchade detta. Ville dessutom ha en hund med naturligt bra av- och påknapp eftersom jag för tillfället bor i stan och vill ha en helt lugn hund inne.
Har alltid varit extremt förtjust i spetsarna, men haft en samojed vilket var helfel ras för mig, så jag undersökte den rasgruppen väldigt noga. Hittade finsk lapphund och insåg direkt att det var rasen för mig! De finska lapphundarna uppfyller verkligen varenda önskepunkt på min lista, inklusive att jag ääääälskar utseendet vilket var en bonus jag inte hade väntat mig.

Sedan ändrade sig min sambo och sa att han ville att vi skulle ha en liten knähund istället. Jag suckade lite men fick såklart acceptera detta, och började leta småhundar med samma egenskaper. Bestämde att om vi skulle ha en liten hund så skulle vi ha en liten hund, max 4 kg. Hade svårt att hitta en aktiv och modig dvärghundsras, chihuahuan som ska vara sådan är ju sönderavlad, vek och skitsvår att hitta bra uppfödare av, hittade slutligen russkiy toy och fastnade totalt. Var i kontakt med uppfödare och höll på att få hem en hund men det blev av olyckliga anledningar inte av.

Det gick ett par månader, och sedan kom vi av en händelse i kontakt med en omplaceringsförmedling som hade en finsk lapphund som behövde hem. Det verkade vara en perfekt matchning, så plötsligt stod vi där med en lappis ändå! Visserligen med jobbig bakgrund och därför inte typiskt positiv och glad som lappisar är utan med mycket bagage att jobba med, men ändå. Han är det det bästa som har hänt oss. 10 månader senare är vi världens lyckligaste familj och kan konstatera att ja, finsk lapphund är verkligen vår ras! En sådan kommer vi nog ha resten av livet. Däremot är jag fortfarande inställd på att ha en mini en vacker dag, som komplement.

Jag hade inte så mycket till val när jag skaffade min hund. Jag skulle gå i skolan (gymnasiet), så min mamma ville inte att jag skulle skaffa en sällskapshund, utan en jakthund som skulle klara av att stå i hundgård flera timmar per dag. Då pappa redan hade en stövare så skulle det bli en älghund och då var gråhund den enda jakthundsrasen jag ville ha (vi hade sådana när jag var yngre). Men det blir aldrig som man tänkt sig, jag började aldrig skolan igen och min hund sitter sällan i hundgården. Sedan blev hon ingen riktigt jakthund eller, men hon är duktig på att spåra skjutna älgar iallafall. Också är hon trevlig som sällskap (faktiskt enda nackdelen med henne är att hon inte kan vara lös på gården, men löplina är en bra uppfinning).

Jag har funderingar på hund nr 2, dock kommer det dröja 3-5 år tills det blir en ny hund. Jag funderar på antingen samojed eller finsk lapphund, jag gillar spetshundar och vill gärna ha en sådan som jag kan ta reda på pälsen av och spinna garn. Känner jag att jag inte vill ha ett "pälsmonster" så är funderingarna på welsh springer spaniel. Eller en golden retriever, men då den vi har hade tumör som liten på svansen och några av hennes släktingar dött av tumörer så vet jag inte riktigt om jag vågar skaffa en golden. Men misstanken finns om att nästa hund kommer bli en ny gråhund, även fast jag lovat mig att aaaaldrig mer ha en sådan😉

När jag först började fundera på egen så började jag snegla på Norsk lundehund. Tyckte det verkade coola hundar i bra format. Men sedan fick jag huxflux en blandras-hund, som fick stanna. Så henne valde jag inte själv.

Men efter något år började tankarna på att skaffa en till hund. Då hade jag fått upp ögonen för det här med att träna hund. Med Nellie började jag träna agility och lydnad, men ville gärna prova på bruksgrenarna med nästa hund. 

Därav föll lundehunden bort, för de är ganska urhundiga av sig och inte superträningshundar (även om det självklart går att träna), samt att jag fårr höra av många att de måste ha regelbudna tider, vilket inte existerar i vårat hem. 

Så jag kom fram till att jag ville ha en liten, tuff ras, men som inte krävde träning varje dag för att må bra. En som inte var terrier-energisk, men som samtidigt hade lite "anamma" i sig och inte gav upp i första taget. 

Så såg jag en otroligt vacker liten hund som jag aldrig sett något liknande på en agilitytävling. Det visade sig vara en podengo portugues och jag började läsa ALLT om rasen, och allt verkade stämma precis med hur min drömhund skulle vara. 
Detta var i juni 2011 jag såg den, hösten besökte vi flera uppfödare för att få träffa hunarna IRL och de var verkligen så underbara som jag läst! 
Så sommaren 2012 flyttade äntligen lilla Speja in här! Hon är så underbart härlig och underbar i temperamentet. Vi tränar nu sök, och målet är att starta i lägre klass, men vi får se om vi kommer dit…. 

Jag älskar min ras, enda nackdelen är att det är svårare att träna en så liten hund, men viljan har hon :)

Jag la upp några rastrådar i vintras och det slutade med en Aussie trots att flera försökte få mig att byta ras. Jag kunde inte varit nöjdare Det stod mellan tollare, aussie,bc och sheltie, men sheltien var för vek, bc'n vallade, tollaren för.. osäker avel och då var det bara Aussien kvar. Det lär bli fler Aussies i framtiden, för min del.

Köpte ju Jason i vintras. Det stod då mellan Tax och amris i slutet. Jag var osäker in i det sista på just Tax även om jag föreslagit det själv. Men träffade Jason och blev fast. Visst har jag nästintill blivit galen på honom några gången men med rätt mycket envishet är han nu närstintill en toppen hund. Blir flera taxar i framtiden. MÅNGA fler.

Valde mellan jaktretriever, malle och schäfer. Valde en ljudande hund, valde bort rejäl skärpa och flamsighet.

Funderade på en dvärgschnauzer eller mops. Sedan passade vi en Chihuahua pomerian-blandning (om jag inte minns fel) och blev helt kära.

Så planen var i alla fall en väldigt liten hund. Det slutade med att vi adopterade  en gammal tant som vi tror är engelsk springer spaniel-korsning som är hur go och fin som helst. Så hon är större än vad vi först planerat.

Jag hade kollat på massa stora raser, hade till och med åkit å kollat på många bla tibetansk mastiff, shilon shepherd osv till slut fick jag nog. Gick in på Vovve.net och bara slumpade fram raser jag aldrig hört talas om å då hittade jag schapendoes så åkte å kollade på några valpar men det blev att jag köpte en och det är mitt livs bästa val någonsin!!! Ögeonblicket jag bestämde mig var när jag fick upp min lilla flicka i famnen och hon la sitt huvud på min axel å suckade så djup, det kändes som om jag hade hittat hem. Nu fyra år senare gör vi fortfarande ALLT tillsammans.

Fick diagnosen reumatism (RA) i somras efter nästan fem års problem,,så sålde hästen och lade ridstövlarna på hyllan. När jag varit sjukskriven 1,5 månad föreslog mamma attbhon tyckte att jag skulle köpa en terapihund, som hon kallar det. Något som kunde ta över tidsgappet hästen lämnade bakom sig och så att jag hade något att ta hand om och engagera mig i. Vi har två stora blandraser sedan innan, och en valp skulle vara smidigt att få hem under min sjukskrivning så man kan ge den all tid som behövs. På grund av min sjukdom fick jag tänka noga på hur mycket aktivering hunden kräver. Mår jag bra så vill jag att den ska orka med mycket,men samtidigt inte kräva mycket fysisk stimulering som jag nye klarar av när jag har skov. Mamma har alltid velat ha en chinese crested, och började prata om dem. Jag har aldrig ogillat rasen direkt, men tyckt att dem varit för små, en vän till familjen föder upp. Men jag gick med på att åka och titta hos en uppfödare i Laholm som hade valpar hemma, och som kunde svara på alla frågor. Så dagen efter körde jag, mamma och min fjortonåriga lillebror upp och möts av fem vuxna hundar som var mycket större än vad jag hade för mig att en kines kunde bli. Vilket var positivt för mig som ville ha lite större. Sedan kommer fyra sju-veckors valpar utspringande och svansviftande. Två var väldigt framåt och busiga, dessa var redan tingade, och sedan var där en pufftik som var jättesöt, men mitt hjärta smälte totalt för den sista. En vit puffhane med crèmefärgade öron, som bara var helt underbar. Vi tackade för oss, åkte hem och fortsatte att sms:à med uppfödaren de kommande två dagarna innan jag tingade honom. När han var nio veckor åkte vi upp igen och tog med honom hem. Han sov hela timmen i bilen hem. Nu är han snart fyra månader och världens trevligaste valp. Aldrig mött en valp med en sådan personlighet. Alltid glad och positiv mot allt och alla, lagom på vid hundmöten och hänger på överallt. Går med på våra långpromenader(7-8km), när han börjar bli lite trött, bär man honom bara en bit tills han vill ner och busa igen. Går hop helt fantastisk med våra stora och varje morgon när familjen vaknar är det bästa han vet.