Jag hade velat haft hund i 15 år och förra hösten, efter 6 månaders arbete, hade jag chansen ÄNTLIGEN. Jag hade rest och sett världen, jag hade levt ett ganska händelserikt liv (låter som jag är 70+ fast jag bara är 23) och kände att om det är någon tidpunkt i mitt liv som jag har råd, chans och tid att skaffa hund så är det nu. Det är trots allt ett stort ansvar och jag kan inte boka biljett till Europa idag och åka imorgon, det är det jag menar med att jag har rest klart (när jag var 16 år kollade jag på samma ras men kände att jag inte ville ha ett sånt ansvar så ung).

Anledningen till att jag ville ha hund var att jag älskar dom. Jag hade ingen större anledning att skaffa hund än att jag älskade dom (knasigt när min uppfödare frågade varför jag vill ha hund… ''Jag bara vill, har väntat i 15 år och nu har jag min chans!'').

Idag är anledningarna fler:
Jag har inte varit sjuk på snart ett år, jag som alltid blir förkyld och mår knasigt i kroppen har hållit mig frisk. Varför? Jag kommer ut 4-5 gånger/dag. Jag rör på mig, jag måste röra på mig.
Jag har en levande varelse som älskar mig oavsett hur jag ser ut: tjock som smal, flintskallig som hårig, osminkad som sminkad, sunkig som hel och fin.
Jag har en levande varelse som älskar när jag kommer hem och blir ledsen när jag går. Det låter grymt men det värmer att någon behöver mig så mycket.
Kravlös kärlek, nästan. Allt hon kräver är kärlek, mat, motion, aktivitet för hjärnan och omtanke (veterinärvård, ta hand om henne när hon gjort sig ytligt illa m.m.). Inget mer.

Livet är härligt med hund. :)

För mig så är hunden en självklarhet i mitt liv. Familjen har att hundar sen jag var spädbarn, och har tusen minnen från en schäfertik vi hade när jag var runt 4 år. Låg ofta på golvet med huvudet på hennes mage och sov. Kommer ihåg en gång när jag var ute på våran trädgård på landet och bredvid oss där det låg en fotbollsplan var det fullt med folk med skällande hundar. Kommer ihåg när jag gick rakt igenom allting med Bessi gåendes bredvid mig, helt lös utan ett kommando. Inte tänkt på det men folk måste verkligen ha stirrat. Mamma har berättar flera gånger att hon aldrig vek från min sida. Gick jag in i ett annat rum följde hon med, satt jag och lekte i sandlådan låg hon bredvid och tittade på och när jag reste mig för att göra något annat så gick hon med mig. Hon lät aldrig en främling gå nära mig och för mamma var det en säkerhet. Hon behövde inte hålla ett starkt vakande öga för Bessi skyddade mig. Känns konstigt för mig om vi äter hos någon annan och ingen hund ligger vid mina fötter, om ingen hund tigger vid matbordet, och man inte hör en hunds tassar när dom går på natten. För mig är det onaturligt att inte ha en nära mig. Har en egen hund nu på 10 månader som jag skaffade strax innan jag fyllde 16, och både jag och min mamma tycker att köpa henne var nog det bästa vi gjort. Hon har hjälpt mig så mycket. Hon har hjälpt mig komma över min utmattningsdepression jag hade haft i redan 2 år. När min brorsa fick mig att gråta så följde hon med mig in i rummet och bara låg bredvid mig, hon har hjälpt mig att sova bättre på nätterna eftersom jag är ute mer. Jag har lärt mig att ta ansvar, njuta mer av livet och för varje dag, och varje dag jag släpade mig ifrån skolan så var hon vid dörren och gnällde ivrigt efter mig. Jag älskar hundar för att dom har lärt mig att njuta av livet, att inte ta varje sekund för givet. Dom strävar inte efter saker dom inte har, dom kräver inte dyra saker, tittar inte snett om du har påsar under ögonen. Dom får mig att glömma allt det där, att inte följa strömmen och stressa upp mig för mycket. Dom är okomplicerade och får dig att glömma alla bekymmer. Jag älskar hundar, just för att dom är hundar och inte människor :)

Min kärlek för djur är medfödd. Redan som toddler föredrog jag fiskarna i akvariumet över barnprogrammen på tvn. :) 

Hade många hundar och i princip inga katter i min närvaro som liten även om vi inte hade mer än fiskar själv. Hos dagmamman kelade jag hellre med hundarna än att leka med de andra barnen och då vi lekte så lekte vi alltid hundar och kröp runt på alla fyra. Jag lapade ofta vatten ur en vattenskål hos mormor och det höll i sig tills jag var 9-10 eller nåt. Då jag var 6 blev jag erbjuden en valp men mina föräldrar sa nej. Har brunnit för hundar sedan dess, för jag bestämde mig för att när jag blev stor skulle jag minsann ha egna valpar! Och uppfödardrömmen sitter kvar, men jag har inte bråttom. Ska leva lite först. :)

Jag älskar hundar för att dom är så lojala, man har en vän i ur och skur och en anledning att gå ut och göra saker. Man får hobbies och intressen för diverse sporter, man träffar folk med samma intressen, och de tar hand om en då man är sjuk. 

Erkänner att ingenting klår en spinnande katt i knät eller på magen då man ligger och tycker synd om sig själv, typ mensvärk, men i övrigt vinner hunden i mina ögon. 

Hunden är min bästa vän. ❤️

Jag har hund för att det bara ska vara så. Var utan hund i ett nästan 3 år och tomrummet som blev kunde inte fyllas utan hunden sen är jag väldigt intresserad av att träna trix och studera hundens beteenden med egna ögon.

Blivit mer och mer intresserad av drag och det är inte så lätt att få katterna att dra en kickbike eller cykel och det är härligt med en kompis som har samma intressen att röra på sig som mig.
Det finns ju ingen bättre vän än en hund när man är hundtokig för människor orkar ju inte lyssna på allt hundprat i all oändlighet och så är det ju en sorts glädje att bara titta på dom för även fula hundar är så fina medans man tröttnar ju på att sitta och glo på en snygg människa och så blir man ju klassad som någon sorts stalker.😃Inte nog med det är jag ju världens mest sällskapssjuka människa och en hund är ju som ett jobbigt plåster som man inte blir av med och det gillar jag! 
Anledningarna till varför jag skaffade hund kan bli oändliga så jag bryter här.😃

Sen tycker jag om en utmaning, det får jag ju definitivt nu när jag tränar hobbylydnad med en Siberian husky.