Fast om man tar hand om en omplaceringshund på säg, 3 år så vet man ju inte alls vad den varit med om.

Visst, det tar ca ett halvår innan hunden har acklimaticerat sig i hemmet när den är vuxen. Det stod i Aftonbladet eller Expressen i går om hundar som behöver hem. Så en del kanske har lite bråttom med att avliva sin hund som kanske nyss kommit till nya hemmet.

Jag tror nog tyvärr att många inte vet hur man ska göra och kan ta hand om en hund som farit illa. Det ska till mycket kunskaper för att få en hund trygg och säker och sluta morra vid matskåler osv osv.

Alla har inte den kunskapen. Vete 17 om jag har den själv faktist. Fast jag har haft hund sedan 1969. Då jag fick min första valp och var själv 10 år gammal. Sedan dess har jag haft hund utan uppehåll.

Detta är väldigt svårt faktist.

Håller med Gejsa.

Jag brukar själv gå och fundera på det där med omplaceringshundar. Är ju många faktorer som spelar in för att få en osäker och stressad hund harmonisk. Så det är nog inte så lätt att få rätt ägare som kan ta sig an problemet.
Jag har haft egen hund sen 1971. Innan var jag mycket ute med andras. Skulle nog inte va rätt person att ta mig an en problemhund. Därmed inte sagt att mina är problemfria . Sen är det ju också en tolkningsfråga vad som är problem. Där har vi ju också olika åsikter.

Sen som personen som överväger en avlivning vet ju hela historien bakom, och vet exakt hur hunden beter sig.
Det är väldigt svårt för en utsomstående att veta även om man får det förklarat för sig.. Så om folk har problem med på vilka grunder jag tagit bort hundar ser jag det bara som oförstånd från deras sida. De vet inte hela historien och skall därför inte uttala sig om vad som är rätt och fel :)

Sen som både Gejsa och Manda29 säger..
Kunskap spelar in, ibland räcker den, ibland inte.
Visst, många hundar avlivas alldeles för lätt, vet folk som tagit bort hundar för minsta lilla. Det är hemskt.
Sen som hundägare måste man ju se vad som är bäst för hunden.. Rådfråga folk, kunnigt folk givetvis, och undersök gärna..
Som Gejsa också nämner, det tar ca 6 måander innan hunden anpassat sig någorlunda.. Folk har för bråttom. Synd men sant..

Jag ser bakom anledningarna till alla omplaceringar och avlivningar och anser istället att problemet är att det nuförtiden tyvärr är många som skaffar hund som inte borde göra det. Som gör det av impuls. Som kanske borde väntat. Som kanske inte alls borde ha hund överhuvudtaget.

#4 Precis.. Det var något jag försökte få fram, men inte lyckades, men det gjorde du..

#4-5 är nog alldeles för ofta, samt att vissa som skaffar hund är inte medvetna om vad dom skaffar och att dessa inte har betänkt tidsåtgången för att få en hund så som man själv vill att en fungerande hund ska vara.

Personligen tror jag att många av dessa alla omplaceringar är hundar som någon skaffat för att "kompisen" har en och ska ta en kull på.. och hans/hennes är ju så fin, snäll osv. eller tuff orädd hund så att alla ser att h*n har en farlig osv osv.. Sen helt plötsligt blir det lite föär mycket hund och då vill man byta eller lämna bort??

*ironi*(Kan man få göra samma med barn?? jag skulle gärna behålla hund och skaffa fler om jag kan bli av med ungarna?)

Exakt, det är alldeles för lätt.. Folk tar den enkla vägen ut.

Det är mycket "pga av ändrade familje förhållanden" - Vad nu det oftast innebär?

Det är även mycket "För att tiden inte räckte till" - Det kom de på efter haft valpen i 2 veckor.. Då har man jobbat hårt, det märks.. Jisses.

Jag har bara tagit hand om omplaceringar. Två av dem problemhundar.

Problemhund 1 - Hon var underbar.. Hon hade dock inte haft det bra, men vi fixade hennes problem.. Sen fick hon en knäpp.. Hon fick någon blödning i hjärnan som gick att fixa, dock vart hon förändrad, och ja, det gick som det gick. Henne fick vi ta bort tyvärr.. Mentalt alltså. -avlivning.

Problemhund 2 - Också underbar, också tik.. Min första, egenköpta hund. Hon.. ojoj, många har säkert hört vart hon kom ifrån, men till saken. Hon hade troligtvis dåligt, eller inget närminne. Hon var såå stressad, och det gick inte. Efter en hundpsykolog, två hundinstruktörer och våran veterinär så fanns det inte mycket mer att göra. Vi visste vad vi fått hem. Vi visste vad vi hade framför oss. Vi försökte till max! Förra ägarna gjorde ju sig av med henne pga av problem de orsakat.. En omplacering till för henne hade troligtvis vart förödande. Ingen tyckte det var en bra ide, allra minst jag. Så det vart det tunga beslutet att ta bort henne.. Det var absolut inte snällt emot henne att ha henne kvar, och vi hade gjort allt!
Det är ju svårt för en utomstående att förstå, det kanske verkar som en liten grej, men som jag tidigare sagt.. De vet inte hela historien, och skall därför inte uttala sig om vad som är rätt och fel…

Ja, poängen var alltså att även fast man vet vad man får hem, kanske omplaceringen får sluta sitt liv tidigare. Sen att de finns folk som tar alldeles för lätt på det, det är så j-a synd..  Då lägger man inte ner tillräckligt med tid.

Nej.. Idioter/okunniga finns det gott om. Sorgligt men sant..

Har bara skummat igenom tråden lite snabbt. Självklart så är det många hundar som avlivas i "onödan", men man måste tänkta är det rätt för hunden att ha många olika hem under en livstid?

Har själv en omplacering som jag har jobbat med i snart 4 år och det är först nu som han har mognat och hittat sig själv (han var vuxen när jag tog över honom). Innan jag tog honom så hade han förutom uppfödaren varit hos 4 olika hem… Om det av någon anledning skulle vara att jag inte kan ha honom kvar så inte 17 omplacerar jag honom igen….

Intresann tråd…jag vet inte vad jag ska säga eller tycka om detta…men själv skulle jag nog akta mig att försöka få en problemhund "normal" har nog inte den kunskapen,tyvärr fast jag haft hund sedan barnsben(är 37 nu)sedan har man ju barn oxå,skulle nog ej våga även om jag ville ge ett hem till alla stackars hundar som ej har det bra…

Jag har oxå haft en "problemhund". Blev tipsad av en mkt nära vän till mej att det var en liten hund som behövde ett hem omgående för att förra ägaren fått ett "åka runt i sverige" jobb. Jag letade vid den tidpunkten en tävlings/promenads/sällskaps kompis och åkte till honom för att träffa hunden, prata ordentligt med honom osv.

För att göra en lång historia kort så fick jag en fin liten sagoberättelse berättad för mej då han följde med oss hem på prov. Då 8månader gammal!

Direkt visade det sej att hunden inte alls var speciellt rolig att ha att göra med. Vi provade istort sätt allt men inget gav resultat.. Han var så rädd och nervös så vi beslutade oss efter en lång tid full av försök att hitta någon/några lösningar att detta kanske ändå var det bästa! Hörde mej för med flera instruktörer som har mitt fulla förtroende samt veterinär och dom höll med om att det var nog snällast mot hunden!

Kan tilläggas att en liten liten förändring (en penna som ramlat ner på golvet) Kunde göra honom så hysteriskt att han låg och skakade och morrade med svansen mellan benen. Han gjorde utfall mot hundar, "annolunda" människor, barn, ja det finns mer..

Att låta honom flytta till någon mer var aldrig ett allternativ!Skriver som tidigare.. Det finns ingen utomstående som kan säga om det var rätt eller fel!

Kan tilläggas att detta är det svåraste jag gjort i hela mitt liv.. Har aldrig någonsin förut mått så dåligt!

#10 Ibland måste man vara osjälvisk och tänka på hunden.

En död hund lider inte, så enkelt är det. Jag ser hellre några "onödiga" avlivningar än hundar som valsar runt i hem efter hem efter hem… Och så är jag fruktansvärt nyfiken på vart siffran 1 av 1000 kommer ifrån. Berätta gärna det.

#12 Hmm, det undrar jag med.. 1 av 1000
Jag har haft 7 hundar. (5 avlidna, en kvar i familjen, en omplacerad)
Två av dem hade mental störning.

2/2000 hundar..

Detta var avrundade siffror jag sett i en studie när jag själv läste till hundinstruktör, och jag har svårt att relatera till den källan då jag inte hittar den på internet, givetvis ska jag försöka hitta den igen och prata med dom jag hörde det av så sa vi se om vi kan komma vidare i diskutionen.

#13, Då tänker jag vara lite fräck och fråga då, VEM avgjorde att dom hade mentalstörning? Och rådde dom dig således att avliva till följd av denna "mentala störning".

Jag menar nu här inte psyksikt framkallad "rubbning" i form av Adhd liknande fall jag pratar om psykiskt störning på så vis att hunden inte ksulle kunna leva ett dugligt liv med rätt ägare pga den skulle vara så ostabil psykiskt med tanke på sina medfödda fel.

Hänvisa tills vidare till information jag fick tag i av mer trevliga folk som trots olika åsikter försöker hjälpa varandra och inte köra "JAG HAR RÄTT" -delen. Tråkigt att detta formut tycks sakna det för att man tar upp en diskution. www.genetica.se
_
"Vi vet genom forskning att hundars beteende visar betydande ärftlig variation. Mentala egenskaper som inte längre utsätts för ett bestämt urvalstryck kommer därför sakta att upplösas och våra sällskapshundars beteenden kommer att i ökande utsträckning skapa problem. Exempel på sådan negativ utveckling finns redan i vissa raser. Man kan inte gärna begära att moderna tätortsmänniskor skall börja jaga eller valla med sina hundar. Men då krävs i stället andra former av prövning av hundarnas mentalitet innan de får gå i avel. Det är en viktig framtida uppgift att utveckla tester så att också hundarnas mentala egenskaper och inte bara deras utseende blir en viktig del av avelsurvalet. "_

Utseende och temperament, läraktighet och samarbetsvilja är alla förhållandevis starkt ärftligt styrda. Det innebär en risk att få en hund med ärftliga svagheter när man köper en valp. Men det ger också möjligheter att gardera sig mot köp av en problemhund. Kontrollera först vilka raser som har förhållandevis få problem i veterinärstatistiken. Försäkringsbolagens lista är en källa, men rådfråga också gärna någon erfaren hundveterinär.

"För egenskaper med stark ärftlig styrning gäller att släktingar har en tendens att likna varandra därför att de i stor utsträckning bär på samma arvsanlag. Kontrollera därför både föräldrar och om möjligt tidigare hel- eller halvsyskon innan Du köper en valp. Hittar Du inga problemhundar bland de närmaste släktingarna är risken avsevärt lägre att den valp Du just tänker köpa skall bli en hund med problem om Du själv hanterar den rätt."

#14 Du är inte fräck, klart du måste få fråga. Jag har inget att dölja, och vi gjorde inget fel, så jag skäms inte heller. :)

Självklart gjorde vi en noggrann utredning. Exakt hur den gick till kan jag inte svara på, då jag personligen inte var närvarande.
Sen på inrådan från vet. och psykolog, samt närvarande utredare tog vi beslutet på att ta bort hundarna.
Inget vi ångrar. Vi vet att vi gjorde rätt och antog självklart inget utan gjorde denna utredningen då vi sett grova beteendeförändningar hos hundarna. En efter en mycket lång och ganska svår sjukdom, med bla ljuverinflammation, samt livmodercancer. Om det har ett samband kan jag inte svara på, då det mentala sitter i huvudet, men det visade sig först efter tillfrisknandet. Hund nummer 2 var det en "växande process" eller hur jag ska uttrycka mig. Det smög sig på, knappt så man märkte det.. Ingen av hundarna skulle fungera normalt enligt vederbörande och därför togs beslutet för hundarnas skull.

Det är kanske svårt att förstå, och jag är inte jättebra på att förklara. Även om jag hade vart det så är det svårt kanske..
Hoppas du förstår..?

Min hund har inte haft det dåligt på något sätt och han kom till oss när han var 10 månader. Han har haft 2 hem ett hos den fösta fodervärden, sedan hos uppfödaren emellan och sedan till oss. Men nog funderar och tycker synd om honom lite att han ändå fått vara med om det bland det värsta som kan hända,att ägaren lämnar honom. Nu är ju han stabil och underbar i alla lägen, men jag skulle dock inte tycka att det vore konstigt att han vore osäker. Även om han har fått den sociala gruden när han var liten. Var enormt sugen på att skaffa en omplacering från hundstallet, jag vet att jag skulle kunna ge mycket till hunden och jag har en del kunskap. Men jag är inne på samma spår som andra, har man tillräcklig kunskap?

Nu har jag inte läst alla inlägg, men alltså dessa som avlivar "bara för att" kanske döljer saker. Dom kanske inte vill berätta allt, typ att dom är hundens 7:e hem och ingen fått bukt på problemet (till exempel agression, rymmande…), inte ens ett år hos en hundpsykolog hjälpte. Det är inte alla som vill/orkar berätta det. Så det är inte alltid så illa som deg ser ut. Vad skulle du gjort om du hade en hund som hade ett problembeteende som du inte får bukt med, och du är hundens 6:e eller 7:e hem? Jag vet vad jag skulle gjort.

#17 jag tror det står liknande i tråden någonstans. Men absolut 6 e eller 7e hemmet kan inte vara kul eller helt bra för hunden jag håller med.