Gå inte med på att låta hundarna träffas, kan du inte säga ifrån en gång för alla att det är slutdiskuterat och han får lov att acceptera detta?

Instämmer med #1, din hund, ditt beslut, ditt sätt att fostra hund osv.

#1 skulle aldrig gå med på det och skulle inte ens lämna min hund hos honom för då skulle jag få en förstörd hund tillbaka då han är rätt hård i sin uppfostran, något som sitter i hans ryggmärg sen han var hundförare på 80 talet. Sagt i från har jag gjort flera gånger både vänligt, skarpt och rytit men han är envis som satan och ger sig inte och klagar på min hund hela tiden.

Träffa din pappa men ha inte hunden med dig då?

#4 Lite svårt när han bor över 100 mil ifrån oss men nästa år flyttar vi närmare och känner jag han rätt kommer han springa ofta hos oss då utan att ens ringa först och han tar garanterat med hunden utan att tala om det. Jag måste få han att fatta nu och inte sen. Jag kan inte hålla koll på hans hund, min hund och vårat kommande barn samtidigt när vi väl flyttat och han bara kommer förbi.

#5 Ditt hem, du bestämmer.

Tar han med hunden utan ditt samtycke tycker jag du antingen har honom att lämna hunden i bilen eller stänger in den i något rum.

#6 Stänga in den i bilen skulle han inte gå med på och stänga in i ett rum går inte då hunden har separationsångest och skäller som satan om den blir ensam. Enda jag kan göra är att be han åka hem igen men då skulle han bli arg och så blir det gräl. Jag kanske låter mesig men han funkar som så att detvär HANS regler som gäller och alla andra ska hålla käft i princip. Jag älskar min far men han kan vara påfrestande.

#7 Det är kanske smidigast att låta hundarna lära känna varandra då?

#7 Jag tycker ändå du måste få honom förstå att det är dina regler som gäller när det gäller ditt hem och din hund, jag själv skulle aldrig tolerera att någon höll på så. Men som du säger kan du ju be honom åka hem istället om det inte passar att ha hunden i bilen, han måste lära sig att han inte kan köra över dig hela tiden.

#8 Hur gör man det när hans hund är så påflugen? Jag vill gärna att min far släpper sin hunds koppel i min händer och låter mig träna hans hund som jag gjorde förr men eftersom han anser det inte är fel att hans hund jagar min som försöker komma undan, skäller på henne, vill rida på henne mm utan berömmer det beteendet istället då hundar ska vara så enligt honom så låter han mig inte sköta den biten. Ska väll nämna att det är en Flat han har.

#9 Jo det kan jag hålla med om. Han har inte klippt navelsträngen på mig än trots att jag är 27. Hundägandet är inte det enda han försöker styra, han kan lägga sig i i allt från vart vi sk köpa vår mat till ekonomin till hur vi ska ha sex mm. Nu har han börjat med att säga att jag inte kan ett skit om att amma barn, föda barn mm men hn är expert på det. Riktigt tröttsamt att prata med honom när vi inte pratar om filmer eller vädret.

#11 Låter ju trist, har du försökt att lugnt och sansat pratat om detta med honom?

Om du känner att det verkligen är påfrestande och inte finns någon lösning kanske det bästa, för din skull, vore att säga upp kontakten? (iallafall för en tid) Det är ju dock inget lätt beslut.

#12 Jodå. Till och med min man har snackat med honom vad gäller vissa saker och DÅ lyssnar han. Han lyssnar ENBART på en annan man men inte sin egen dotter. Funderar allvarligt på att bussa min man på honom vad gäller detta men samtidigt tycker även min man att det är jobbigt han ska behöva knacka vett i han hela tiden.

#11 om det handlar till och med om sådana saker, och inte bara om hundarna … så skulle jag allvarligt fundera på kontakten med honom överhuvudtaget, men det är jag det.

#14 Har jag funderat på länge men min far är den enda släkting jag har kvar i livet så säger jag ifrån kontakten är jag i stort sätt ensam.

Finns det inget sett man kan få honom att inse att alla hundar är olika? Typ någon information på nätet eller någon bok eller så. Att jag säger det till honom är inte nog, han kräver saker svart på vitt för att ens tro på dem. Precis som när han mata sin hund med vitlök ibland i tro om att det håller bort bakterier, jag sa till han det är farligt men han lyssna inte så jag skicka information till han och hn blev snabbt rädd för att ge hunden det igen.

#16 Kanske du kan ge honom någon bra hundbok, gillar Memea Mohlin, Eva Bodfäldt, Per Jensen och Kenth Svartberg t.ex., det gäller ju bara att hitta en bok som motsvarar den information du vill ge honom.

#17 Ska kolla närmare på de författarna. Vitlök är ju inte det enda jag fått han att öppna ögonen för genom information.

Funderar på Kenth Svartbergs bok Bra Relation eller per jensens Hundens språk och tankar. Finns det någon bok jag kanske specifikt bör titta närmare på utöver dessa?

Kontaktkontraktet är en vettig och bra bok

#20 Den har jag hört om men vad handlar den om? Beskrivningen säger inte så mycket annat än att alla hundar tar kontakt på olika sätt. Min fars hund tar knappt kontakt med han överhuvudtaget utan total ignorerar honom och skiter i om han är med eller inte. Annat när jag är ute och går med hans hund då kan den inte släppa blicken från mig eller lämna mina sida utan jag måste be den göra det, min hund är likadan. Tar boken upp om hur man får bättre kontakt med hunden eller så?

Delar några länkar. Din pappa framstår som väldigt gränslös och kommer han från en "militärisk" miljö så är jag inte heller förvånad över "styra och ställa"-beteendet. Att vara lika tydlig och självklar brukar vara det som biter. Vilket kan vara jättesvårt, men kanske värt att testa. Inte minst för din hunds skull. Nej, jag uppfostrar min hund såhär och det får du acceptera, annars är dörren där.

http://www.lifewithdogs.tv/2012/02/does-your-dog-get-along-with-other-dogs/

http://drsophiayin.com/blog/entry/dog_park_etiquette/

(Sophia Yin är veterinär och hundtränare med många års erfarenhet)

http://news.discovery.com/animals/zoo-animals/dog-growl-communication.htm

http://www.whole-dog-journal.com/issues/14_8/features/Detecting-Your-Dogs-Stress-Signals_20326-1.html

#21. läs den du åxå vet jag :) Eva Bodfäldt har skrivit den :)

#22 Ja hans båda föräldrar var i armen. Hans far som soldat, hans mor som sjuksköterska. Han själv är också fd befälhavare i försvarsmakten så han är hård och svår att rubba. Tillägg, det hade ju varit kul.om.våra hundar gick ihop men hans hund är ingen sniffa häcken hund precis utan är på och klättrar på andra hundar direkt, ska rida på dem, jaga dem mm. Hans hund är enda hunden min är rädd för och absolut inte vill hälsa på. När vi tog hundarna inomhus satt min hund mellan mina ben okopplad. Min far var tvungen att koppla sin då han höll på att riva ner hela kåken genom att klättre på allt. När han koppla honom började hans hund istället skälla väldigt högljut och hoppa mot min som vid det laget blev less och la sig ner och sov medan hans hund bara förtsatte skälla. Min far sa ju inte till sin hund utan skratta och tyckte han var rolig. :/ Sa till min far att han måste lugna sin hund men hans svar var "nejdå, din är tik han vill ju ha lite rajtantajtan därav beteendet". What! :O

#23 Var ju inte det jag fråga utan vad den handlar om.

>#23 fast ,,, din pappa verkar ju inte vara intresserad av att jobba med kontakt med sin hund, så den går nog bort, för boken handlar just om vikten av kontakt

#26 Nej han vill ju inte det. Ibland önskar jag att han låtit mig ta över hunden inte för att vara elak. En del gånger har han ringt och sagt att han inte orkar längre (han har reumatism) och att jag kanske får ta över hunden men sen ändrar han sig och säger att jag inte skulle klara av honom och att han aldrig skulle lyda mig så hämta honom kan jag glömma. Däremot har jag sagt att när vi flyttar närmare kan jag avlasta honom genom att träna hunden och rasta den, att den får följa med ut på skogsturer och att jag kan vakta hunden då min far behöver operera sig i magen, men han anser jag inte skulle klara det då heller och vägrar därmed operation osv. Han är så envis.

#27 Fast, jag trodde att din viktigaste ståndpunkt var att din hund inte skulle träffa din pappas hund? Själv tror jag att man kan få de flesta hundar att trivas ihop, eller åtminstone acceptera varandra

#28 Jo så länge hans hund är så förbasskat påflugen och vild men det är skillnad på mig och honom och skillnaden är att han vill inte träna sin hund medan jag kan få bort det beteendet på hans hund då jag är villig att träna den. Hade hans hund varit lugn hade min hund inte brytt sig eller ensa blivit rädd.

#29 Jag vet ju inte hur ofta hundarna träffas, men gissar att det inte är alltför ofta med tanke på avståndet …. kanske funkar bättre om ni träffas oftare?

#30 Nej det är klart inte ofta men min fars hund är så mot ALLA hundar. Hans hund drar även efter en annan hund eller människa för att leka när han har hunden lös på annan plats än där han bor. Argumentet till det är att han vill ha sin hund social och därmed tränar han inte bort det heller.

Jag bor inneboende i en tvåa på 50kvm. Min flatmate har en stor blandras tik. Jag har en stor schäferhane. Från ingenstans bestämde sig hennes (dåvarnade) pojkvän att flytta in med sin amstaffblandnin, hane. Det gick inte alls från början. Hans hund var så himla "på" som du också beskriver. Han gav sig liksom inte trots att både vi som ägare och hundarna så ifrån på skarpen. Det hela slutade med att min hund bet honom kraftigt (han har aldrig bitit tidigare).

Det var först när han blev kastrerad som han lugnade sig. Nu vet jag ju inte hur lätt det är för dig att fråga din pappa om han kan tänka sig kastrera sin hund? (Om han inte redan är kastrerad). För sådant kan göra jättemycket.

Tråkigt att han inte litar på dig och inte låter dig träna hunden, eller ens gå ut med den. Jag hade lackat totalt..

#32 Åh nej. Den är inte kastrerad och jag har förslagit det sen hunden var 2 år men han säger han inte vill beröva hunden sin manlighet samt att han numera tycker det är onödigt att kastrera en snart 10 år gammal hund.

#33 Suck. No offence mot alla män här inne, men vad är det med dem och "Beröva djuret dess manlighet" och "Stackars kille!" Jag ser enbart fördelar med kastrering om man inte skall avla eller typ ställa ut! Om han blir lugnare och mer tillfreds så är det ju bara bra för hunden..

Men förstod nästan av det du skrivit tidigare att det var ett big no no.

Hoppas att det löser sig på något vis! Du hade inte kunnat, när ni väl hälsar på varandra - gå en gammal hederlig promenad tillsammans? Eller hans hund är fortfarande jätte "på"?

#34 Spelar ingen roll om vi går promenad eller inte, hans hund är på hela tiden när min far är med. Jag har fått gå ut med hans hund ett par gånger för ibland vågar han släppa mig med den och då har det inte varot några problem. Visst hans hund blir exhalterad när den ser annan hund men jag säger "nej" innan han ens är i varv och då skiter han i den hunden eftersom jag sagt åt han vad som gäller. Felet min far gör är att låta hunden gå som den.behagar. Her berättat för min far hur jag gör så han kan ta lärdom av det men han blir då arg istället då jag "kommenderar över hunden" utan tillåtelse.

#35 Det är egentligen inte din fars hund som är problemet, utan din far, så tolkar jag det, även om ditt ursprungliga inlägg handlar om att du inte vill att din hund träffar din pappas hund.

#36 Precis. Men så länge min far inte tränar hunden eller låter mig göra det vill jag inte de träffas med hänsyn till min egen hund. Har ju inte skrivit det är hans hund som är problemet utan trodde det var underförstått att det är han som är det iom att han inte lyssnar. Hans hund kan man träna och det är en väldigt snabblärd herre han har men min far är inte lika lätt att "träna". Han är för bekväm i sin tillvaro.

Jag har bara läst själva inlägget och orkade inte läsa igenom alla svar så jag svarar bara efter det ;)

Inte för att låta taskig men din farsa verkar inte fatta vad nej är?

Jag vet dock hur ni kan lösa det och det går att få hundarna att funka ihop men problemet här är ju inte din hund som är rädd utan det är ju din farsas hund som inte har nån respekt alls trots hennes tydliga signaler.

Om ni ska få det att funka: ge din pappas hund regler och tydliga riktlinjer hur man får umgås och inte och ge din egen hund tid och space ;)

Du måste vara en stabil ledare som skyddar henne ifrån det som hon tycker är obehagligt.

Men om ni inte vill lösa det så måste du säga ifrån ordentligt till din farsa.

hoppas det löser sig hur ni än väljer att göra.

#38 Den biten vet jag och jag vill ju lösa det men min far anser det är min hund det är fel på inte hans. Han vill inte träna sin hund eller ge den regler utan anser jag borde låta honom träna min hund då enligt han "hennes beteende inte är normalt" istället för att jag hjälper honom träna sin. Problemet är ju inte hans hund utan det är han som är problemet. Han SKA ha rätt om allt och kan inte tänka sig bli tillsagd av andra.

#39 Det här känns mer som en relationsfråga mellan dig och din far … istället för en hundfråga, men jag förstår ditt dilemma. Det är är supersvårt när någon närstående inte vill dela ens synsätt på hunduppfostran, det är hur svårt som helst att tackla och hantera. Hur du ska gå tillväga, förutom att försöka ge tips på böcker är svårt att säga. När han nu tidigare verkar svälja kunskap genom tex böcker, så är mitt enda råd att du fortsätter tipsa om böcker som handlar om just inlärning i nutida form, och inte den gamla skolan, som han verkar ha anammat. Lycka till

Skulle jag beskriva min far skulle jag säga att han har kontrollbehov och är väldigt platskrävande. Mina svärföräldrar har träffat han en gång och aldrig igen, de orkar inte med honom då han även hemma hos dem skulle styra och föra talan utan att ge de utrymme att prata. Han är för mycket militär fortfarande.

#41, om din far är så … så är det inte konstigt att hans hund har lite problem med att umgås med andra hundar heller. Lite logiskt när jag tänker efter

#40 Relationen mellan han och mig är inga problem. Problemet är väll att han är befälhavare 24/7 typ. Det går att kuva honom men det krävs styrka mentalt och på hundfrågan är det tungt iom att han varit hundförare och anser sig då bäst på hundar. Jag ska försöka med böcker och funkar inte det så får väll jag göra det han gör ur "militärisk synvinkel" nämligen riktigt ryta ifrån på ett bestämt sätt och se vad resultatet blir. Det har jag gjort förr när jag ledsnat och ibland funkar det.

#43 … det du skriver i #11 säger annat … men huvudsaken inte du tycker att relationen är något problem :) som sagt, lycka till

#42 Ja, han och hans hund är väldigt lika om man kan säga så. Känns bra i alla fall att jag fått bolla detta här inne då jag varit så frustrerad över detta. Hoppas ingen tog illa vid eller så att jag bollade tankarna här inne, gäller trots allt hund och hunduppfostran.

#44 Att han inte klippt navelsträngen behöver inte innebära dålig relation. Jag kan orata med min far om precis vad som helst och har alltid kunnat men vissa saker är han rätt jobbig på som förälder. Sen är han ju livrädd att släppa mig då jag är allt han har kvar i livet. Rätt svårt att förklara men du kanske förstår ändå. :)

#46 försöker i alla fall få kläm på ditt problem …   :)   Kan tyvärr inte ge några bra tips, men önskar dig Lycka till, allt vad jag orkar :)

De få gånger jag stött på den typen av person som anser en massa men som egentligen inte har riktigt pejl på läget (vare sig det gäller min hund eller annat) - då har jag bara talat om att "Det här gäller. Duger inte det så går vi nu". Punkt. Och så har jag gått för att visa att jodå, jag menar allvar. Det har sällan behövts nån upprepning. Jag står inte och argumenterar med nån som inte är villig att lyssna och ta till sig, oavsett om det är nära familjemedlem eller främmande. Nu när jag har en son på året så gör jag likadant där. Börjar nån ogrundat (vilket det alltid är) läxa mig i hur jag ska ta hand om honom så "Antingen pratar vi om nåt annat, eller så går vi nu".

Jag har haft diskussion med nära familjemedlemmar (båda manliga militärer för den delen), men det har löst sig genom att jag visat att jag faktiskt inte går att köra med. För det är krasst sett det som sker, outtalat. Jag testade höja rösten, ryta, argumentera emot, etc. Men som en vän sa till mig "Varje vägg har en dörr". Det gäller att finna den. I mitt fall har nyckeln varit att just lugnt och sakligt tala om att "Det här gäller för att vi ska kunna umgås eller så umgås vi helt enkelt inte". Värdesätter de relationen minsta lilla så bör de med andra ord anstränga sig.

Ingen relation överlever om det bara är den ena som ska sätta upp spelreglerna - det är nåt man gör tillsammans. Om nu din pappa vill ta med sig hunden till er, då får han ju finna sig i att den kanske inte är välkommen in. Om han hade haft en elefant - hade han fått ta med den in ändå, bara för att han vägrar parkera den utanför? Sätt upp regler och stå för dem. Det mår alla bra av.

#34

Dags att läsa på? Finns gott om nackdelar med att kastrera hundar:

http://showdogsupersite.com/kenlclub/breedvet/neutr.html http://www.naiaonline.org/pdfs/LongTermHealthEffectsOfSpayNeuterInDogs.pdf

O andra sidan är de knappast aktuella när det handlar om en 10 årig hund. Invanda beteenden förändras knappast av kastrering i den åldern.

#48 Regler finns problemet är att få han att lyssna på dem när man ber vänligt vilket leder till tjafs. Men jag kanske ska göra som du skrev så utförligt, vara kort och bestämd i min mening. Jag är kanske för snäll utan att jag vet om det och sen är han expert på att få min stubin kort emellanåt och då tjafsar vi.

#50 Låter som du skriver om min far 😃 Vi har haft våra duster, han och jag. Satan i gatan vilka duster vi haft genom åren. Men när jag började markera att jag är faktiskt värd att lyssna på och framför allt respektera - då skedde en stor förändring. Samma sak med min farbror.

Känner man att stubinen tagit fyr (har själv ärvt min farmors temperament och kan ha förbannat svårt för att tygla det däringa humöret) är det bättre att lämna situationen. Man vinner absolut noll och ingenting på att hetsa upp sig. Tvärtom. Jag tror de där militärgubbskruttarna tycker det är lite småkul då jag tycker mig se ett övertydligt mönster i det hela 😎

#51 Haha, jag har ärvt min mors stubin och den är lättantändlig om man riktar lågan rätt. :D Jag tycker det är skit svårt att prata med gamla inbitna militär veteraner, min farfar är precis lika jobbig. ;) Men när man väl nått fram till min far kan vi börja ta tag i hans hund och det är ju det målet jag har. Tills dess måste hn fatta att jag inte vill hundarna ses.

#52 Jag tror inte du ska stirra dig blind på din pappas hund - det är inte den som är det verkliga problemet. Problemet tycks vara att din pappa har svårt för att respektera när du drar en gräns, sätter en regel, kräver nåt. Och det är där skutan måste vändas. Jag skulle nästan tippa på att om ni lyckas vända skutan på rätt köl och du börjar ta upp det här med hans hund - då vänder skutan tillbaka i utgångsläget ni har idag igen. Hunden tycks vara en öm och rätt känslig punkt för din far och då är det bättre att låta bli att trycka på den helt enkelt.

Därmed inte sagt att han ska få ta hem den till er hur som haver och att den ska få bete sig mer vilt än tamt kring er och er hund. Absolut inte. Och det är där kravfasen kommer in på din far. Han måste lära sig respektera att du inte vill ha den hemma hos er (läste att ni bor på långt avstånd, men det finns garanterat pensionat där han bor och som han kan lämna sin hund på om han vill besöka er - liksom det finns pensionat för er hund där ni bor) och att du känner på ett visst sätt inför den.

#53 hn åker aldrig hit upp och hälsar på då han inte orkar den sträckan. Men vi ska ju som sagt flytta närmare och då kan han ju inte komma med sin hund som han behagar hela tiden. Så jag ska bara få han att acceptera att jag inte vill hundarna träffas och sen ge tusan i att lägga mig i hans hund om jag fattat rätt?

När du hälsar på din pappa får du lämna din hund hemma, när din pappa kommer till dig får du göra klart att hans hund får leva med dina regler i ditt hem, eller så är hunden inte välkommen med!!

Finns inte så mkt annat du kan göra, då din pappa uppenbarligen inte kommer ändra sig med sin hund. Men DITT hem är DITT hem och DU bestämmer vad som är tillåtet och vad som inte är det!

#54 Ja, jag hade gjort så i alla fall (av egen erfarenhet). Det är bara att fråga sig - är det värt det? Eftersom din far har sin syn på hund, är militär och verkar ha allmänt svårt för att lyssna på vad andra människor har att säga så känns ju svaret givet. I alla fall för mig.

Personligen tror jag att det är bättre att du lägger energi och tid på att få din far att förstå att han ska respektera dig och den du lever tillsammans med. Kan han göra det - då har ni kommit långt. Och när det gäller regler så handlar det egentligen bara om en enda sak - att aldrig backa. Precis som med hund, och precis som med barn; ett nej är ett nej. För vi kan ju vända på det också. Om du hade haft med dig din elefant hem till din far, hade du fått ta med den in då eller hade du varit tvungen att parkera den utanför? Och hade du då respekterat detta?

#48 Detta är lite OT men påminner mig om min pojkvän häromdagen. Han har väldiga åsikter på min schäferhane som snart fyller tre. Han tycker han är jobbig och ouppfostrad bland annat så han har försökt på sitt vis att "uppfostra" honom på nytt, vilket jag verkligen inte har uppskattat. Inte min hund heller för den delen. Sedan han "lade sig i" har hunden lagt lock för öronen och vill knappt lyssna längre trots att vi tidigare hade en superfin kontakt.

Ett exempel är när vi var ute på promenad. Alltså jag, min pojkvän och min hund. Vi stannar vid ett övergångsställe och min pojkvän ryter åt hunden: "STANNA!" Varpå hunden stannar och tittar på mig och väntar på ett godkännande att få gå över. So far so good. Men sedan fortsätter min pojkvän: "Vänta Samy! Vääääänta! Staaaaannaaaa däääär! Vääääääntaaaa!" Vilket jag tyckte var helt onödigt eftersom hunden ju stod stilla. Hunden blev förvirrad och visste inte riktigt vad min pojkvän ville, hade han inte gjort rätt redan? Jag konfronterade min pojkvän med detta och sa att det räcker med att säga det en gång, och om han då inte lyssnar kan man upprepa sig. Men det är INTE okej att stå och ryta gång efter annan när han redan lytt kommandot. Vad fick jag som svar på detta? "Din hjärna verkar dock inte registrera att han fortfarande rörde sig mot vägen!!!!" Ursäkta? Detta var verkligen ett indirekt sätt för honom att säga att jag var korkad. Verkligen inte okej. Vi pratade vidare lite om hunduppfostran och efter ett tag kläcker han ur sig: "Men du har ju fullkomligt misslyckats med din uppfostran med Samy! Du skall fan inte ha hund! Du skulle haft en guldfisk på sin höjd!" Okej. Det var definitivt droppen för mig. Jag vände på klacken och gick hem. INGEN säger till mig att jag är en dålig mamma. Jag har skämt bort Samy omedvetet, ja. Det nekar jag inte till. Men att jag skulle vara en dålig mamma? Jag är fortfarande riktigt upprörd över det hela och bara att skriva ner det här får mig att skaka.

Hur som helst så har du nog rätt i att det bästa man kan göra i en sådan situation är att bara gå där ifrån. Ingen skall behöva ta sådan skit, framförallt när personen i fråga inte lyssnar utan enbart öser galla över en.

Ursäkta, lite OT som sagt men måste säga att det var djäkligt skönt att få detta ur sig.

#56 Jag är ju inte som min far så jag hade respekterat om han inte ville jag skulle ta med min hund. Men nu är det ju inte så utan min far tjatar ihjäl mig på hur "ouppfostrad" min hund är då hon är rädd för båda hans hund och honom och anser jag ska låta honom träna henne men det kan han ju glömma. Han har till och med ur det blå kläckt ur sig attmin hund kan bli aggressiv om jag inte "sätter henne på plats" som han säger och att sker det är det bara "kula i skallen som gäller på henne" direkt citat.

#58 Min poäng i att vända det hela var - ömsesidig respekt. Kan du kan även han. Allt handlar om viljan. Vill din far ha en bra relation till dig och din respektive, då får han ju faktiskt visa det genom att t ex respektera när ni drar en gräns.

Även när det gäller att din far kan kläcka ur sig en massa dumheter om din hund kan du ställa krav på honom - om inte du går på honom om hans hund, så finns det ingen som helst anledning till att han går på dig om din. Om inte din far är väldigt välutbildad inom mentalbiten hos hund så hade jag helt ärligt inte lyssnar ett skit på honom, men samtidigt valt att inte ta tjafset om det med honom. För då hamnar man ju på ruta 1 - igen. Ibland är det bättre att helt enkelt bara göra så som militärgubbarna är så fantastiskt bra på själva - att stänga öronen. Man kan se hur läpparna rör sig och höra hur det maler på i bakgrunden - men man måste inte lyssna.

Att vara utbildad hundförare á la gammal militär säger egentligen inte så mycket. Visst kan han vara duktig, det säger jag inget om. Men de har en förmåga att inte förstå att alla hundar faktiskt inte är som  de tjänstehundar de har fått sig tilldelade att träna och arbeta med. Det funkar ju t ex inte särskilt bra att ta till en lägga i skallen på en hund som blir låg av att man höjer rösten. Men varför ens diskutera nåt sånt med en som tror sig veta allt och kunna allt? Man får sondera terrängen lite och plocka bort bitarna där man vet att "det där kan vi inte snacka om, då blir det tjafs", och om det ändå tas upp på bordet så får man helt enkelt markera det. "Tyvärr, vi har inte samma åsikt kring detta och jag tänker inte diskutera något som leder till tjafs och otrevligheter". Och så pratar man vidare om nåt annat. Ibland måste man liksom 'hjälpa samtalet' lite.

#59 Tack för de orden, så bra skrivet. Ska verkligen tillämpas i verkligheten. :)

Önskar dig stort lycka till och håller tummarna för att det går bra 🌺

Nu är det dags att knoppa om jag ska överleva ytterligare en dag på dagisinskolningen😎

#57 Din fd pojkvän förmodar jag? Inte visste jag att du var en tik? Måste man ju vara om man är mamma till en hund.

#62 Min nuvarande pojkvän. Skall se om han kan tänka sig ta till sig det jag säger.

Jag brukar säga att jag är Samys mamma, jo. Och jag vet att jag inte är den enda här inne som kallar sig för mamma till sina hundar.

#63, Ditt liv, dina val, själv hade jag förpassat en sådan individ till glömskans dal. Respekt är A o O i ett förhållande.

Hundar är hundar o barn är barn, stor skillnad.

Hundarna skulle förmodligen ha det bättre om vi inte förmänskligar eller snuttifierar dem.

#64 Jag tror inte hunden lider av att #64 skriver sig själv som "mamma" i en tråd. Vad jag vet är inte hundar läskunniga. Tror inte det är så att #64 går och säger "kom till mamma" osv som kommando till hunden.

Nu är min pappa inte riktigt sån men han trodde ett tag med och delvis fortfarande att han kunde mer än mig om hundar. Därför försökte han fostra min hund. Det slutade med att jag var så arg att jag började gråta och det hjälpe ganska bra. Sen ringde jag någon som pappa lyssnar på (har din pappa någon sån typ hans mamma). Jag ringde iaf både farmor och mormor och dem pratade med honom. Sen dess har han inte lagt sig i alls i min hunduppfostran. Han har nu märkt att det är bäst så dessutom.

#65 Nej, precis. Bara för att jag kallar mig för "mamma" innebär inte det att jag förmänskligar min hund. Vad jag väljer att kalla mig själv och vad jag kallar min hund - är inte det min ensak? Som jag skrev var det OT. Jag kom att tänka på hela händelsen genom att läsa igenom inlägget och kommentarerna. Tycker det var rätt onödigt att kommentera på saken överhuvudtaget.

Detsamma gällande om jag vill ge min pojkvän en chans att bättra sig eller inte. Vill han inte lyssna på det jag har att säga, då är det kanske dags att tänka om angående vårt förhållande. Men alla skall ha en chans till förbättring. Anser jag iallafall.

Nog om detta.

TS, jag har inte så mycket fler idéer på lager men som #66 skrev kanske han lyssnar på någon annan då han inte lyssnar på dig - som kan förmedla ditt budskap till honom?

#66 Hans mamma har alzheimers så det går inte. Han lyssnar däremot på gubben min men han vill gärna inte behöva "uppfostra" min far hela tiden.

Jag ställer mig lite frågande till hur mycket respekt man kan få i såna här lägen om man låter någon annan föra ens talan. Att någon annan hjälper till att medla och hålla samtalet på en rimlig nivå är väl en sak, men när det handlar om att kunna tala om för nån att "När du säger så, då känner jag såhär…"? Mjah… Men, det är ju upp till var och en hur man gör 🙂

Jag har inte läst allt, men låter lite som att din fars hund behöver träffa en riktigt dominant äldre tik som snabbt och smärtfritt kan sätta honom på plats eftersom han verkar ha missat det där med gränser..
Min familj hade en sån tik (labrador/border collie) en gång i tiden, Och det räckte med ett argt skall från henne så backade min pappas hundar (jack russels) bort från min andra hund (finsk lapphund) (pappas hundar var i "detta är mitt revir och du ska dödens dö" stadiet då).
Helt enkelt en tik som kan det där med kroppsspråk och snabba tillsägelser. 

Och ja, Tikar är oftast bättre på det där när det kommer till hanhundar.. Två hanhundar kan ofta hamna i luven på varandra medans en tik oftast har högsta rang, även i en tillfällig "flock".

Så det är mitt tips, En dominant tik till din fars hanhund och att jobba mycket på din egna hunds självförtroende om inte annat bara för att. :)

Nu kanske jag framstår som lite knasig, men jag har själv en hund, min finne, med dåligt självförtroende, så jag berömmer honom faktiskt när han vaktar, då speciellt sin mat och bara mot vår andra hund, en cocker. Han skulle aldrig morra mot mig. Men som sagt, gör han det mot cockern så berömmer jag honom.

#70 Men varför ska man lägga över ansvaret på en hund? För det är ju det man gör. Det är väl bättre ägaren till en hund som är "på" lär sig respektera att andra kanske inte hyser lika varma känslir för hundens beteende och faktiskt håller koll på hunden? I TS fall verkar det ju dessutom som att hennes far behöver släppa sin militärroll och lära sig lite allmänt jädra hyfs och sluta köra med både folk och fä.

#70 eh, min hund är en tik och inte en hane. Nog satan kan hon säga ifrån, var ju också det hon gjorde, men det lyssnar inte hans hund på. En Flat är ju känd för att vara väldigt på och det är precis vad den hunden är och lite till. Min hund är inte så förtjust i stojiga hundar, finns en Flat här i grannskapet som är precis som min fars och den vill hon inte heller leka med och inte heller den backar när hon säger ifrån. Visst kan man lära en Flat också men det är nog min far som behöver tränas i detta fall har jag insett och inte hans hund.

#71 Därför att hundar oftast kan sköta det där mycket bättre och mycket snabbare.. Självklart måste en människa vara där och ta del av uppfostrandet, men jag har av erfarenhet märkt att om hundar får sköta det själv så går det på högst en minut, sen är det lugnt. Förutsatt att ingen av hundarna är mentalt ostabila och aggressiva förstås.

#72 Ja, Jag vet att din hund är en tik, Det jag ville få fram var att din fars hanhund skulle få träffa en dominant tik (och inte en dominant hanhund). Det måste alltså vara en äldre (as in gammal/erfaren och inte bara "äldre än hanhunden") dominant tik som kan det där med gränser.
Som sagt, Jag har av erfarenhet märkt att de kan lösa sådant myycket snabbare och effektivare än vi.
Min familj hade ju då en sån tik. Och situationen jag beskrev där uppe i inlägg #70 gick ungefär såhär: min fars två jack russel hanar hängde i varsin ände på min finska lapphund, En i strupen och en i svansen, detta hände ca 10 minuter efter att de hade träffats. Jag och min far försökte båda avbryta fighten (min finne försvarade sig endast med ljud och sprattel), Men hans jackar hade låst sig, okontaktbara, min far var på vippen att sparka iväg sina egna hundar för att rädda min finne. Då kommer den dominant tiken fram till ekipaget, skäller den ena jacken i örat och båda jackarna släpper min Finne inom 20 sekunder och låter min finne vara resten av tiden de träffades.
Det är en sån tik jag syftar på. Som helt enkelt med sin självklara dominans kan platsa en annan hund.

Och anledningen till att jag anser detta vara ett bra tips är för att om din fars hanhund får träffa en sådan tik är det efteråt mycket lättare att fortsätta uppfostrandet.

Och eftersom detta är en hundgrupp och inte en människogrupp fokuserade jag på hundproblemet, inte far-dotter relationen.. Och hundproblemet var just en hund som inte förstår gränser.

Har själv haft en knepig far-dotter relation och man får helt enkelt sätta ner foten, hur ont det än gör. Ge personen ett ultimatum, "lyssna på mig eller säg hejdå". Så får man ta det i små steg.

#73 Och dessa tikar växer förstås på träd?😉 Jag har själv fått förslaget när råttan var valp, och inte ens då fattade jag varför man inte bara kan ta ansvaret man har som ägare. Socialisering i all ära, men det känns inte som att det är kärnproblematiken i detta fallet.

#74 Nej, men de finns. Vår tik finns tex. Hon bor dock hos min mammas exman och hans nya fruntimmer nu.

Jag har inte sagt något om att inte ta sitt ansvar, detta är en hjälp på vägen. Att bara släppa ihop två hundar och sedan inte bry sig är inte vad jag föreslår. Utan ett kontrollerat möte mellan hanhund och dominant tik för att tiken ska kunna lära hanhunden lite hund-vett-&-ettiket och det kan bara hundar lära varandra.

Något folk inte verkar förstå är att hundar är olika, ta inte åt er om ni inte anser detta, Det är min åsikt.. Man kan inte använda samma metoder på alla och detta var ett tips om inget annat funkar.. Jag sa inte att hon ska göra detta. Det var som sagt ett tips. Man kan ta åt sig av det eller välja bort det.

Jag är iaf av den åsikten att hundmöten sköter hundarna bäst själva, alltså om de ska få träffas. I koppel och man bara går förbi, då är det en helt annan sak. Då ska hunden lyssna på sin ägare/den som håller kopplet.

TS, det är inte hundråd du och din far behöver. Det är en familjerådgivare. Din far har problem med att inte förstå att han inte är familjens överhuvud längre och du är en vuxen kvinna med egen familj. Dags för farsgubben att börja mogna. Låter f ö som om det är en mycket ensam person. Högst självförvållat i så fall eftersom det verkar som om han inte kan visa respekt för andras åsikter, tankar och känslor.

När man får barn får man ett ofta mycket effektivt vapen i sin hand: Gör som jag säger eller så får du inte träffa barnbarnet!

#73 Den hunden har träffat så kallade "dominanta" tikar, bla två stycken dalmatiner samtidigt och för de backade han när de sa ifrån men han backar inte för min oavsett hur mycket hon säger ifrån. Men då var också dalmatinerna 7 respektive 8 år. När min fars hund fick träffa min första gången så var min nyligen fyllda 1år och hans 9år.

#77 Så din tik är mycket yngre än din fars hund? Då känns det ganska självklart att hanhunden inte respekterar din unga tik om han inte har blivit ordentligt socialiserad och kontrollerad och är så pass gammal..

Då anser jag att det enda du kan göra är att ge din far ett ultimatum och säga att du inte vill låta dem träffas.
För det är helt och hållet ditt ansvar och det är du som bestämmer vilka hundar din tik ska träffa.
Så sätt ner foten och säg nej till din far.

#78 Jo, hon är betydligt yngre. Hans hund är snart 10 år nu och min är drygt 2 år.  

Det är just det jag måste få min far att förstå dvs att jag inte vill att de ska träffas men jag vet ju hur jag ska ta han nu efter att ha bollat ideer med alla här inne. ;)

#79 Dåså, Då var mitt tips inte relevant :) Lycka till nu!

Tror jag blir galen. Försökte ta ett snack med far mig kring detta på ett sätt han fatta, visst fatta han men han tyckte jag var mesig och såg min hund som en porslins docka som skulle gå sönder.

Sen fick man höra "ska jag behöva komma till er och läxa upp er" och blablabla. Orkade inte lyssna längre så jag sa bara "jaja" och "hejdå", sen la jag på.

#81 Stå på dig. Det är det enda du kan göra. Hade min far talat så till mig hade jag troligtvis lugnt svarat honom med att "Du behöver inte komma hem till mig och tro att du behöver bevisa nåt. Vill jag ha din hjälp så ber jag om den, och din åsikt om min hundhållning finner jag inget som helst intresse av. Tack och hej". Att din far tycker att du skulle vara mesig - det får faktiskt stå för honom. Och! Det säger mer om honom än dig. Ursch, blir nästan lite småsur på honom, haha!

Håller med #82.
Visst att min familj sa åt mig mycket i början (fast det var jag som läst på och jag lärde mig med tiden medan dom bara kollade på och hade åsikter) men jag kontrade med ''men okej, om du har så mycket åsikter om mig och min hund så ta henne då och gör bättre än mig om du nu anser det?'' Dom svarade mig inte och dom har skärpt till sig :). Nu ställer dom frågor istället för att kasta ur sig massa åsikter.
Min situation är inte alls lik din TS, såklart. Men som hundägare måste man stå på sig oavsett vem det är liksom. Det är din hund, dina regler, ditt ansvar och kontakten mellan dig och din hund får inte bli dålig på nåt sätt och om man har sådana här människor som tror sig kunna bestämma så får man ta i med hårdhandskarna.

Detta är väll inte det enda jobbiga med min far dvs att han inte lyssnar. Han kan även repetera saker han redan berättat på ett sådär stolt sätt. Tex om han berättar att han bytt däck på bilen så går han från det till att prata om bilar för att sen berätta om däckbytet igen, och så kan det rulla på genom en hel diskussion. Sen ringer han ungefär 7-10 ggr om dagen till mig om det så bara är att nämna att ett bra program går på TV och jädrarenamma om jag inte svarar, då får jag höra när jag väl svarar och säger jag att jag inte har tid att sitta i tele 24/7 får jag höra "skitsnack, vilka jävla undanflykter" mm . Någon skrev han lät som ensam, precis det han är. Den dagen han går ut annat än med hunden går till världshistorien.

Nu är det OT men jag blir trött i skallen vid varje samtal. ;)

Någon tycker säkert jag är elak som berättar detta offentligt men han vet själv om det så många gånger som jag sagt till honom (även hans mamma sa till honom att ge mig utrymme innan hon fick alzheimers, när hon sen blev sjuk återgick min far till det gamla vanliga) så det är ingen stor hemlighet direkt.

Lägger till att jag är så less just nu och tycker mig ha viktigare saker att lägga energi på så jag kommer göra det min far kommer bli skit förbannad över, ignorera hans telefon samtal och enbart ringa honom själv när jag har tid vilket inte är ofta i veckan. 

Less på att han ska ringa mig när jag jobbar, sitter i möte eller dylikt och sen får man fan för att man inte svarat.

Så i princip, jag klipper kontakten som någon rekommendera men inte fullt ut. ;)

#85 Bra beslut! Han respekterar inte dig och nu får han stå sitt kast. Go Girl!!

#84 Mår din pappa bra psykiskt? Det låter som att han har lite att axla som kan vara oerhört jobbigt även om man mår bra i övrigt. Kan vara svårt för den "typen" militär som han tillhör att erkänna att man inte mår så bra och därmed kunna söka hjälp.

#87 Nej han har det rätt tufft. Han fick ett tag sedan veta att han har hjärtfel, hans mamma ska flyttas till ålderdomshem och har haft flera strokes (stavas det så?) och har nu fått alzheimers och han grät nästan i telefon när han ringde och berätta det för mig, hans hund har fått något ögonproblem som kommer med åldern mm. 

Han säger väll att han mår bra och att inget går nöt på honom. Han är rätt duktig på att trycka undan/dölja hur läget egentligen är.

Trots det, fall inte för hans ynkanden. Det han vill är just att du ska börja tycka synd om honom och börja dansa efter hans pipa igen.

Den det är synd om är din farmor som haft stroke och alzheimer. Hennes flytt till ett åldringsboende är i så fall bara bra för honom eftersom han inte behöver ta hand om henne 24/7 vilket skulle bli fallet om hon inte fick den omsorgen. Något du kan säga till honom om han gnäller.

Att man själv har/haft det tufft ger oss inte rätt att terrorisera våra barn! Får han vård för sitt hjärtfel så är det inte speciellt synd om honom, annat än att det självklart kan kännas väldigt tufft men han kammar ju inte hem sympatipoäng genom att försöka domdera resten av världen. Sedan hör det till sjukdomsbilden vid stroke och hjärtinfarkt att man kan bli personlighetsförändrad och t ex bli väldigt elak mot sina nära och kära. Fast här verkar det mera vara ett grundtillstånd.

Stå på dig, TS. Vem tror du kommer ta hand om dig när du blir arbetslös för att du svarar på din fars telefonsamtal istället för att vara med på möten? Han kommer bli än värre när barnbarnet är fött, för då kommer du ha ännu mindre tid för honon och han verkar vara typfallet för någon som ska ha all uppmärksamhet. Det kan han glömma att han kommer få! Du måste se till din egen lilla familj så ni mår bra. Som förälder ska man förstå att kliva tillbaka. (Talar av egen erfarenhet som mor och farmor.)

#89 Min far bor 30 mil ifrån sin mor så han hade ändå inte kunnat ta hand om henne och hans bröder som bor i samma stad som henne gör det ju inte så visst är det bra att hon får komma till ett ålderdomshem men att hon har Alzheimers och inte ens kommer ihåg sin egen son är sorgligt.

Jag brukar aldrig svara i telefon när han ringer på jobbet. Ibland vill jag stänga av den men tyvärr måste ju mina chefer och arbetsledare få tag på mig.

Jag har också sagt till honom att när barnet kommer har jag ännu mindre tid men han bortfärdade det med att säga "skitsnack så mycket tid tar inte barn upp". Jag vet ju givetvis att barn tar upp en hel del tid så jag lyssnade inte på hans resonemang.

#90 Mitt svar till din far skulle vara: "Hur vet du hur mycket tid ett barn tar? Du har aldrig varit närvarande när du hade små barn." För det är den attityd han verkar har. Sedan kan jag ha helt fel, han kanske var en fantastisk småbarnspappa.

#87 Jag är långt ifrån nån relationsexpert, men jag tror till 100% att han behöver dig väldigt mycket just nu - även om han inte säger det med ord och kanske kan upplevas som jobbig, krävande, kvävande, negativ, osv. Jag har själv utmattningsdepression och panikångest och vet hur svårt det kan vara att uttrycka sig när det känns som mest tungt, och det blir oerhört lätt att man halkar in i en slags negativ klang mot dem man faktiskt behöver som allra, allra mest. Och jag kan efter att ha talat med min egen far om sånt här förstå att det är ännu svårare för militärer (aktiva som pensionerade) att släppa den där "rollen" där man ska vara osårbar och som liksom ingår i deras yrkesroll. Man målar på ett tjockt lager för att skydda sig själv, medan världen rasar där ingen annan ser. Min egen far berättade en hel del jag inte hade en aning om när vi satte oss ner och pratade för ett tag sen, och det gjorde att vår relation blev enormt mycket bättre då förståelsen mellan oss ökade. Hur viktigt det är att faktiskt kommunicera lugnt, sansat och öppet, det insåg jag (tyvärr) först då.

Men. För den sakens skull kan han inte kräva att du ska släppa ditt liv. Tala tydligt om att han kan ringa mellan klockan si och så för då har du tid att prata, att du inte är intresserad av att höra hur du ska hantera din egen hund, etc. Gränserna ska vara tydliga - då är det lättast att förstå. Kanske ska ni sätta er ner och faktiskt prata om hur han mår? Rikta in samtalet på att få honom att kanske rent av prata? Eller åtminstone diskutera om huruvida han kanske skulle kunna tänka sig att gå på stödsamtal? För det är något man ofta kan bli hjälpt av. Det tar ju inte bort bördan man lever med inombords, men det lättar definitivt på trycket. Om inte er relation är skjuten fullständigt i sank tror jag att den är värd att rädda. In the long run. Men, det är vad jag tycker. Alla gör som de vill och känner är rätt.

#91 Det är han som uppfostrat mig på egen hand då min mor stack med flaskan i handen i princip så dålig far har han aldrig varit. Han har alltid satt mig först och sig sist i allt.

#92 Bra förslag. Ibland brukar jag fråga hur han mår och då öppnar han upp sig som aldrig förr men just stödsamtal vet jag att han aldrig skulle gå på. Militär som han är anser han det vara till för mesar.

#93 Du har inte haft det lätt. Skönt att han var en bra småbarnsfar :-)

Du får väl berätta för honom att 'alla har rätt till 15 minuter av mesighet' och därmed har rätt att tala med en utomstående. Om inte annat får du använda argumentet att man som förälder har rätt att ha en privat sfär och att man som barn har rätt till att inte behöva veta allt om sin förälder. Vilket jag faktiskt tycker, både som dotter och som mamma.

#94 Nej man har väll inte det men jag tänker inte på dåtiden så mycket. Är mer av en nuet och framtiden människa. ;)

#95 Sund och bra inställning!

#93 Jag kan bara tala om för hur jag hade gjort, och jag hade tagit honom i handen och följt med första gången. Suttit tyst, men funnits där som stöd. Jag vet att den inställningen är fruktansvärt vanlig, men efter år av erfarenhet vet jag hur hjälpt man kan bli.

Jag vet att ni bor rätt långt från varann, men kanske finns möjligheten ändå? För ibland behövs bara den där "knuffen över tröskeln". Och skulle han muttra och ha sig så kan man alltid dra den där om att polisen alltid efter skottavlossning måste gå på samtal för att de ska se att man inte "tagit skada" och kan fortsätta i tjänst (eller nåt sånt). Samma med militärer som varit med i krig och kommer hem. Kan de, kan han 🌺

#97 Möjligen när vi flyttar närmare. Just nu känns 100 mil väldigt långt men vi ska ju flytta i närheten av alla nästa år så…

#98 Har han god kontakt med syskonet/en?

#98 Menar du hans syskon? Så nej och det har inte jag heller. Hur min släkt är ska vi inte gå in på att diskutera för de är då inte ens värda den diskussionen.

#100 Tänkte mest om det var nån han kunde vända sig till. Men då rök ju det 😇