Min ena hund är sån, också omplaceringshund, men hon har blivit mycket bättre. Vi försökte ignorera henne, dvs att vi inte bekräftade oron genom att trösta, samt om hon blev väldigt upprörd så skämtade vi lite med henne för att säga att det inte var något farligt. Jag vet inte om det var "rätt" sätt men nu tycker jag hon lugnar sig mycket fortare än i början.

Gör hon samma sak om du skäller på henne?

 Min hund förstår att när jag har telefonen mot örat så pratar jag med någon annan, oftast min kompis, som hon älskar och hon blir glad när hon hör hennes röst eller om jag säger namnet på hennes hund. Så om jag sitter med telefonen mot örat och säger gulliga saker så vänder och vrider hon på huvudet och springer fram och vill höra vem jag pratar med. När jag diskuterar i telefonen bryr hon sig inte så mycket, men om någon diskuterar med mig i verkligeheten och skriker eller höjer rösten så springer hon fram och skäller på dem.

Du kanske kan visa henne telefonen och be den du pratar med att säga hennes namn så förstår hon kanske att det är någon där i som du pratar med. Och när du diskuterar så kan du titta bort, vända dig med ryggen mot henne eller byta rum.

Jag tycker dock att det verkar som att hon vet att du är sur på någon, men hon vet inte vem och då försöker hon lugna dig och hon blir nervös och därför skakar hon.

Tack för svar! Hon är inte alls likadan när jag skäller på henne, detta är mer att hon vill beskydda och trösta mej - som när jag gråter (utan inblandning av någon annan) gör hon likadant - lägger sej på mej och trycker sej liksom. Vi studerar till terapihund och hon har massa sånna bra egenskaper som att känna in och är nära när jag eller någon behöver men nu när hon skakat vid två tillfällen tycker jag det går ut över henne - då är hon ju inte bara där "som terapihund" utan då måste det va oro för hennes del om ni förstår vad jag menar.. Hon vet nog vad telefonen innebär - det är min känsla iaf, ibland pratar hon oxå i tel å brukar inte bry sej alls när jag pratar vanligt. Det är mer att hon känner min sinnesstämning - att jag blir arg eller ledsen. Bråkar (samma om jag skojbrottas med någon eller diskuterar mer argt) jag irl så skäller hon och går emellan men om jag diskuterar och är mer ledsen än arg så kommer hon och vill sitta nära bara.. Jag brukar dels antingen avsluta samtalet eller försöka lugna mej och säjer nått lugnande till henne för att hon ska förstå att det inte har med henne att göra, vill ju eg inte stänga ut henne heller.. Och direkt när jag lagt på brukar hon bli lugn (antingen somna i mitt knä eller om vi gör nått), det käns inte som att det sitter kvar för henne..

#3 Ja det är ungefär samma sak med min tik, hon förstår sinnesstämningen, telefon eller dator kunde hon inte bry sig mindre om. Och ibland blir man ju arg på nåt och kan skälla runt lite, sån är jag i alla fall.

Jag lugnar henne aldrig för jag oroar mig då för att hon får för sig att det har något att göra med henne. Sambon däremot lugnar och kramar om henne. Nu blir hon fortfarande till sig om han blir upprörd men inte när jag blir det. Tur för henne för nu är jag gravid och upprörd hela tiden 

En intressant sak jag har märkt är att min andra hund, hanen, har en lustig inställning till avläsande av känslor. Han kunde inte bry sig mindre om jag gråter eller är arg. Däremot har han gått in och avbrutit tiken när hon har varit upprörd pga bråk eller nåt. Han börjar helt enkelt leka med henne och så har hon inget annat val än att haka på. Kanske det kan vara nåt?

Hundar ÄR extremt inkännande, både av sinnesstämning, kroppsspråk, dofter mm. En hund som farit illa, kanske av misshandel osv. kan bli otroligt känslig för ilska, upprördhet osv. Hunden förstår INTE att man pratar i telefon, dvs med någon annan, utan den avläser varenda nyans i röst och kroppsspråk. En del hundar bryr sig inte nämnvärt, medans andra blir väldigt osäkra och otrygga.

#4 ska testa det att inte lugna, jag "ömkar" aldrig annars om hon gjort illa sej eller blir lite rädd (när nu det hände sist), men här blir det annorlunda, å det är lite skillnad på att ömka och lugna oxå ju. Men ska testa lite, märks nog fort hur hon svarar på det hela Men har du bara ignorerat henne eller tagit bort henne aktivt? Som Bella då lägger sej ju på mej, om jag tar bort henne kanske hon verkligen tror att det är henne jag är arg på?

#6 Själv tror jag att om du aktivt tar bort henne, så visar du: jag fixar det här, jag är stark.

#5 Ja det är ju tydligt att hundar är innkännande och ingen nyhet heller, men anser du då att hunden tror att det är dennes "fel"? För det är ju två olika frågor. Och när beteendet skiljer sej från när hunden får en korrigering/tillsäjelse och detta andra som hon visar vid ledsenhet/upprördhet hos mej i situationer hon inte är involverad i på det sättet? Jag upplever det som att hon blir orolig och vill vara nära för att hon känner att jag inte är trygg, sedan hade jag ju önskat att jag alltid var en trygg, stabil varelse med jämt humör men så är inte mitt liv iaf, sedan är jag väldigt noga med att jag inte ska låta det gå ut över henne genom att ha kort stubin gäntemot henne tex bara för att jag är på dåligt humör, men på detta sätt går det ju ut över henne endå.

#8 Huruvida din hund tar åt sig eller bara reagerar, är svårt för mig att säga. Jag vet inte vad din hund varit med om tidigare osv. Däremot vet jag att för att komma ur det, så måste man på ett logiskt plan visa hunden att man inte behöver tröst, och att hunden inte behöver tröst heller, den behöver bara komma över det.

#7 Jag ska testa detta. Utöver det här är hon väldigt trygg med mej - alltså slappnar lätt av, har inga problem att åka buss/tunnelbana i rusningstrafik (ligger å sover när folk kliver över henne), vara med på möten, skottfast, osv osv osv, men lämnar jag henne hos min mamma tex så gnäller hon ganska länge (vilket hon inte gör om jag lämnar henne hemma ensam eller i bilen (har spelat in för att se), hon känner oxå på sej innan när jag ska gå, jag brukar säja "stanna å va duktig, jag kommer snart" å då ligger hon kvar där hon ligger tills jag gått då går hon till köket å sätter sej på en stol å tittar genom fönstret när jag går. Så jag upplever henne inte som otrygg i det stora hela, om det händer något plötsligt ute tex så slängt hon ett öga på mej, och jag brukar säja att det är lugnt och då slappnar hon av direkt. Har träffat många hundtränare i olika sammanhang och många har sagt att det märks att vi har en väldigt tät relation, och det är ju på gott å ont..

#10 jo, jag har själv en väldigt tät relation med framför allt en av mina 4 hundar. Alla mina är fd gatuhundar från portugal och spanien, och En, hon jag skaffade först, för 3 år sedan, är jag väldigt tajt med. Det gäller dock att, både öka deras självförtroende, men även visa att JAG är stark. Visst kan jag åxå tycka att det är mysigt att hon vägrar lämna min sida, men som du säger, det är på gott och ont, och för hundens bästa måste man försöka hjälpa dem att bli starkare.

Tack för alla svar, ska testa att inte tillåta henne vara en del i det hela. Iaf inte när det gäller diskussioner med folk, kan dock inte förneka att det är mysigt å få närhet av henne när jag är ledsen.

#6 Nu brukar hon inte vara så "på" när hon ska trösta, men är hon det tar jag bort henne. Inte som, "nej, bort" utan som "nämen det här fixar jag, dig behöver jag inte". Du kan ju testa och se, för det märker man nog ganska snart hur hunden reagerar.

Förstås önskar man att man vore en helt stabil människa som aldrig brusade upp sig, men å andra sidan kan jag tycka att det är skönt att ryta på tangentbordet eller skrika när jag slagit i lilltån. Det är bara viktigt att hon inte tror att det är hennes fel eller att hon behöver lägga sig i.

#5 Min hund förstår visst att jag pratar i telefon.

Ifall jag pratar i telefon innan vi går ut förstår hon att vi ska träffa min kompis och hennes hund så då går hon mot deras hus.

Om jag pratar med gullig röst med henne så brr hon sig inte speciellt mycket men när jag pratar med gullig röst i telefonen så vänder hon på huvudet och undrar vem jag säger så till. (Även om jag tittar på henne).

När jag ringer min syster och hon hör henne genom telefonen så springer hon och ställer sig vid balkongen och tittar ut och sen springer hon fram till dörren och väntar på att hon ska komma.

Jag kan skrika i telefonen och då bryr hon sig inte överhuvudtaget men om jag skriker utan telefonen så blir hon antingen rädd eller så skäller hon på den jag skriker på.

Så hon förstår minsann att jag pratar med någon annan när jag har telefonen mot örat.