Tolka hunden vid hundmöten
Hej!
Jag och sambon är dagmatte till en dalmatinertik, allt som allt helt underbar att ha att göra med.
Men eftersom jag är relativt ny på hund kämpar jag för fulla muggar med att försöka förstå hundspråk också. Saken är den att hon "morrar" och "hoppar runt" vid hundmöten. Inte så att det egentligen är jobbigt, hon skäller aldrig och gör inte utfall. Hundarna som vi möter reagerar inte, de är snarare ägarna som tror att vår hund är förbannad :P Hon lugnar också ner sig snabbt och bryr sig inte nämnvärt om en hund går på andra sidan gatan heller. Matte säger att hon känner alla hundar hemma och ofta morrar när hon leker med de.
Annars är hon en dröm att ha lös, har superkoll på oss och lyssnar fint. Hemma hos matte som bor på landet är hon nästan alltid lös, så hos oss har vi fått jobba med att hon inte ska dra så mycket i kopplet, vilket gett resultat.
Vi har henne kopplad vid hundmöten, mest för att jag inte riktigt vet hur hon skulle reagera när hon går lös. Jag misstänker att kopplet är en del av "problemet" också, alltså, att möta nya främmande hundar och dessutom kopplad är en ovan situation för henne.
Vad jag är nyfiken på är mest varför hon morrar på de viset? Är det osäkerhet? Lekinviter? Hjälp mig gärna. Jag försöker bli bättre!
![[Zlarviig]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min hund brukar också morra när hon träffar andra hundar, ibland. I hennes fall är det lekinviter. Hundarna som hon träffar brukar bli jätteglada och skutta runt när hon gör det. Men när hon är skendräktig så morrar hon för att varna, om någon luktar henne i baken eller försöker visa dominans, då låter det annorlunda.
Om det är en lekinvit så brukar hon morra med läpparna nerdragna, ser nästan ut som om hon försöker yla. Hennes öron brukar vara bakdragna och hon håller huvudet lågt. Och så skuttar hon runt och viftar på svansen och intar lekposition. Ibland låter det också lite som en blandning mellan yl och morr.
Om det är en varning så brukar hon visa tänderna, spänna kroppen och vifta lite försiktigt på svansen. Hennes öron brukar vara mer framåt. Det brukar också låta mer som ett skall än som ett morr.
I ditt fall tror jag absolut att det är "Lekmorr" som jag brukar kalla det. Om hundarna reagerar som dem gör så kan det ju inte vara en varning. Om hon viftar på svansen väldigt mycketm alltså nästan så att hon slår sig själv på sidorna så är det ju lekfullt. Men om svansen står rakt ut och är stilla eller viftar liiite så brukar det vara mer allvarligt.
Jag är ingen expert och någon får gärna rätta mig om jag har fel. Men det här är iallafall min uppfattning.
Kan vara både lek och osäkerhet t.ex. , du behöver kolla in hela hunden och inte bara fokusera på lätet för att veta vad det handlar om. Många osäkra hundar kan ha ett lite konstigt morrande för sig.
Lätt hänt att jag fokuserar mer på ekipaget vi möter faktiskt, så ska absolut kolla in hennes egna kroppspråk mer. Men för ett otränat öga kan det ju va svårt att tolka rätt… Vad skulle ni tipsa om för att försöka träna bort det? Relaterat till orsaken till morret då.
*Kan tillägga att vi just nu belönar varje gång hon tar kontakt med oss istället för att fokusera på hunden.
Skvallerträning skulle jag testa på om jag var du!
Jo det har vi funderat på också. Började läsa kontaktkontraktet av henne i somras men så tog lånetiden slut och nu hinner jag inte läsa annat än kurslitteratur…and so on. Så tack för länk snälla du! :)
Starta ny diskussion