Jag har två hundar, en som är osäker vid möten efter en attack som nästan kostade henne livet, och en som tycker andra hundar är det roligaste som finns.

Den osäkra reser ragg och håller låda för att skrämma bort hundarna vi möter, medan den andra sjunger och hoppar på stället för att han vill fram och hälsa/leka.

Vissa möten går bättre än andra, och med ständig träning blir den osäkra tryggare och tryggare i mötande situationer. Vissa hundar är läskigare än andra vilket jag har överseende med. Målet är att hon ska kunna känna sig trygg nog att kunna passera utan att bli spänd som en stålfjäder.

Mina hundar väger 30 kg vardera, och när det blir en cirkus på 60 kg blir det bökigt, helt klart. Men jag uppskattar folk som stannar och ger mig en bra chans att ta kontroll över situationen, för då kan jag i godan ro få min osäkra hund att förstå att matte fixar detta, du kan vara lugn. För när vi möter folk som bara skyndar förbi lär sig min osäkra hund att om jag beter mig såhär, så försvinner dom och jag slipper se obehaget!
Så jag personligen uppskattar det väldigt mycket.

Prova skvallerträning!

http://evabodfaldt.com/artikelsida.asp?intArticleID=9

Tycker det låter som ni försöker träna på emr än vad hunden klarar åv och har gjort det länge, klarar hunden inte av en hund på nära avstånd måste ni utöka avståndet och träna från hundens egen nivå, efter vad den klarar av för att sedan minska på avstådnet vartefter hunden börjar klara av det. Nuförtiden finns det ju en hel del bra hundmöteskurser och liknande, BAT är också en metod som brukar vara omtyckt och framgångsrik bland osäkra och rädda hundar, även riktiga extremfall.

#1 förstår vad du menar men i just detta fallet uppskattade jag inte att han stannade. men hade det varit i hjälpande syfte så hade det varit okej. om man kanske fått ett trevligt leende eller något men nu gjorde han det för att skaka på huvudet och mumla ohötbart. så det var väl mest det jag störde mig på. och med tanke på att han stannade så blev det för nära möte för min hund eftersom hans hund kunde komma närmre då.

#2 vi går alltid över vägen och håller ut när vi möter hundar. med en väg emellan brukar det gå relativt fint och avleder man i rätt sekund blir det ofta bra resultat. men allt som oftast uppstår överraskningsmoment där man möts i en kurva eller på ett smalare ställe där det är svårt att vika av och vi som ägare inte är snabba nog att reagera, tyvärr.

skvallerträning är något som tipsas om hela tiden och vi har tänkt på att testa men inte använt oss av metoden ännu, inte ute. vi har kört ett ord och godis men ja, jag vet att med en klicker är det lättare att belöna i rätt sekund. vi klickertränade med honom när han var yngre och han svarade bra på det. vi har dock inte testat i hundmöten som sagt. jag har av någon anledning inte haft lust att använda klicker på promenader men om det tar bort beteendet så är det ju såklart värt det. så vi får helt enkelt testa om det är en bra metod för honom ute på promenad eller inte (: tänkte om det fanns andra tips men skvallerträning verkar ge gott resultat för de flesta vad jag har förstått!

Jag rekommenderar också skvallerträning. Min hund är nu 9 år och har gjort utfall, skällt och dragit vid hundmöten sen jag minns inte när, men länge är det. Hon var min systers hund tidigare så jag kommer inte ihåg när det började men min syster har testat oändligt många metoder för att få henne att sluta bete sig så vid hundmöten och inget har funkat. Vid ett tillfälle tänkte vi att hon gör såhär, det finns inget som vi kan göra åt. Men så läste jag om skvallerträning och testade det och hon har blivit tusen miljoner gånger bättre. Det finns vissa hundar som hon ogillar och skäller åt men numer kan jag bryta henne när hon skäller på dom. Hon skvallrar inte klockrent, jag använder inte klicker längre utan när hon ser en hund så lockar jag lite på henne och då börjar hon skvallra.

Däremot så har vi en annan hund som såååå gärna vill fram och hälsa, studsar, drar och frustrationsskäller, och honom har jag inte riktigt provat skvallerträning på på riktigt, jag testade lite men han förstod inte(funderar på att prova igen) så med honom tar vi honom bara kort och går tyst förbi vilket verkar funka för honom, liksom lite 'inget att bry sig om, nu går vi'.

Dessutom håller jag med #1 med folk som stannar, det gör att jag kan lugna min hund medans den (i min hunds ögon)"hemska" hunden är kvar och visa att det är faktist inte farligt.
Blev lite längre än jag tänkte mig :P

Jag känner igen mig precis. Vår hund var helt galen vid hundmöten tills hon var ungefär 1,5-2 år gammal. Hon skällde, drog i kopplet, spann runt. Som överslagshandling kunde hon antingen streta i kopplet resten av promenaden, så länge som en halvtimme eller mer, om vi hade så långt hem, eller vända sig mot oss. Då hoppade hon mot oss, bet oss i händer och armar och slet sönder kläderna. Hon kunde slita sönder tjocka vinterkläder för oss.

Och för varje hund vi mötte blev det bara värre och värre. Hände det att hon lugnade ner sig efter första mötet så hände det inte igen efter det andra.

Och folk har stått och tittat, skakat på huvudena, fällt kommentarer, stannat och tittat osv osv. Allt för att göra det värre för en själv. En gång när vår hund bet min sambo så att han började blöda och kläderna gick sönder fällde han henne på gräsmattan och höll fast henne, bara för att få henne att sluta attackera. Hon vägde 30 kilo redan då och han hängde över henne och höll fast henne över kroppen för att hon skulle sluta bita honom. Då kommer en gubbe förbi och ropar att vi ska vara snälla med hunden! Vi har aldrig någonsin tagit hårt i Skade när hon fått sitt utbrott, men vi har hållit fast henne för allt vi orkat för att slippa få söndertuggade armar. Att någon kommer och säger att man är elak hjälper inte precis!

Skade har alltid varit jätteduktig när hon lekt med andra hundar. Redan när hon var ung och vild kunde hon ta att små hundar bet henne utan att hon gav tillbaka. En hund bet henne till och med i ansiktet så att hon började blöda utan att hon blev arg. Men i koppel har hon alltid blivit helt galen, hon ville så gärna hälsa och tog ut det på oss.

Men, det gick över. Vi tränade med godis när vi såg andra hundar. Vi sa ett bestämt nej när hon drog mot andra hundar eller skällde. Uppmuntrade och belönade när hon vände sig mot oss. Jobbade med lugnande övningar med hundar på avstånd. Tränade lydnad med hundar långt bort (då måste man verkligen arbeta intensivt själv, hela tiden vara sprallig och engagerande). Idag kan hon ge ett skall när hon ser en hund nära men sedan är hon tyst och lugn. Oftast tittar hon bara mot andra hundar.

Men andra människor är så dömande. Antingen tror de att hunden är elak, eller så förstår de att hunden är uppspelt men tror att man som ägare inte bryr sig. De förstår inte att man inte kan träna bort allt på ett ögonblick, hur mycket man än skulle vilja det. Har man haft en hund som attackerar en när det inte får gå till andra hundar så ser man det som ett framsteg att hunden "bara" skäller. Man måste hela tiden se sina egna framsteg. Och det kommer att komma återfall. Då får man uppmuntra och engagera hunden ännu mer i att göra rätt.

# 4 haha, det gör inget (: bra att det fungerade för er. jag kan känna att vi borde fortsatt med klickern när vi väl börjat men det liksom föll i glömska. förstår egentligen inte varför.. inlärningen går för det mesta snabbare med klicker dessutom. kanske inte är helt fel som sagt. det och så kan nog mycket kontaktövningar vara bra (:

ska införskaffa en ny klicker och sätta igång snarast så vi får lite trevligare promenader framöver, förhoppningsvis (:

lite frågor bara, angående träningen:

till en början kommer han förmodligen inte förstå varför jag klickar men han vet att klick är godis så det är ju bra. får bara färska upp minnet lite innan första passet.

vad jag har förstått ska man klicka så fort han ser hunden och ge godis. och detta ska upprepas varje gång han tittar på hunden under själva mötet? i vilket skede ska man dra ut på det och vänta tills hunden tittar på mig? antar att de till en början mest tänker på hunden eller godisen och inte ögonkontakt :P men det kanske kommer naturligt det också. tänker att om jag väntar ut honom för tidigt kanske han omfokuserar och tittar på hunden igen. och så tänker jag att han kanske till en början inte direkt bryr sig om klicket och godiset? eller hur har det varit för er som testat? :)

#6 Läs hela artikeln, där borde du få svar på alal dina frågor. I början klickar man för första synen av en annan hund på långt avstånd där hunden inte är okontrollerbar, till en början ska man enbart hålla sig på såpass långt avstånd som hunden klarar av, man skall inte gå genom ett nära möte och hålla på och klicka genom mötet.

Jag tycker förresten att det är jättesvårt att använda klicker vid hundmöten. Har man en hund som har kommit en bit på väg går det nog bra eller om man kan träna på riktigt långa avstånd. Men att promenera ensam med hund i koppel, klicker och godis är nästan omöjligt när hunden blir "galen". Man har nog att hålla in kopplet och få hunden att inte flyga på den mötande hunden. Kan man hålla reda på alla saker funkar det säkert jättebra.

Jag körde istället på en busig röst och godis redo i fickan. Om vi såg en annan hund blev jag uppspelt mot Skade. "Skade kom, kom tjejen! Är du bustjejen!? Här då gumman, kom, kom, kom" osv. Jag bara babblade på. Jag kunde skutta ifrån henne eller bara börja springa bort från den andra hunden, busigt hela tiden, inte som om jag var rädd. Skade är alltid i sele och jag gjorde inget ryck i kopplet utan i så fall blev det bara att jag drog igång henne. Det blir nog värre om man har halsband, för då känner hunden smärta i samband med hundmötet, eftersom kopplet blir spänt. Så fort hon riktade sig mot mig, och samtidigt slutade dra i kopplet, fiskade jag upp godis. Då kan man kasta godiset i luften eller på marken så att hunden måste engagera sig i att fånga bitarna också. Allt för att det ska hända roligare saker hos sin hund än vad det gör borta hos den mötande hunden.

#5 missade din kommentar då vi postade samtidigt ;) skönt att man inte är ensam i alla fall… och visst känns det väldigt jobbigt när folk dömer ut en sådär! lägger sig i liksom. negativa kommentarer kan de hålla för sig själva… men man får trösta sig med att man själv vet ju bäst vad som funkar på ens egen hund och att man jobbar på problemet. jag blir lite upprörd ett tag efter de promenader då man fått någon kommentar sådär (har visserligen inte hänt så många gånger) men försöker skaka av mig det. dumt att hänga upp sig även om det känns jobbigt.

och din kommentar i #7 kan jag hålla med om, det känns som att det kan bli mycket. det är på grund av att det känts bökigt att klicka och hålla reda på hund  samtidigt som jag avvaktat att ta med den på promenad. men jag testar så få vi se hur virrig jag blir ;)

vi har också kastat godis på marken/gräset och sådär och det har avlett honom jättebra. han ser hunden samtidigt som han är upptagen och letar efter godis. dock funkar inte den metoden i alla lägen (som till exempel när vi måste gå förbi en stillastående hund eller om han redan är uppe i varv) så vi vill gärna prova något nytt.

vi har också sele, när han hade halsband fick han typ panik och drog som en dåre promenaderna igenom och kvävde nästan sig själv, lät det som i alla fall.

vi har gjort framsteg sedan han var valp. då tjöt han så fort han såg en hund. nu kan han gnälla till om han ser en på långt håll men det är oftast inte mer än så. häromkvällen stod det en småhund ganska nära oss när vi gick förbi (det var mörkt så min hund såg den ganska sent) och då tittade han på det och började gnälla lite när vi passerat. grymt bra gjort av honom :) dock var jag lite seg i reaktionen att belöna innan han började gnälla samt att jag faktiskt inte såg hunden jag heller förrän mötet nästan var över ;) så det blev alldeles för dåligt beröm från min sida under själva mötet vilket jag är arg på mig själv över…men men.

#6 sorry, jag missade ju länken du skickade :P

#6 I början brukar man få trycka in godisen i munnen på hunden när man klickat dom första gångerna och sen brukar hunden fatta. I början brukar man också klicka väldigt tätt om hunden låser sig, vilket min gjorde, ungefär när hunden tar godisen i munnen klickar du igen. Jag tror att man känner av sin hund rätt bra och själv kan avgöra när man kan vänta längre och längre med klicken. Så har det varit för mig iallafall. Det går ju inte att säga när man ska börja vänta på ögonkontakt, det beror ju på hur hunden är och hur fort den förstår vad som ger belöning.
Nu vet jag inte om din hund struntar i människor och det verkar som att du bor i en större by/stad än mig, jag möter kanske 3 hundar per vecka vilket gjorde det svårt för min hund att komma ihåg och förstå vad hon skulle göra, därför började jag att klicka på människor också, då blev det kanske 2-4 per promenad. Speciellt när det var mörkt och hon såg en människa så kunde hon börja flåsa och hetsa upp sig.

Här är en bra artikel om skvallerträning och en video också. Jag hade läst om skvallerträning men inte förstått hur man gjorde genom text men efter att ha sett denna video så förstod jag precis.

http://blandrashundar.ifokus.se/articles/4d712e7eb9cb46221d0449f3-skvallertraning?articles-1

http://www.asashundar.se/articles.php

#9 Ja, ibland känner mig sig verkligen ensam när man har hamnat i en sån där situation med hunden. Och det värsta är just när folk dömer en och tror att man vill att ens hund ska bete sig på det där sättet, eller att man inte vill göra något åt det. Oftast vet man ju själv vad som är bäst för ens hund och vet man inte det behöver man kanske tid på sig att komma på det, men det hjälper ju inte att folk ser på en som en idiot bara för det. Vi gick till och med till en hundklubb för att få hjälp där vi blev dumförklarade. Tränaren kollade nästan äcklat på Skade när hon skällde på andra hundar. När vi sa att det var därför vi var där, för att lära henne att sluta, sa han "Jaha!" och gick vidare för att hjälpa nästa ekipage. Det var nog det värsta, en hundtränare som betedde sig som alla andra… Vi fick också höra att Skade aldrig skulle lära sig att gå fint i koppel, eftersom hon hade sele på sig. Och det här var ändå en kurs där hundar skulle lära sig att lyda eftersom de ska vilja samarbeta, och tycka att det är roligt att lyda…

Men testa gärna det där med klicker på promenaden. Om du lyckas hålla reda på allting så kan det nog funka riktigt bra. För oss fungerade det inte bara att kasta godis utan vi var tvugna att vara engagerande samtidigt, locka bort Skades uppmärksamhet från den andra hunden. Men som du säger, det är jättesvårt när den andra hunden är för nära, kommer emot en eller stannar kvar. Då funkar det inte med godis heller. Om du ser en hund som sitter bunden någonstans kan du träna med den. Börja väldigt långt bort med din hund och belöna kontakt och lugnt beteende. Sedan kan du försiktigt gå närmare. I det läget kan du ju använda klicker också.

Jag känner igen det där med att dra som en galning i halsband. Skade blev också stressad av halsband. Det gick inte, och känns inte bra mot hunden.

Jag känner också igen det där med att bli arg på sig själv för att man missar en belöning. Men mar lär sig och nästa gång blir man snabbare. Man kan inte vara perfekt varje gång och träningen kommer ändå att gå framåt. Ibalnd kan också lugnet som hunden hittar i sig själv vara belöning nog. Så han kanske lärde sig av situationen utan att du "la dig i". Han lärde sig att det är mycket skönare att ta det lugnt än att stressa upp sig. Han lär sig också för varje gång att det inte hjälper att "bli galen" för han får inte hälsa i alla fall.

träna balansträning det stärker hunden mycket + att man tränar in kontakten mycket även vid störning. Sen är skvallerträning oxå något jag rek att man tränar in :)

Jag ser ju många hundar oxå som man möter som inte är säkra vissa morrar vissa lever om, jag som hundägare som har två som klarar av möten stannar inte utan låter ägaren få chansen att lugna hunden. Ta inte åt dig TS av andra hundägare bry dig inte änds om dom är mitt tips, skärma av dom träna och försök hålla dig lung det brukar smitta av till sin hund. Lycka till :)

#10 nä precis, jag känner nog när jag kan ta det ett steg längre och vänta på ögonkontakt.

för det mesta struntar han i människor numera men i valpstadiet var han jätteintresserad och studsade mot i stort sett allt som rörde sig och det har han slutat med nästan helt. kan hända att han gör en ansats eller studsar till eller blir väldigt intresserad av en människa/skateboard/cyklist, han kan bli "kär" i random personer men det är inte direkt ett problem och han lyssnar bra i de lägena och kan avbryta. men jag har planer på att använda klickern även på människor eftersom man i regel möter de oftare och då vänjer han sig vid klickern snabbare. eftersom hundmöten är mer laddat är det nog bra att börja på lite lättare objekt.

där vi bodde innan mötte vi inte hundar särkilt ofta och vi kände ingen där med hund så det blev inte att han träffade så mycket hundar och är inte van helt enkelt. nu möter man minst en hund varje dag, ibland flera stycken på samma promenad som i mitt första inlägg. det hör dock inte till vanligheterna att vi möter så många, var tydligen rusning just då ;)

#12 vad är det för hundtränare som bemötte er på det viset? verkligen oproffsigt och jag förstår att ni blev upprörda. usch så kränkande. varför är man ens hundtränare om man inte kan ta sig an ett sån hund? helt ovanligt är det ju liksom inte, att hundar skäller på andra hundar.

ja fy, fördomar finns det gott om. kan ju säga att vår vovve, och säkerligen din skade också, går superfint i sele och drar knappt över huvud taget (förutom vi hundmötena då). han är väldigt glad när han är ute och då jag tillåter honom att gå lite som han vill på promenad kan han börja springa lite lätt och göra glädjeskutt men då slutar han alltid precis innan det börjar bli på gränsen till för dragigt.

alla hundar är olika och vissa kan inte ha halsband precis som andra inte kan ha sele på sig. ibland känns det som folk menar att sele är för lata hundägare och ett hjälpmedel för de som inte vill ta itu med dragandet i halsband men om hunden går fint i sele, varför envisas med något hunden absolut inte trivs med?

ja, man får försöka vara snabb med belöningen för man har tyvärr inte så mycket tid på sig innan det är för sent. men vi är ju bara människor och kan inte se allt.

#13 ska börja köra kontakt mer ute med störning. kan erkänna att vi varit dåliga på det. vi går ner till köpcentrumet ibland och ställer oss där och så får han antingen vara passiv eller uppmärksam på mig hela tiden. har gett resultat faktiskt men behövs mer träning!

ja det är relativt vanligt att hundar reagerar på varandra och det är fullt förståeligt och ett normalt beteende egentligen. men det blir ett störande moment i detta samhälle och för ägaren tyvärr. de har hårda krav på sig, de små liven.

tack, och jag ska försöka bli bättre på att inte ta åt mig men jag kan bli ganska upprörd och ganska ledsen när folk håller på sådär. jag brukar föröska tänka att "vad gör det om hundra år?" att en gubbe stod och skakade på huvudet åt mig eller mumlade kommentarer om min hund. min vovve är lycklig, jag älskar honom och vi kommer tillsammans lyckas i vår träning även om det kommer kosta en del tid och möda, så det så :)

#11 tack för länken. har kikat in där lite innan faktiskt och det finns bra tips! :)

#14 Det var på Svenska hundklubben. Han såg ut som om han aldrig sett en hund skälla på andra hundar förut. Och vid andra tillfället när han blandade ihop namnen på hundarna (och hundarna var kvar i bilen än) ropade han upp en annan hund, den personen var inte där och då sa han "Är det den där hunden som skäller så mycket?" Han menade oss såklart och flera tittade på mig. Efter tre kurstillfällen hade Skade slutat helt att skälla på de andra hundarna. Jag var ju där för att lära henne detta men han ville tydligen inte ge mig den tiden utan dömde oss på en gång.

Skade får också gå som hon vill på promenad, om jag inte cyklar, springer, åker skidor med henne eller liknande. Hon glömmer bort sig hela tiden. Hon kan gå fint en stund, dra till för att nosa på någonting, försöka dra iväg i väldans takt, göra glädjeskutt osv. Hon är en hund som lever. Jag är nöjd med det. När hon gör plötsliga ryck eller drar fast kopplet tar slut stannar jag och väntar tills hon slutar dra, eller tills hon kommer till min sida, och så går vi igen. Hon drar igen en stund senare i alla fall. Jag anser att det inte har någonting med selen att göra.

Hon hade halsband ibland när hon var yngre och jag inte visste bättre. Det är en av de saker som jag verkligen ångrar med mitt hundägande. Hon var min första hund och jag visste inte bättre. Men mina hundar ska aldrig mer behöva känna obehag och smärta, eller skada sina nackar och halsar, när de är ute på promenad. Promenader för mina hundar är till för deras skull, det ska vara roligt och lustfyllt. Sen kan jag ställa vissa krav, som att de inte får släpa omkring på mig, eller bete sig otrevligt mot andra människor eller hundar, men en promenad ska aldrig vara smärtsam eller skadlig.

#16 jättedåligt av honom måste jag säga! man ska ju liksom inte behöva skämmas över att man bett om hjälp. näe, fy.

ja, här kan det glömmas bort ibland för det är ju så kul att vara ute ;) men vi gör som du, stannar och tar in honom till sidan.

och jag stämmer in på det här med halsbandsbiten. vi fick höra det ena och det andra om sele och valpkursledaren avrådde oss från detta och fredrik steen vars dvd:er jag köpte sa att det var onödigt och så vidare. så det kändes nästan som "fusk" att använda sele.

så vi var lika "dumma" vi och visste heller inte bättre och vi ångrar det liksom du. från första början hade vi helstryp för obelix är en retriverblandning och gud vad jag hatade det! är verkligen emot det och speciellt på en stackars valp. i alla fall när de drar så fruktansvärt. förstår inte varför vi blev rekommenderade detta. men det tänkte vi inte då och vi köpte idén för vi litade fullt på andra mer erfarna. men vi insåg ju väldigt fort att det inte fungerade alls.

eftersom obelix drog sönder ett flertal halsband fick helstrypet fungera som nödlösning innan nytt koppel o halsband införskaffades. kändes ju inte bra men vi var tvugna iband.

som man säger är det med första hunden man gör sina misstag så man får ta med sig sina erfarenheter även om det är jobbigt att första hunden fick lida… det är ju absolut inte det man är ute efter men man måste ju börja nånstans. nu vet vi ju bättre.

#17 Problemet är ju just att det finns så många "erfarna hundtränare" och hundägare som ger nya, oerfarna hundägare så dumma råd. Vi hade jättejobbigt med Skade när hon var liten. Hon var stressad, orolig, med mycket viljestyrka och utåtagerande. Från uppfödaren fick vi tipset att slänga ner henne på rygg och trycka med armen eller handen på hennes hals tills hon lugnade sig. Absolut vidrigt, en hemsk upplevelse för hunden och stor skaderisk!

Vi tyckte att vi fick dålig hjälp av uppfödaren så vi vände oss till jägarnas riksförbund och deras valpkurser. Där fick vi lära oss att använda stryphalsband och ryck, burkar i platspåse som man kastar i marken. Allting enligt Barbro Börjessons metoder. Vi köpte en stryplänk men jag tyckte den var så hemsk så jag kunde inte ha den på Skade. Jag mådde dåligt varje gång vi skulle gå ut. Det slutade med att jag sprang efter Skade för att jag var så rädd att halsbandet skulle skada hennes hals. Vi köpte istället ett halvstryp som var så stort att det inte ströp. Men det kändes fortfarande inte bra. Inte ens med det fasta halsbandet kändes det bra att gå ut med henne.

Skade blev hela tiden bättre och bättre med våra egenutvecklade metoder. Jag gick tillbaka till de moderna metoder jag lärde mig när jag pluggade på universitetet, jag läste böcker från tränare med hälsosamma träningsmetoder. Och att lugnt hålla i Skade när hon trissade upp sig, att prata med mörk, bestämd röst när hon gjorde fel men inte fysiskt övervinna henne, det hjälpte ju! Skade slutade helt med sitt utåtagerande. Och det var roligt att gå ut med henne igen, när hon hade sele på sig. Det var helt enkelt roligt att ha hund igen.

Det enda vi inte klarade av var hundmöten. Hon var ju så snäll med hundar hon lekte med men blev igen utåtagerande mot oss när vi stoppade henne från att hälsa på andra hundar. Jag läste om olika kurser och hittade svenska hundklubben. På deras kurs skulle hundarna få lära sig att samarbete är kul, att man ska lyda för att man vill göra matte eller husse glada, en belöningsbaserad kurs. Och Kenth Svartberg hade skrivit kurslitteraturen. Det lät riktigt lovande. Och jag såg fram emot kursen flera månader innan det började.

Och så blev det som det blev. Tränaren hånade oss för att vi använde sele, påstod att Skade var en draghund (han som tränare hade tydligen ingen aning om vad Sveriges fjärde vanligaste ras är för typ av hund), och att hon minsann aldrig skulle lära sig på det där sättet. Där stod han med höjda ögonbryn vid tredje tillfället och Skade var tyst och lyssnade på mig. Och jag kan ju säga att det inte var hans förtjänst. Vi skulle vara max 8 hundar på kursen, vi var 8-10 hundar i tre grupper samtidigt på gräsmattan. Tränarna visste ju inte ens vad vi hette eller varför vi var där, än mindre kom de med personliga råd…

Skade har lärt oss så otroligt mycket. Det är hon som har format mitt hundägande och jag tror att vi aldrig kommer att få en svårare, eller en mer personlig, hund.  Tyvärr på hennes egen bekostnad eftersom hon hade en väldigt stressig uppväxt. Men jag tror ändå att hon hade det bättre hos oss än hos någon jämthundsägare som tycker att det är sjysst att använda stryplänk och att brotta ner hunden på rygg och trycka på halsen tills den svimmar. Idag är hon är lugn och stabil tjej, vi är fortfarande förvånade över hennes tålmodighet och inre lugn idag. Hon är en sån där hund som man får göra vad som helst med. Ligger still och får klor klippta, dra på kläder eller skyddsutrustning av olika slag, man kan krama henne och använda henne som kudde och barn kan springa runt henne och klappa lite hur de vill, eller ramla över henne. Jag kan inte fatta att vi kommit så långt på två år, med en hund som vi trodde att vi kanske inte kunde ha kvar därför att hon verkade aggressiv.

Fy jag skulle också blivit förbaskad på gubben som står och skakar på huvudet.

Jag har samma problem med min hund. Hon är schäfer och gör skällande utfall. Hon kan vid bra korrigering sitta ner och vara tyst, men hon begår samma sak varje gång. Små hundar har hon börjat ignorera om dom inte skäller.

Men ibland lyssnar hon inte alls, och hon har blivit så stark! Hon står på bakbenen, skäller och drar, så jag vet inte vad jag ska hitta på. Nu är det nästan för kallt för att sitta också.

Men jag berömmer henne med godis när hon betett sig bra.

Vissa av mina grannar har blivit rädda för min hund.  Ibland vaktar hon (speciellt kvällstid ut) och då kan hon morra ifall hon ser nån som går konstigt, eller om en ny sak befinner sig på vägen osv.

Men på dagtid är hon nyfiken på människor.

Jag vill börja jobba hårdare med min plutt, hon skulle behöva det: arbeta och få mera mental stimulation..

Vi har inte kommit ut i skogen som vi brukar nu, så hon har väl överskott på energi och lite rastlös som kan öka alla andra problem.

Vi har gjort lite skvallerträning, men inte fullt ut. Ska fortsätta igen idag.

Ett tips: Istället för att använda klicker, som är så jobbig, använd munnen för att göra liknande ljud. Funkar lika bra!

#18 det man har lärt sig är att man ska lita på sin magkänsla och känns något inte rätt för dig eller hunden ska man inte använda den metoden. men det är svårt när man inte har erfarenhet av hund sen tidigare och de äldre erfarna ofta använt sig av just slänga ner hunden. jag tyckte det kändes hur fel som helst och började som du leta information på egen hand, från mer moderna metoder och det är ju mycket roligare att ha det trevligt med hunden genom att vara glad och belöna den än att slänga den på marken och skapa konflikt.

känner verkligen igen min egen hund i din beskrivning. han har lugnat sig otroligt sedan vi hämtade hem honom men vilket jobb det varit! han är en lättstressad vovve som ofta går upp i varv och man får hjälpa honom att slappna av. första gången jag la honom i mitt knä för att lugna honom var det nästan omöjligt. han skrek av ovilja och jag ville inte låta honom gå förrän han var lugn. nu kan vi ha honom så i kNät och han vet att då ska han slappna av (även om han inte alltid gör det på direkten, kan börja bråka lite men framåt har det gått).

vi och andra vi pratat med tror att vi "fick" en svårare valp än vad vi egentligen var beredda på som första hundsägare men liksom du har vi lärt oss massor!

stress är svårhanterligt… vi kan inte ha honom ensam över huvud taget för han har otrolig separationångest och han har så svårt att varva ner på egen hand också så det bidrar nog också. så han känns inte helt trygg i sig själv än. men det kommer, vi får fortsätta hjälpa honom med det.

obelix har också en ganska speciell personlighet. han är supersnäll, lite galen, han har humor och en sån livsglädje! det enda negativa är att denna glädje ofta kan orsaka stress. men nu när har han lugnat sig så mycket det senaste året är jag säker på att vi kommer se samma utveckling kommande år.

# 19,20 näe, det var inte så roligt att han gjorde så men folk är ju som de är tyvärr :P

förstår att det är jobbigt. vår ställer sig också på bakbenen, typ stegrar som en häst, och viftar med framtassarna samtidigt för han tror att han kommer närmre då (ser lite charmogt ut på ett sätt men är ju jobbigt) han är megastark trots att han inte är särskilt stor (25 kilo) men vilka muskler! så jag kan föreställa mig hur det känns med en schäfer.

min hund kan också bli lite misstäksam när det är mörkt. han kan göra ett osäkert skall eller så mot männsikor, ofta de som är mörkklädda. antar det är för att han inte ser ordentligt vad det är som kommer gående. men oftast bryr han sig inte så mycket.

som sagt kan han bli kär i personer helt plötsligt. för någon vecka sedan var han fixerad vid en kille som gick typ femtio meter bakom oss. min hund stannade, jag sa åt honom att gå, han hoppade, jag sa åt honom att gå och jag sprang lite och lockade på honom och så höll det på i typ fem minuter. sjukt! och jag kunde bara skratta åt min knasboll ;) förstår inte varför han får såna infall men jag misstäker att dessa personer påminner om husse för det händer bara när jag går själv ;)

precis som du beskriver är det så jag gör nu, jag gör ett "pussljud" istället för klickljud som han vet betyder godis och det funkar ju egentligen… då stannar han upp och kommer till mig, åtminstone om jag gör det vid människomöten eller om han ser en fågel. ibland säger jag "här går vi" och då händer det att han släpper hunden och följer med mig. så det händer inte alltid att han går upp i högvarv men han bryr sig alltid om den andre hunden på något vis. katter, kaniner och ekorrar kan han också bli lite vild över om han ser. men hundar är absolut den största stressfaktorn.

Hejsan! Vi ha en Schäfer tik, Wilma på 8 månader och hon ÄLSKAR ALLA hundar, hon ska bara fram och om hon inte få de så bli hon frustrerad och skäller/gnyr och det kan framstå som att vi inte ha pli på henne.

Men hon är mega stark och jag kan medge at jag är väldigt klen av mig och när hon börja dra när hon ser en annan hund så tar jag och förkorta kopplet och håller henne tätt intill mig och säger nej o lite sådant, ibland funka det och iböand inte alls och då ha vi fått "den blicken" just de som att vad gör ni? ha ni ingen pli på hunden? och man bli så arg på detta så man bara vill skrika på dem.

När vi hämtade Wilma så var hon blyg o rädd för att hälsa på andra hundar och då gjorde vi som så att vi gick där de alltid va hundar som gick så hon fick vänja sig, och där gjorde VI fel!! Vi accepterade att hon fick hälsa på vilka hundar hon ville och det är det som sitter i henne nu och svårt att förstå att hon inte få de hela tiden :/

Vår första hund o jätte lättlärd o massa men sjukt jobbigt med att hon älskar allt, katter ska hon jaga, hundar ska hon bara fram till, kaninerna här utanför ska hon jaga och hon dra så mycket att vi ha fått byta från halsband till sele och bara någon dag sedan så DROG hon sönder sitt koppel som vi hade köpt så hundbiten för 200kr! Ett ordentligt slitstark koppel skulle de va, men tydligen inte xD

#21 Ja, det låter verkligen som att ni och vi har råkat ut för lite samma typ av hund. Jag hade räknat med att valpar är busiga, kan bli stressade, få återfall och baksteg. Men jag hade aldrig räknat med så mycket skärpa i en så liten valp. Hon var tuff och utåtagerande redan som åtta veckor gammal. Om hon bet i ens kläder och man böjde sig fram och sa ett mörkt "Nej" till henne spände hon blicken i en, morrade och bet genom kläderna in till skinnet. Det hade jag aldrig räknat med.

Vid avslappningsövningar, om man höll henne framför sig eller la henne i ens knä, försökte hon hela tiden komma åt ens ansikte. Hon försökte alltså bita oss i ansiktet. Man fick lära sig att hålla sig undan men samtidigt stadigt hålla kvar tills hon slutade. Idag kommer hon självmant många gånger per dag och ska ligga i ens knä och somna där.

Besvärligt att ni inte kan lämna honom ensam alls. Men det kommer nog med tiden, vart efter han bli äldre, tryggare i sig själv och ni tränar mer och mer. Det är svårt med lättstressade hundar för med tiden leder det ju till sjukdomar, precis som hon stressade människor. Hon en stressad hund är nog avslappningsövningar och övningar som bygger självförtroende det viktigaste man kan göra.

# 23 ja, de låter väldigt lika på vissa plan ;)

och ja, det kommer nog med tiden, det mesta. när han mognat och blivit mer säker i sig själv. han känns ganska beroende av oss som det är nu, åtminstone inomhus. utomhus kan han springa iväg på egna uppdrag om man inte passar sig, även om han kommer tillbaka ganska snart.

ja, det med stressen har oroat oss hemskt mycket måste jag medge. visst, "han är ju bara glad" men att vara sådär överdrivet glad så att det övergår i ren frustration känns inte helt nyttigt om det händer för ofta.

men det har verkligen blivit bättre sen han var valp. kom vi till ett nytt ställe eller om nya männsikor kom hem till oss rusade han runt som en tok hela tiden. nu slappnar han snabbt av och har till och med varit med på fest en gång. men han kan få sina bus-rus innan han avreagerat sig på det nya stället ;) han anpassar sig hyfsat snabbt.

vi som ägare har mycket kvar att jobba på och det blir spännande, om ett par år, att se resultatet :)

Ja, den stora skillnaden var väl att vår hund blev arg och utåtagerande medan er hund blir överglad. Alltid någonting positivt för er del :P

Hur lärde ni honom att slappna av på nya platser och med nya människor?

Vi löste genom att ha Skade kopplad i början. Vi lät henne sitta kopplad tillsammans med en av oss, alltså inte uppbunden ensam, men ignorerade i princip henne och bad alla andra att inte ens titta åt henne. Vi brukade också sätta henne ner varje gång hon for upp. Vi sa inte något då, så att vi tjatade på henne eller stressade henne mer, men bara fast och bestämt förde ner henne i sittande position. Vi lät henne vara kopplad tills hon självmant lugnat ner sig, sedan kunde ni släppa henne utan att säga något, bara lät henne gå.

Idag kan hon bli uppspelt om vi går hem till någon vi känner och hon blir så glad över att få hälsa på alla. Eftersom hon är äldre nu och mer tränad ställer vi högre krav på henne nu. När vi kommer in i hallen hos någon tar vi av sele och koppel men sedan får hon sitta kvar och vänta i hallen tills hon lugnat ner sig. Ibland är hon lugn på en gång, bara sansat och trevligt glad, och då får hon gå in på en gång, men om hon börjar härja får hon gå tillbaka till hallen.

#25 jaa vi får se det positivt :)

jag vet egentligen inte. vi lät nog bara honom vara tills han lugnade sig själv tror jag. eller visserligen, när han var liten, kunde vi ha honom i knät om han blev för mycket uppe i varv men jag tror det mest kom av sig själv.

obelix får inte heller hälsa på alla förrän han är lugn. han får sitta och se snäll ut tills vi säger åt honom att hälsa fint. visst kan det bli lite rus ibland ändå men det brukar inte vara så länge och inte alls lika intensivt som när han var valp och han gör sig ganska snabbt hemmastadd.

fast sambons systerdotter har han svårt att slappna av med, henne följer han gärna överallt. hon är snart tre år och helfestlig. han är väldigt duktig med henne men vi finns såklart alltid där och övervakar och säger åt honom om han är för på eller om han gör nåt förbjudet, som tar hennes napp eller leksak. de ses dock inte så ofta. det är hela fyra månader sen nu så vid jul blir ett kärt återseende ;)

#26 Skönt att det har löst sig av sig själv nästan då :) Men så brukar de vara, om man hanterar sin hund på rätt så växer ju de flesta valp- och unghundsproblem bort.

Ja, barn är verkligen jättespännande. Vi har inget riktigt litet barn i närheten men när Skade var valp var min sambos systerson sex år, och han var ju bara jättekul tyckte Skade. Men hon har alltid varit duktig med småbarn. EN gång när Skade fortfarande var ganska ung, under året, hälsade en hel dagisgrupp med barn på henne. Skade låg på marken och bara njöt :)