#0: Jag har aldrig och kommer aldrig kastrera en hanhund (eller tik) bara för att dom beter sig som en hund!?

Jag har hört så många skräckhistorier om hundar som kastrerats och som ändrat sin personlighet så ägarna knappt känt igen hunden..
Eller att hunden går upp så mycket i vikt efter ingreppet så hunden får problem med det istället, är ju väldigt vanligt.
Sen är det ju aldrig riskfritt att söva och operera en hund heller..för varje ingrepp kan utgöra en risk för att hunden dör, eller att någon annan komplikation uppstår.

Så länge inte hunden måste kastreras pga cancer eller något liknande så skulle jag iaf aldrig ta dom riskerna som en kastrering faktiskt kan innebära.
Sen får ju var och en avgöra om dom tycker det är värt riskerna såklart..
Väg för och nackdelar med varandra noga innan du bestämmer dig, skulle jag säga.

Sen har vi pälsproblem, inkontinens, att hunden kan bli mobbad (andra hundar vet väl inte vad kastraten är och den är därmed läskig). Därmed inte sagt att det ALLTID blir problem. Men man ska vara medveten om att det kan bli det.

Själv är jag som Heddiz. Skulle göra det av medicinska skäl, annars inte.

#1: på vilket sätt har dem ändrat sin personlighet?

#2: jag har läst om dessa risker, men samtidigt aldrig direkt hört någon som råkat ut för det. Men hoppas att fler kan skriva om sina erfarenheter, bra och dåliga.
Dem som jag känner eller är bekant med från området, som kastrerat verkar väldigt nöjda och hundarna verkar lekfulla, pigga och glada.

För många år sedan hade vi en Golden Retriever som också hade det jobbigt med löptikar. Han åt inte, sov inte, ville ut konstant trots många och långa promenader och och drog och slet i kopplet. Han blev stressad och kunde inte slappna av. Vi kastrerade honom vid fyra års ålder. Efter det brydde han sig inte alls om löptikar på samma sätt och var inte lika ”på” när vi var ute och gick. Hans personlighet förändrades inte på något sätt, han var lika go och glad som vanligt. Han fick inga som helst problem med inkontinens eller förändrar pälskvalitet. Visserligen gick han upp några kilon men sånt kan man ju åtminstone till viss del komma tillrätta med med byte av foder, ökad motion etc.

En god vän till mig kastrerade sin amstafftik, minns inte hur gammal hon var men hon var väl en 2-3 år iallafall. Den veterinärklinik som utförde kastreringen var under all kritik, ingenting jag behöver gå in i detalj på men deras hundhantering och att hunden fick vara helt ensam under uppvaket trots att ägaren begärt annat var verkligen en mardröm. Hennes separationsångest blev helt bortom kontroll, hon kunde aldrig någonsin vara själv efter det. Efter ett tag började hon läcka urin, det var inte så trevligt för någon. Inga stora pölar men tillräckligt för att det skulle lukta kiss när hon legat och vilat. Inga problem med viktuppgång men hon hade ju en matte som hade god kunskap om både foder och träning, de var aktiva in i det sista. Hunden blev inte gammal av andra anledningar.

En lapphundsuppfödare jag följer var tvungen att kastrera en av sina tikar pga livmoderinflammation och hon visade upp hur pälsen blev efter kastrering. Helt omöjligt att få bort underullen, pälsen tovade ihop sig som en kaka på vissa ställen och hon verkade få problem att hålla hullet.

Ska man kastrera bör man verkligen läsa på innan, jag själv skulle aldrig kastrera om det inte fanns en riktigt särskild anledning. Att hundar har drifter får man vara beredd på!

Du kan pröva ge munkpeppar.

Skulle kastrering vara den sista utvägen så pröva kemisk kastrering först.

Själv kastrerar jag heller inte utan medicinsk anledning.

Det finns även vissa vetenskapliga studier där kastrering vusat sig ge större risk för tumörer, skelettcancer och minns inte om det var blodcancer; det var åtminstone vissa cancer som förekommer mer hos kastrerade hundar. Hunden har heller inte längre samma förutsättningar för att bygga muskler då testosteronet som bildas i pungen är ganska viktigt för att bildandet av muskler och detta kan i sin tur påverka leder och annat. Har du en redan osäker och rädd hund så kan avsaknaden av testosteron göra rädslor och aggression värre.

Lite källor:

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3572183/

https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fvets.2020.00388/full

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7155881/

https://www.psychologytoday.com/us/blog/canine-corner/201805/neutering-causes-behavior-problems-in-male-dogs

Det finns ju kemisk kastrering också. Det är åtminsone reversibelt.

Jag skulle inte kastrera annat är av medicinska skäl. Däremot så skulle du kunna prova en kemisk kastrering eller ge munkpeppar.

#10: har funderat på det men tycker det låter lite skrämmande. Men kanske kan va värt det för att se resultatet innan man gör det permanent.

Om man bor på ett ställe med många tikar så blir det ändå ett antal gånger per år med dessa "jobbiga" dagar. Varje vaken minut hos honom är det fokus på denna hona. Han vill upp tidigt på morgonen, sover inget på dagen, bara sitter och tittar efter henne i fönstret/balkongen. Springer efter hennes doftpår när vi är ute och drar i kopplet, ignorerar alla hans kompisar (som han annars leker glatt med), sitter och skakar och ylar i fönstret/balkongen när han ser henne utanför. Och om vi träffar på dem ute blir det såklart väldigt uppstressat. Då måste jag lyfta upp honom och springa in snabbt för han försöker såklart sprattla sig loss.
Detta känns inte så skoj för honom heller…

#12: Hur tycker du att en behandling som går över är mer skrämmande än ett ingrepp som är irreversibelt och som påverkar hunden för all framtid?

Nej, det låter inte som att din hund mår bra i nuläget men varför inte testa något av de sätt som finns och som faktiskt är temporära?
För att svara på frågan i första inlägget så har jag varit med om hela skalan från hanar som inte har påverkats alls till de som har fått gräslig päls och stora rädslopåslag. Det går förstås inte att säga om rädslorna beror på kastreringen eller inte men den lär ju inte ha gjort saken bättre.
(De har kastrerats av medicinska skäl.)

Ska jag räkna in tikar också så tillkommer inkontinens.

Hur mycket har du jobbat med att få honom att må bättre på andra sätt?

Ja, det förstår inte jag heller, hur kemisk kastrering kan verka skrämmande men tydligen inte kirurgisk. Får en känsla av att du redan bestämt dig, men vill ha bekräftelse på att du gör rätt. Har jag fel?

#3: Jag tycker det verkar vara mer regel än undantag att en hanhund ändrar sitt beteende och därmed också sin personlighet efter kastrering, sen märks det mer eller mindre då, från hund till hund. Det kan vara både positiva eller/och negativa förändringar.

Sen vet jag också hanhundar som inte ändrat sig alls- som fortsatt vara lika intresserade av tikar och fortsatt med sina "beteenden" antagligen pga att det hade blivit ett inlärt beteende.
Nu gjorde inte det så mycket att just dom att hanarna jag tänker på fortsatte gilla tikar pga att dom kastrerade sina hanhundar bara för att dom hade tikar o inte ville ha valpar..

Kastrering är ju lite som ett lotteri för du vet inte säkert vad du får med dig hem för hund efteråt..Det kan gå bra, men det kan också gå mindre bra eller rentav riktigt dåligt..

Det är ju tyvärr ganska känt att det inte finns några garantier med kastrering och det kan gå lite "hur som helst". Oönskade beteenden kan alltså bli bättre, värre och ibland händer det ingenting. Andra beteenden som de inte hade innan kan också uppkomma, t.ex. osäkerhet. Och bör även tilläggas att det kan bli olika effekter mellan kemisk och kirurgisk kastrering.

Ett annat exempel: en bekant till mig kastrerade sin hund på 3år.. Hunden revirmarkerade/skvätte inne så han ville få bukt med det. Efter op, började hunden "stor-kissa" inne istället när den var ensam. (svårt att hålla tätt)
Hunden var "bara" lite hanhundsaggressiv innan, efteråt så blev han osäker mot alla hundar och ännu aggressivare-- mot alla hundar, både hanar och tikar!
Innan gick han bättre i koppel, mer avslappnat och tryggt…nu går han och ständigt spänner sig, drar och spanar runt. (antagligen pga osäkerheten)

Detta var ett exempel på när det kan gå helt fel av kastrering. Men det kan självklart oxå gå bra. Men som sagt, finns aldrig garantier på hur det blir.

#13: det kanske lät lite konstigt ja, men en kemisk kastrering påverkar hjärnan och stoppar dess signaler att producera testosteron (om jag läst på rätt). Och eftersom vanlig kastrering för mig känts så väldigt "normalt", vanligt och välbeprövat, så tyckte jag att denna medicinska nymodighet som påverkar hjärnan kändes skrämmande. Men vanlig kastrering är också skrämmande såklart. Kanske skulle använt ordet "också " tidigare.

Men det kanske kan vara värt att testa innan man eventuellt gör en riktig.

#14: jag är väldigt tudelad. När det är någon som löper så vill jag typ kastrera. Men när ingen hona löper så vill jag inte. Och när jag tittar in i min hunds ögon så känns det hemskt att göra det. Men jag tycker också väldigt synd om honom när han blir så uppspelt.
Vi träffade precis på hans löpande kompis ute och det blev förstås väldigt jobbigt för honom. Jag kunde knappt lyfta upp honom för allt sprattel och motstånd, han tjöt hela vägen in, satte sig i fönstret och ylade efter henne. Springer omkring mellan ytterdörren (vill ut) och fönstret (vill se henne). Så jag tycker synd om honom.

Vad har du gjort hittills för att han ska må bättre när tikarna i grannskapet löper?

#16: Då tror inte att avsaknad av könshormoner när man knipsar testiklarna påverkar hjärnan då? 😀

#17: En av mina hanar blir sådär när det är löptikar. Jag funderar på kemkastrering, men är osäker.

Jag ger honom munkpeppar när jag märker att det är löptikar i närheten, och han blir lugnare av det. Jag känner att så länge munkpepparn fungerar, så vill jag inte kemkastrera honom.

#16: Kemisk kastrering påverkar inte hjärnan mer än en vanlig kastrering.
Tvärtom vid kemisk kastrering så minskar könshormonerna under ngr v först- så förändringen blir inte lika drastisk som vid vanlig kastrering.
Då opereras ju kulorna bort och hunden slutar producera könshormon helt och det är ju själva avsaknaden av testosteron som påverkar hjärnan..
Sen är vanlig kastrering slutgiltigt, medans kemisk sitter i ca 6 -12mån.

Många som börjat med kemisk kastrering fortsätter med kemisk kastrering, istället för att sen göra en stor operation på sin hund. Kem-kastrering är en lika enkel procedur som att typ vaccinera hunden 1-2 ggr om året, där dom sprutar in ett chip i nacken..Hunden behöver inte ens bedövning och kan fortsätta som vanligt direkt efter.

Som många skriver här så finns det många risker och mycket som kan gå fel. Du skall verkligen vara medveten men också beredd att ta ansvar för ev problem som kan uppstå.

Med det sagt, så har jag i ett spann på över 20år ägt endast hannar (och förutom en omplaceringshund från USA med utan bakgrundshistoria som redan var kastrerad) så jag jag valt att kastrera alla. Det är 4 hannar och de har kastreras från strax under året till 3år
Alla har haft snabb och smärtfri återhämtning och varit precis samma glada, livliga, sociala hundar som de var innan.
Absolut ingen skillnad alls förutom att de var mindre intresserade av tikar och fokuserade bättre under träning.

Jag är varken för eller emot kastrering och det finns riktigt bra argument för båda besluten. Vad som är "rätt" och "bäst" har varierat under åren och alltid funnits starka åsikter om det.

#22: Jag har också haft mestadels hannar. Jag har valt att inte kastrera mina hanar då jag inte har ansett det vara nödvändigt och de flesta har gått i avel.

Jag har varit med om kompisar som har haft en jäkla otur med sina kastrat och andra som det inte har blivit någon skillnad alls. Jag tror det är rätt individuellt hur hunden reagerar och blir efter en kastrering.

Jag funderar nu på att kemkastrera mina två hanar, de är väldigt stressade när det är löptikar i närheten och de skall inte gå vidare i avel. Men det är Chihuahua, så de är ganska små och jag är rädd för sövningen vid ett kirurgiskt ingrepp. Därför föredrar jag att hellre ge dem en spruta i nacken.

Jag är emot det på ett etiskt plan av samma skäl som jag är emot kupering av svansar och öron. Jag tycker inte man ska modellera om ett djur för att det ska passa ens önskemål. Faktum är att måste jag välja ett av de tre skulle jag nog välja kuperade öron, då jag tror att det är det som påverkar hunden minst.

#24: Jag håller med! En hund är som en hund är och ska vara och hos mig så får hanar vara hundar fullt ut, även om det betyder att dom gillar tikar eller whatever.
Jag har haft ganska många hanar genom åren (även tikar), vissa har gillat tikar mer än andra, men aldrig någonsin så har dom hanarna varit omöjliga. I tex att lära sig saker, lyssna på mig istället, osv bara för att dom varit okastrerade..

Eller jag vet ju inte hur dom hade blivit om dom hade kastrerats givetvis. men dom blev dom bästa hundarna ändå..fast dom bodde med tikar så kunde man inte leta efter bättre "gentlemans" än min hanar.
Jag är så himla stolt över hur mina gamla hanar blev..Dom blev riktiga gentlemen, mot både tikar, människor o barn i min familj. -ok förlåt lite OT, men jag kunde inte låta bli.😢😊.Jag saknar dom bara sååå mycket..

Om jag var tvungen att välja så skulle jag först kupera öronen på hunden..
Det är nog det som skulle påverka dom allra minst..
Helst inget av det såklart, men du förstår nog vad jag menar😉

Jag ska erkänna att jag aldrig upplevt det här eländet som många har, trots att jag bara haft hannar. Visst har de blivit lite till sig a trasorn om det träffat en löptik, men har släppt det sen. Så egenligen kanske jag inte skulle yttra mig när jag inte upplevt hur det kan vara.

Däremot var jag dagmatte åt en skitjobbig liten tibetansk spaneltik! Det enda hon tänkte på när hon löpte var karlar! Snodde runt benen på mig med sitt löjliga tunna flexikoppel så hon höll på att fälla mig. Och lurade mig hela tiden att hon var såååå bajsnödig! Eftersom hon var gammal och sjuk och ofta fick diaarré blev det ju akututryckning. Men inte behövde hon bajsa inte. Hon drog och slet och skulle till parken där hon träffat snubbar förr minsann! 😩

Sommar har ju påtagliga problem, så förstår att hon överväger kastrering. Men det jag tycker är himla beklagligt med detta att kastrering blivit så vanligt är att man kan se rätt nyblivna valpägare ställa frågor som "Min kille är 3 månader. När ska jag kastrera honom? Ska han var en viss ålder först eller kan man lika bra göra det nu?". Varför ens fundera över det när hunden är för ung för att rimligtvis ha hunnit uppvisa några oönskade beteenden? Det har blivit som en modegrej.

Problemet med löptikar har nog blivit vanligare. En orsak kan ju vara att det är hundtätare, mer goda dofter helt enkelt. Hallgren menar att det beror på att allt tydligare maskulina drag premieras på utställningar och alltså i aveln. Hanhundarna har mer testosteron helt enkelt. Om han har rätt har jag ingen uppfattning om.

#26: Mina( Bearded Collies) har varit likadana, de har blivit till sig i trasorna när de träffat löptikar, men sedan har de släppt det. Trots att flera av mina hanar har parats.

De två (Chihuahua) jag har nu sliter ont när det är löptikar i närheten. De slutar äta, de stressar och är jätteoroliga dag som natt, därför funderar jag på kemkastrering av dom två, men jag är osäker till att "ingripa" i ett, egentligen, naturligt beteende.

Min hanhund var nästan MER intresserad av tikar än din hane. Inte bara löptikar heller, vi bestämde oss för att göra en kemisk kastrering och det blev bättre nästan DIREKT. Var inte alls intresserad av tikar längre.
Nu ska han dock inte få några fler sprutor då han ska på utställningar och jakt tävlingar och där får de inte vara kastrerade eller kemiskt kastrerade.
Tipsar om kemisk kastrering, då kan man alltid ångra sig.
Lycka till!!!

#29: Jag hoppas att det inte handlar om att meritera honom för avel? Annars så önskar jag stort lycka till på prov och utställningar! 👍😀

#25: jag är rätt säker på att dem som är emot kastrering inte bor i ett hundtätt område. Jag bor i ett lägenhetsområde med många hundar och framförallt måååånga tikar bara runt kvarteren. Det är alltid någon som löper men han reagerar inte lika starkt på alla.
Jag är väldigt mycket för att en hund ska få vara hund och jag försöker ge han det bästa hundlivet en hund kan få. Men jag vet faktiskt inte om det är snällast att låta honom vara okastrerad och skruva upp sig så mycket som han gör när honor (hög)-löper.

#29: det jag är mest rädd med kastrering är att han får ett mindre intresse att leka med sina hon-kompisar. Att kanske allt intresse för honor försvinner. Han har många hon-kompisar och han leker mycket med dem, det är det roligaste han vet och det är även mycket socialt för min del "på köpet". Han leker flera timmar per vecka för vi träffar ofta på dessa kompisar ute på våra promenader.

Märkte du eller någon annan någon skillnad med tanke på detta?

#20: munkpeppar har jag faktiskt aldrig hört talas om. Är det något dem ska lukta på?

De ska nog äta det, tror jag. Men det är nog inte utan risker det heller..Det lär ju inte vara smågodis om det påverkar hormoner och antagligen hjärnan (det har använts som allmänt lugnande också). Du kan ju kolla här. Står lite om sidoeffekter mot slutet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Vitex_agnus-castus

Det är ju rätt uppenbart att du vill göra något. Så varför en göra det enklaste och minst riskfyllda och prova kemisk kastrering? Fattar inte varför du är rädd för det men inte för kirurgisk kastrering.

#31: Jag/vi har bott på flera olika ställen runt om i Stockholm sen vi skaffade egen hund för över 25 år sen..

Vi har bott i ett område med bara lägenheter, vi har bott på "landet" eller i Brottby, vi har bott mitt i Stkh city på Östermalm..Där var det hundar överallt vill jag lova 😂
Vi har bott i villa i ett villaområde i stkh..

Förutom i Brottby så har det alltid varit mycket andra hundar var eller hur vi än har bott.
Sen har vi haft flera hanar och tikar samtidigt och även om dom blev påverkade även av våra egna tikar så led ju inte varken hanarna eller tikarna på något vis..

Varför förmänskliga hundar på det viset och tro att hanar lider av att inte få para en tik om den är okastrerad?
En tik som inte får para sig lider exakt lika mycket isåfall..Om inte mer..för tikar vill para sig för att få valpar och kan må dåligt pga skendräktighet tex..

Nu tycker jag inte det är synd om varken okastrerade hanar eller tikar generellt sett så länge dom beter sig normalt..(vad som anses normalt kan väl variera iofs)..Självklart kan det ju finnas hundar som verkligen mår dåligt av det motsatta könet..och då är det väl snällast mot hunden att kastrera kanske..

Jag har viss förståelse här. Vet hur det kan bli när en hund blir på riktigt stressad av löptik, och då pratar vi inte lite gnäll och att "bete sig som en hund".

Men oftast löper ju inte alla tikar i området oavbrutet. Jag tyckte mig märka när det var vissa håll eller fläckar som var "för" intressanta. Lät honom aldrig stå och nosa på sånt då, och var det en "period" med så i närheten, då gick jag först flera kvarter innan min hund fick börja nosa på nått alls. Aldrig "ut på gården-kissa" då.

Tog honom även i bilen och åkte iväg annanstans om dagarna för de längre turerna, sen direkt in utan att passera gå.. det funkade rätt bra.

Kemisk kastrering hade jag testat om det vore ohållbart, först och främst innan man gör nån operation.